I senaste numret av tidskriften Fokus, nr 18/09, skriver författaren och kulturjournalisten Ulrika Knutsson en feministisk krönika. Den bär rubriken ”Pojkar diskrimineras inte”, följt av underrubriken ”Det är inget problem att pojkar presterar sämre i skolan. De behöver inte betygen”.
Sedan kommer en lång artikel som går ut på att det vore fel att försöka hjälpa pojkarna att få högre betyg (så de inte blir utestängda från högskolan, vilket är på väg att ske). Knutsson skriver bland annat:
”Att pojkar har lägre betyg än flickor framställs som ett problem. Att pojkar är livligare, pratigare och mer kreativa framställs aldrig som ett problem. Bekymret är snarare på flickornas sida, att de sitter tysta och inte tar för sig tillräckligt. Kanske borde man istället se betygen som en framgång, genom att de ger tystare och fogligare flickor en chans att hävda sig? […] Betygen i sig är inte intelligenta. Betyget kan inte skilja på en slö gosse och eller en talangfull kille som använder livet och skoltiden smartare än till att böja tyska verb. Men betygens intelligens räcker i alla fall till att skilja en ambitiös flicka från en nonchalant kille. Och den ambitiösa tjejen är än så länge mer beroende av höga betyg för att få en bra start i livet. Hon kan inte lita på att bli vald av killmaffian, på egna meriter.”
Alltså: När flickor är i underläge är det ett problem. När pojkar är i underläge är det inte ett problem, för pojkar är egentligen inte i underläge. Feministisk logik. Debattknepet kallas ”förutsätt det som skulle bevisas”.