Mansdiskrimineringen inom filmproduktion ska öka

Nu är det klart att det blir en förlängning av det så kallade filmavtalet mellan den svenska staten och filmbranschen. Det nuvarande avtalet gäller till 2012 års utgång. Det nya gäller 2013 – 2015, skriver bland annat Svenska Dagbladet.

Tyvärr tvingas jag konstatera att mansdiskrimineringen inom svensk filmproduktion ska öka. Det blir ett resultat av de nya formuleringar som den nya versionen av filmavtalet innehåller. Jämställdhetskravet ökas från dagens krav på 40/60-fördelning (vilket i praktiken innebär att minst 40 procent av det ekonomiska stödet måste gå till film som produceras av kvinnor) till 50/50-fördelning. Hälften av pengarna ska alltså gå till kvinnor.

Varför är det mansdiskriminering? Jo, för att det är betydligt fler män än kvinnor som vill hålla på med filmproduktion, och som gör det. Urvalet, som jag så ofta hänvisar till på denna blogg, är kraftigt mansdominerat. Då blir det mansdiskriminering om utfallet avseende ekonomiskt stöd ska fördelas 50/50 mellan könen.

Det finns många tecken på att betydligt fler män än kvinnor är intresserade av filmproduktion. Nedan visar jag ett. Så här står det i Svenska Filminstitutets rapport om genusfrågan med titeln “00-talets regidebutanter och jämställdheten”:

“Detta kan ställas i relation till den starka mansdominansen bland de sökande till regiutbildningarna. Vid filmhögskolan i Göteborg har andelen kvinnliga sökande till regiutbildningen under hela 2000-talet legat på 30 % medan 27 % av de sökande till Dramatiska institutet varit kvinnor. Räknas båda skolorna samman var andelen kvinnliga sökande 28 % under hela 2000-talet. […]

I förhållande till antalet sökande tar alltså de högre svenska filmutbildningarna in betydligt fler kvinnor än män. I själva verket är det på båda skolorna dubbelt så många av de sökande kvinnorna som tas in: på Filmhögskolan kommer 6 % av alla kvinnor som ansökt in på regiutbildningen men bara 3 % av männen, på Dramatiska institutet kommer 2 % av kvinnorna in men bara 1 % av männen.“

Här framgår alltså inte bara att betydligt fler män än kvinnor söker till regiutbildningarna, vilket är ett tydligt tecken på ett större manligt intresse. Det framgår också att filmintresserade män diskrimineras redan vid antagningen till utbildning. Andelen kvinnliga sökande som blir antagna är ungefär dubbelt så hög som andelen manliga sökande. Med andra ord är det dubbelt så “svårt” för en manlig filmintresserad att komma in på en regiutbildning som för en kvinnlig. Om män har 1 räkmacka så har kvinnor 2 stycken.

Om någon mot förmodan tror att det är slumpen, och inte kvotering, som gör att andelen kvinnliga antagna är dubbelt så hög så vill jag hänvisa till följande formulering i samma rapport:

“Även om detta är nedslående måste det emellertid påpekas att debutregissörerna i denna studie kan ha utbildats innan skolorna började tillämpa en medveten genuspolitik.”

Det står “medveten genuspolitik”. En snygg omskrivning för “kvotering”, det vill säga mansdiskriminering. Jag mår dåligt när jag läser det. Stackars manliga filmintresserade.

Jag vill understryka att för 15 – 20 år sedan var andelen kvinnor som var intresserade av filmproduktion ännu lägre än idag. Det innebär att bland de erfarna filmregissörer som idag kan komma ifråga för att göra en biofilm är den manliga övervikten större än i de siffror som redovisas ovan. När andelen kvinnor ökar i en bransch är det ju alltid en lång eftersläpning från att de börjar antas till utbildningar tills de gjort karriär och meriterat sig till seniora positioner – en eftersläpning på flera decennier. Det verkar finnas många som inte förstår det.

Så här säger den relativt nytillträdda VD:n för Svenska Filminstitutet, Anna Serner, när frågan om kvotering av kvinnor kommer upp:

“Jag är inte så rädd för att gå in och bygga regelverk och strukturer som kan stötta och säkerställa att det är samma villkor för kvinnor och män, men det är lite för tidigt för mig att vara så styv i korken och tro att jag har ett säkert svar på någonting som branschen har jobbat med i ganska många år.“

Vill göra det lättare för kvinnor att skapa film

Hon vill alltså “säkerställa att det är samma villkor för kvinnor och män”. Det tycker jag är en bra idé – avskaffa mansdiskrimineringen och inför lika villkor! Men häpnadsväckande nog menar förstås Anna Serner att kvinnor är diskriminerade idag och att åtgärder ska vidtas så att kvinnliga filmare får det lättare. Ännu lättare (jämfört med män – det är nog aldrig lätt att få en film producerad).

Man skakar på huvudet. Man lever i Sverige i nådens år 2012.

Tack för tipset, Leif!

För övrigt 1: Det sägs att metallbasen Stefan Löfven kommer att bli ny s-ordförande. Men “han är inte kvinnornas man”, säger Expressens s-märkta krönikör Lotta Gröning (tack för tipset, Mats):

För övrigt 2: S-kvinnornas ordförande Lena Sommestad vill att en kvinna blir ny partiledare. Tack för tipset, Ivar J.