Ordet värnpliktig missbrukas

Jag har noterat att ordet ”värnpliktig” missbrukas i Sverige. Ordet betyder ju ”plikt att göra värn”, alltså ungefärligen ”plikt att vara soldat”. Rimligen kan därmed bara den som är förpliktad att vara soldat kallas värnpliktig. Och det är den manliga halvan av Sveriges befolkning.

Även om saken står inför en förändring har vi fortfarande manlig värnplikt i Sverige – enbart män kan tvingas till militärtjänst. Kvinnor slipper. Att sedan kvinnor får göra lumpen om de vill gör dem inte förpliktade att göra det. Och därmed kan man rent logiskt inte kalla dem värnpliktiga.

För övrigt kan man konstatera ytterligare ett näraliggande missbruk av ord. Det sägs hela tiden att vi har ”allmän värnplikt” i Sverige. Det stämmer ju inte heller, eftersom halva befolkningen slipper på grund av sitt kön. Det som vi har är manlig värnplikt.

Nu kan man tycka att det här är en lek med ord och löjliga petitesser. Jag håller inte riktigt med. Orden styr tanken. Att säga att vi har allmän värnplikt i Sverige innebär ett osynliggörande av manliga uppoffringar. Samma sak att kalla en kvinna för värnpliktig. Vänd på saken: Hur skulle det se ut om något som bara kvinnor uppoffrar sig med skulle benämnas som något som alla uppoffrar sig med? När kvinnor uppoffrar sig, eller har något slags underläge, är det alltid en mycket utpräglad genusfokusering på saken i debatten – det betonas att det är just kvinnor det gäller.

För övrigt, glöm inte den utmärkta webbtidningen GenusMagazinet!

Känd feminist önskar samhällets sammanbrott

Den kända feministen och författaren Fay Weldon har kommit ut med sin trettionde bok. Med anledning av det blir hon intervjuad av den brittiska tidningen Guardian, och tar chansen att gå till storms mot patriarkatet. ”En riktig systemkollaps är det enda som kan rädda kvinnorna från den rådande världsordningen”, säger hon, och  menar att kvinnor är trötta och plågade för jämnan eftersom de arbetar alltför mycket för alltför lite pengar.  ”Lösningen är att samhället bryter samman så att det kan göras om på ett radikalt och humant sätt”, säger hon. Läs intervjun här.

Slipper pisk för att hon är kvinna?

I en del muslimska länder råder en syn på kvinnor som jag anser vara helt oacceptabel. Kvinnor har inte fulla medborgerliga rättigheter, måste be sin man om lov enligt lagen, får inte köra bil, får inte ta vissa jobb och så vidare. I värsta fall kan en kvinna bli straffad för att hon våldtagits. Det är ytterst sorgligt, och helt uppenbart finns på dessa ställen ett stort behov av feminism.

Men det är inte alltid så. Det finns, som så ofta, en annan sida av myntet som sällan kommer fram i samhällsdebatten. Igår läste jag exempelvis på Svenska Dagbladets ledarsida (här) om den malaysiska fotomodellen Kartika Sari Dewi. Hon blev gripen av polisen när hon satt och drack öl. Det är nämligen brottsligt i Malaysia (oavsett kön).

Kartika har dömts till piskstraff för sitt brott. Men nu kommer det intressanta. Enligt Svenska Dagbladet är det högst osäkert om straffet kommer att verkställas. Straffutmätningen har skjutits upp och Kartika har uppmanats att överklaga. Varför då? Hon är kvinna.

Svenska Dagbladet skriver i samma artikel att Amnesty uppger att minst 35.000 personer har fått piskstraff sedan 2002. Närmare bestämt 35.000 män. Kvinnorna har uppenbarligen sluppit. Om Kartika piskas blir hon den första kvinnan som piskas, och det ger uppenbarligen regeringen i Malaysia våndor.

Det är inte alltid en nackdel att tillhöra det täcka könet.

Pappor kämpar ur underläge

Idag publicerar Svenska Dagbladets Idag-sida en intressant artikel om pappor och barn. Huvudtesen är att barnen blir allt viktigare för mannens identitet, till skillnad från situationen för en eller två generationer sedan då mannen drog in pengar medan hustrun tog ansvaret för barnen. Då var papporna ganska frånvarande i familjerna.

Jag tycker artikeln är bra och håller med om dess huvudbudskap. I detta blogginlägg skulle jag vilja ta chansen att komplettera den lite.

I SvD-artikeln påpekas att ”en försvinnande liten” del av fäderna väljer att frivilligt ta ut en rejäl del av föräldraledigheten. Det ligger ett visst skuldbeläggande i det. I stora delar av samhällsdebatten är skuldbeläggandet mycket tydligare och kraftfullare. Det brukar heta att pappor ”tar inte sitt ansvar” och att män ”är inte jämställda” eftersom de tar ut betydligt mindre föräldraledighet än sina kvinnliga partners.

