Uppskattad hämnerska
”Hämnden är en kvinna”, är rubriken på en artikel i dagens DN Söndag (här). Den handlar – inte oväntat – om kvinnors hämnd. Deras hämnd utmålas som något positivt och nödvändigt.
Kvinnlig hämnd är högaktuell, slår DN-artikeln fast, och exemplifierar:
- Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har blivit stämd på miljonbelopp av sin exfru
- I Italien har Silvio Berlusconis hustru lämnat sin man under medialt buller och bång (det kan jag faktiskt förstå)
- Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander är känd för sina grymma hämndaktioner
- TV4-profilen Lulu Carter från ”Äntligen hemma” har hämnats på sim man genom att lägga ut hans sms-dialog med sin älskarinna på en blogg.
DN-artikeln konstaterar helt korrekt att ifall en hämnare är av kvinnligt kön så uppfattas hämnden som något positivt. ”Att hämnande kvinnor upphöjs som hjältinnor handlar om uppfattningen om att kvinnor är svagare än män. [...] Att de har mindre makt rättfärdigar dem att hämnas”, säger författaren Ann Heberlein, som är doktor i etik och utkommer med en bok om hämnd i vår.
Det stämmer nog att det är detta som ligger bakom människors inställning. Problemet är bara att grundantagandet är felaktigt – räknar man in alla områden har kvinnor inte mindre makt än män.
Enligt DN-artikeln är kvinnlig hämnd nu på väg att ta sitt nästa steg. Den ska bli kollektiv. ”Kollektiv hämnd som en väg till jämställdhet är något författaren Katerina Janouch tar upp i sin senaste roman Systerskap. Där använder ett tjejgäng sig både av våld och hot för att hämnas våldtäkt och övergrepp”, skriver DN.
Tydligen ska den kollektiva kvinnliga hämnden användas i arbetet för jämställdhet. ”Det är hög tid att vi går ihop och kräver våra rättigheter”, säger Katerina Janouch i DN.
Man undrar vilka rättigheter det är som kvinnor ska kräva. Vilka rättigheter saknar de? Finns det en enda rättighet som män har i samhället som förvägras kvinnor? Jag skulle gärna vilja ha några exempel.
Talar man om formella rättigheter som saknas för det ena könet så kan jag bara se män som drabbade. Män är i en hel del fall formellt diskriminerade i lag och regelverk på grund av sitt kön. Bara män kan (ännu så länge) tvingas ut i krig. Män kan inte ta del av de många ekonomiska satsningar som regeringen gör på kvinnor, exempelvis i form av företagarstöd, stöd till föreningsliv och utbildning. Det finns en lag om kvinnofrid men ingen lag om mansfrid. Könsstympning av flickor är förbjuden men inte könsstympning av pojkar. För att ta några exempel.
Om kvinnor nu ska använda hämnd i jämställdhetsarbetet undrar jag vad de ska hämnas. En hämnd är ju per definition en reaktion på ett brott eller på något orättfärdigt. Vad är det för brott eller orättfärdigt som vi män som kollektiv har gjort oss skyldiga till?
Jag är fullt medveten om att den feministiska rörelsen anser att män har en kollektiv skuld. Jag bestrider dock detta. Männen kämpar på så gott de kan i sina liv precis som kvinnorna gör. Män som kollektiv har inte mer än kvinnor som kollektiv att skämmas över. Inte ett dugg!
För övrigt, här finns en intressant debattartikel i Aftonbladet med rubriken ”Pappor sliter för att leva upp till alla krav”.
