Med arbetsskador är det så att fler män än kvinnor drabbas. Dessutom är männens skador i allmänhet allvarligare än kvinnornas. Det beror på att män normalt innehar de farligaste yrkena – en form av kollektiv uppoffring som det manliga könet gör för det kvinnliga.
Nu höjs röster för att kvinnor ska få en större del av arbetsskadeersättningen, och för att läkare ska bli ”snällare” i bedömningen av kvinnors arbetsskador. Det handlar bland annat om att sänka kraven på ”bevis” för att en arbetsskada föreligger, och i större utsträckning tro på den som säger sig vara arbetsskadad.
Bakgrunden är att kvinnor oftare än män nekas ersättning för en arbetsskada de hävdar de fått. Kvinnors skador är ofta otydliga och svåra att konstatera för en utomstående.
Beror det på att kvinnor verkligen diskrimineras i bedömningen, vilket feministerna hävdar, eller beror det på att kvinnor är snabbare på att betrakta sig som skadade medan män har en högre tröskel? Att män ”biter ihop” och kämpar på så länge det rör sig om mindre krämpor? Själv känner jag många män som närmast sätter en ära i att aldrig vara sjukskrivna från jobbet – trots att de är sjuka då och då.
Läs mer här i tidningen Fria Tider. En eloge till journalisten eller rubriksättaren för modet i rubrikvalet.
Vad tycker du, ska man sänka ribban vad gäller bevis för att en person är arbetsskadad?