Jag skulle vilja nyansera den synen. Det är inte så lätt för papporna/männen, eftersom de outtalade förväntningarna på dem om att bete sig som ”riktiga karlar” vilar tungt på deras axlar. Till en inte oväsentlig del kommer det trycket från kvinnorna.

Samtidigt är det mycket tydligt att kvinnor ofta har svårt att släppa taget om maktpositionen som ”chef i hemmet” och den angenäma positionen närmast barnen. Kvinnorna slår vakt om detta attraktiva revir, och männen hålls utanför. Om man hårdrar det en smula skulle man kunna säga att papporna tvingas ut i förvärvslivet för att dra in pengar medan kvinnorna får ta hand om barnen. Notera att jag i den meningen har använt de negativt respektive positivt värdeladdade orden tvingas och får på ett motsatt sätt mot vad som är brukligt i debatten.

Ett av många små exempel på hur kvinnor upprätthåller ett könsrollstänkande som medför ett slags förtryck av männen kunde läsas härom dagen på Aftonbladets kvinnosida Wendela (här). I en undersökning tillfrågades personer som dejtar på nätet hur de ställer sig till en dejt med en arbetslös person. Det visade sig att kvinnor var betydligt mera negativa till att deja en arbetslös man än tvärtom. Undersökningen beskrivs lite noggrannare här och här. Bland annat framgår det att dubbelt så många singelmän (61,5%) som kvinnor (30,3) skulle acceptera om deras partner är arbetslös. För 21,6% av kvinnorna är det helt uteslutet med en arbetslös partner, jämfört med 5,1% av männen.

Det kan tolkas som att kvinnorna kräver att deras män ska dra in pengar åt dem. Behåll din plats i selen, karl!

Uppdatering: Här bloggar Pelle Billing om saken.

Twitter: Följ GenusNytt på Twitter under användernamnet GenusNytt.

Gudrun Schyman genus-attackerar Fuglesang

”Kvinnorna betalar din marsdröm”, skriver Gudrun Schyman på Expressens debattsida (här). Hon kritiserar det faktum att Christer Fuglesang uttalat sig för en ökad europeisk satsning på rymdverksamhet, som bland annat skulle kunna resultera i bemannade färder till mars. Schyman anser att en sådan rymdsatsning skulle drabba kvinnorna och betalas av kvinnorna.

”Rymden har starka ekonomiska och politiska företrädare på jorden. Att leda utvecklingen genom att vara först i kampen om dominans, den här gången i rymden, är det urgamla patriarkala tänkandets givna mönster. Lika säkert är att kvinnors mänskliga rättigheter och kampen mot fattigdomen då får stå tillbaka.”, skriver Gudrun Schyman bland annat.

Man kan ha olika åsikter om huruvida offentliga medel ska satsas på bemannade rymdfärder eller om annat ska prioriteras. Men det har inget med genus att göra. Varför skulle kvinnors mänsliga rättigheter försämras om EU skulle finansiera rymdfärder? Och vad är det som säger att just kvinnorna skulle betala rymdfärder? Gudrun Schyman är som så ofta ute i ogjort väder med sin skruvade verklighetsuppfattning.

Om kvinnlig hjälp att bygga bastu

Jag kan inte undanhålla GenusNytts läsare detta mycket roliga och tänkvärda blogginlägg från bloggen Nej till feminism. Apropå denna Aftonbladet-artikel om att män som ”hjälper till” hemma blir lyckligare gifta. Hur är det egentligen med den kvinnliga hjälpen när det ska byggas en bastu? Om detta och näraliggande frågor funderar Nej till feminism – klicka här.

Debattartikel om kvinnors våld mot män

Idag har en debattartikel publicerats på aftonbladet.se (här) om att problemet med kvinnors våld mot män inom relationer sopas under mattan av etablissemanget. Bakom artikeln står de två kända bloggarna Magnus X (GenusMagazinet) och Pelle Billing (bloggen Pelle Billing). Rekommenderas!

Jag har sett en hel del undersökningar om relationsvåld från olika länder inklusive Sverige, och många av dem redovisar en betydligt högre siffra än 25 procent för kvinnors våld mot män. Många av dessa undersökningar indikerar att de båda könen slår sin partner ungefär lika mycket. En del av undersökningarna har kommit fram till att kvinnor slår sina män mer än män slår sina kvinnor.

Manlig genuskonsult med nagellack

Att stödja principen om jämställdhet är en fullständig självklarhet. Men i Sverige har kampen för jämställdhet övergått i en kamp för att utplåna skillnaderna mellan könen. Att skapa likhet.

Det är lika fel som det är omöjligt. Ett hopplöst projekt, som under färden mot sitt misslyckande kommer att göra många människor olyckliga.

