Gräddfil för kvinnor vid arbetsskada?

Med arbetsskador är det så att fler män än kvinnor drabbas. Dessutom är männens skador i allmänhet allvarligare än kvinnornas. Det beror på att män normalt innehar de farligaste yrkena – en form av kollektiv uppoffring som det manliga könet gör för det kvinnliga.

Nu höjs röster för att kvinnor ska få en större del av arbetsskadeersättningen, och för att läkare ska bli ”snällare” i bedömningen av kvinnors arbetsskador. Det handlar bland annat om att sänka kraven på ”bevis” för att en arbetsskada föreligger, och i större utsträckning tro på den som säger sig vara arbetsskadad.

Bakgrunden är att kvinnor oftare än män nekas ersättning för en arbetsskada de hävdar de fått. Kvinnors skador är ofta otydliga och svåra att konstatera för en utomstående.

Beror det på att kvinnor verkligen diskrimineras i bedömningen, vilket feministerna hävdar, eller beror det på att kvinnor är snabbare på att betrakta sig som skadade medan män har en högre tröskel? Att män ”biter ihop” och kämpar på så länge det rör sig om mindre krämpor? Själv känner jag många män som närmast sätter en ära i att aldrig vara sjukskrivna från jobbet – trots att de är sjuka då och då.

Läs mer här i tidningen Fria Tider. En eloge till journalisten eller rubriksättaren för modet i rubrikvalet.

Vad tycker du, ska man sänka ribban vad gäller bevis för att en person är arbetsskadad?

Folkpartist erkänner kvinnors våld mot män

Något anmärkningsvärt har hänt. Det folkpartistiska landstingsrådet Birgitta Rydberg har skrivit en artikel på DN Debatt om att våld mot män inom relationer är ett ”dolt skambelagt samhällsproblem”. Hon nämner våld utövat mot män ”av en kvinnlig eller manlig partner”. Rydberg vill inrätta en mottagning för våldsutsatta män på Södersjukhuset i Stockholm.

Birgitta Rydberg skriver:

”Våldet i nära relationer är ett stort och dolt samhällsproblem. Skambeläggning är en viktig orsak till att så många som misshandlas av någon närstående inte anmäler – eller uppmanas att anmäla. Våldet från män mot kvinnor står oftast i fokus för den livliga diskussion som förs om problemets omfattning och vad vi gör och kan göra mer. Än mer dolt, och ibland än mer skambelagt, är våldet mot män, av en kvinnlig eller manlig partner, och även våldet mot kvinnor i enkönade relationer.”

Man häpnar. Och man tar av hatten för Birgitta Rydberg!

Mäns kortare livslängd en ickefråga

Idag publicerar Svenska Dagbladet en stor artikel om skillnader i medellivslängd. Det gäller skillnader mellan olika länder, och skillnader mellan olika socialgrupper inom länderna. Tidningen har intervjuat en svårfångad expert på dessa frågor, Sir Michael Marmot, som är chef för The International Institute for Society and Health i London.

Fattiga länder har mycket lägre medellivslängd än rika länder. Men även inom de rika länderna har lågutbildade människor lägre medellivslängd än högutbildade. Detta tas upp i en rapport som Sir Michael har skrivit. I Sverige lever en högutbildad person fem år längre än en lågutbildad, enligt Svenska Dagbladet.

I den stora artikeln, som täcker ett helt uppslag i papperstidningen, nämns inte genusaspekten som ett problem. Att män har kortare medellivslängd än kvinnor. I Sverige skiljer det cirka fyra år mellan könen. Detta har ökat från de tre år som skillnaden var på 1700-talet.

Det är märkligt att genusaspekten inte betraktas som ett problem i artikelns diskussion, medan skillnader i medellivslängd baserad på annan gruppindelning anses vara ett problem. Jag är övertygad om att genusaspekten hade stått i centrum ifall det istället hade varit kvinnor som levt kortare tid än män.

Nu vill de båda riksdagsmännen Kenneth Johansson och Lennart Levi att den borgerliga regeringsalliansen enas om att starta en nationell hälsokommitté som ska ta fram konkreta förslag för att minska skillnaderna i medellivslängd. Om det blir av ska det bli väldigt spännande att se om genusaspekten kommer att finnas med – konkreta förslag på hur mäns medellivslängd kan ökas. Alltså särskilda insatser riktade mot män som kvinnor exkluderas från. Vem tror att det blir så?

Män stora förlorare på arbetsmarknaden

Igår skrev Jenny Nordberg en mycket intressant krönika i Svenska Dagbladet. Den rapporterar om en stor och viktig förändring som är på gång på den amerikanska arbetsmarknaden.

Kvinnorna tar över.

Det handlar om att de traditionella jobben inom produktion – mest besatta av män – hela tiden minskar. Samtidigt dominerar kvinnorna inom den nya tidens jobb. Nordberg skriver:

”Medan många män förlorat sina jobb i lågkonjunkturen sprutar det samtidigt ut fler högutbildade kvinnor än män från universiteten. Som tar de bästa jobben, och som i storstäderna tjänar mer pengar.”

Hon skriver vidare:

”I takt med att produktionsjobben försvinner, där män traditionellt har dominerat, har kvinnor nu de flesta jobben. Det är fortfarande färre kvinnor som är läkare och jurister, men det utexamineras fler kvinnor än män, så kurvan pekar rakt uppåt.”

Sedan påpekar Jenny Nordberg att den ekonomiska makten håller att förskjutas ”dramatiskt”.

Den maktförskjutningen går från män till kvinnor. Inget fel i att kvinnor har makt. Men det rimmar illa med feministernas bild av ett ”patriarkat” där kvinnor är förtryckta och män glider runt på en räkmacka.

PS: Jag vill be alla som skickat mejl och gett mig bloggtips under sommaren om ursäkt för att jag inte svarat eller använt tipsen. Jag har varit ledig och på resa och tagit mig friheten att vara icke-uppkopplad.

Uppdatering: Läs även denna artikel, som tillför lite siffror. Och ett svenskt perspektiv, med siffror, tillförs här.