Ett av exemplen i raden finns i dagens Svenska Dagbladet (här). ”Modiga män visar vägen till jämställdhet”, lyder rubriken. Managementkonsulten Andreas Bhagwani, som bland annat leder kurser i genustänkande för manliga ledare, visas på bild med rött nagellack på sina naglar. Han tycker inte att människor ska begränsas av stereotypa könsroller.

Det är naturligtvis helt och hållet upp till Andreas hur han vill smycka sin kropp. Det ingår i individuell frihet som vi ska värna och hylla. Men det är löjligt att blanda ihop det med jämställdhet. Jämställdhet är att könen ska ha samma rättigheter och skyldigheter, inte att de ska bli kopior av varandra.

Motsägelser och heliga kor i genusdebatten

””Kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning saknar betydelse – vi vet att mångfald berikar”, stod det i en platsannons. Marielouise Samuelsson på Sydsvenskan noterade självmotsägelsen i denna kolumn i Sydsvenskan. Ifall mångfald berikar så saknar ju de uppräknade egenskaperna inte alls betydelse! För övrigt kan man fråga sig varför det uppenbarligen inte berikar en arbetsplats med olika åldrar. Ålder har inte lyckats kvala in sig på den långa listan på egenskaper som numera måste mätas och registreras och helst kvoteras för att det ska bli ”rättvist”.

Samuelsson kåserar också över hur det kommer sig att just 40 procent blivit en magisk siffra. Om 40 procent är kvinnor (i sällsynta fall 40 procent män) så råder jämställdhet har etablissemanget bestämt. Inte 35 procent, inte 45 procent. Till och med inom brandmansyrket är siffran 40 procent helig. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har målsättningen att 40 procent av personalen inom brandförsvaret ska vara kvinnor! För att uppnå det är de beredda att sänka de fysiska kraven, eftersom ”myndigheten måste spegla samhället” som myndighetschefen uttrycker sig.

På ren svenska: Vad är det för dravel. Varför måste brandkåren spegla samhället? Det viktiga är väl att brandmännen är bra på att släcka bränder och bära ut medvetslösa personer ur brinnande hus. Och för det behövs rejäl fysisk styrka. Detta grundläggande faktum kan inga genusproffs i världen ändra på. Självklart ska kvinnor kunna vara brandmän (nåja, brandkvinnor), men inte till priset av sänkta fysiska krav.

Nu har rättvise- och kvoteringstänket gått så långt att till och med rullstolsbundna ska kunna bli poliser. Åtminstone har rektorn för Polishögskolan reflekterat i de termerna, enligt Marielouise Samuelsson. Var ska det sluta?

Även Pelle Billing bloggar om denna sak, här.

Kommunalråd räknar kvinnliga artister

En musikfestival som heter Malmöfestivalen ska bli mera jämställd nästa år. Det ska kommunalstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu, se till. Första steget blir att räkna antalet manliga respektive kvinnliga artister vid årets upplaga av festivalen.

Vi ska göra en kartläggning och använda den som bas. Är det en stor obalans ska vi försöka utjämna den och se till att förutsättningarna blir mer likartade”, säger Ilmar Reepalu. Efteråt säger han att utgångspunkten fortfarande är att ”det ska vara en hög kvalitet”.

På socialdemokraternas årsmöte beslutades att jämställdhetsarbete ska vara ett uttalat fokusområde för Malmöfestivalen, och festivalen ska varje år rapportera om könsfördelningen. I dagarna blev det klart att Ilmar Reepalu får ansvar för att göra verklighet av beslutet.

I dagarna skrev tidningen City att 43 procent av artisterna på de största scenerna i år är kvinnor. Detta är naturligtvis 7 procentenheter för lite, och en stor orättvisa.

Allt detta rapporterar Sydsvenskan (här). Förutom GenusNytts ironi där på slutet, förstås.

Pissoarer anses diskriminera kvinnor

En kvinna vid namn  Sofia Björk har anmält Örebro kommun till diskrimineringsombudsmannen för att det är gratis att använda en så kallad pissoar medan vanliga toaletter kostar fem kronor. ”Även om det handlar om en pissoar så är det ju så, att har man en snopp får man kissa gratis”, säger Björk till svt.se (här).  Hon har själv försökt att sätta sig i en pissoar, ”och det var inte så trevligt”, säger hon. Örebro kommun försvarar systemet med att pissoarerna är till för att undvika att män urinerar offentligt, exempelvis på väg hem från krogen, och att hemlösa skulle bosätta sig på toaletterna om de var öppna.

Här skriver Aftonbladets kvinnoredaktin Wendela om saken.

Finska flickor slår sina pojkvänner

En undersökning om ungdomsbrottslighet i Finland visar att det är betydligt vanligare att pojkar blir slagna av sina flickvänner än tvärtom. Nio procent av pojkarna hade blivit slagna eller sparkade av sin flickvän, medan två procent av flickorna blivit utsatta för samma sak av sin pojkvän. Läs mer här.

Det är tråkigt att relationsvåld i Sverige går under benämningen mäns våld mot kvinnor…