Idag skriver Fredrika-Bremer-Förbundets ordförande, Birgitta Wistrand, en artikel på DN Debatt. Den handlar om kvinnorepresentationen i riksdagen, som ju har sjunkit efter årets val. Det beror till stor del på Sverigedemokraternas entré i riksdagen- av deras 20 ledamöter är bara 3 kvinnor.
Jag tycker att Birgitta Wistrand, liksom många andra inom politik och samhällsdebatt, borde ställa sig frågan varför svenska folket har röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen. Jag tror man gör frågan alltför enkel för sig om man reducerar den till att handla om främlingsfientlighet.
Jag är övertygad om att många män, särskilt unga män, i dagens Sverige känner ett utanförskap. Alldeles speciellt känner de sig inte uppskattade när de tar del av vad som sägs i politiken – av deras valda företrädare. Under många år har alla partier, från höger till vänster, tävlat om att ställa sig på kvinnornas sida. I praktiken innebär det faktiskt att de har tagit – och tar – avstånd från män. Retoriken och många gånger varit öppen manshatisk.
Hur kul är det för en pojke som håller på att bli man att ständigt matas med det politiska pratets attacker på det manliga könet? Att matas med prat om patriarkat, att pojkar tar plats, att flickor däremot är utsatta och behöver hjälp, medan pojkar nästan ska motarbetas (så att de inte tar plats)? Att matas med förslag om hur kvinnor på tusen och ett sätt ska specialgynnas (vilket per definition innebär att männen missgynnas)? Att förväntas stiga åt sidan och lämna plats åt kvinnor?
Hur kul är det att växa upp och upptäcka att den egna gruppen – och därmed man själv – av samhället klassas som ett problem och en belastning? Hur kul är det att gång på gång ta del av den politiska och mediala elitens utspel om sådant som hur mycket det kostar samhället att hålla sig med män, att en särskild mansskatt kanske borde införas, att män är själva problemet för Sverige (och världen) idag? De unga männen känner sig förstås ovälkomna till livet.
Det politiska etablissemang som i total enighet uppträder så odrägligt politiskt korrekt, så enkelspårigt, så grovt anti-jämställt och så manshatande kan räkna med att drabbas av ett missnöjesparti. För det är i första hans som ett sådant om Sverigedemokraterna bör betraktas.
För övrigt vill jag påpeka två feministiska kullerbyttor i Birgitta Wistrands artikel. Först detta:
”Enligt sedvanlig dramaturgi finns naturligtvis en kvinna med i spelet: Mona Sahlin. Hon får nu en uppmärksamhet som aldrig förunnades henne före valet. […] Partiet anser tydligen att hon ensam ska ta på sig skulden för socialdemokraternas katastrofval. Var finns resten av partiledningen? […] Ingen man i sikte som ville dela ansvaret och skammen.”
Vad är det för dumheter att Mona Sahlin inte fick någon uppmärksamhet före valet? Den uppmärksamheten var ju enorm. En typisk feministisk lögn.
Sedan vill jag kommentera beskyllningen mot män inom (s) för att dra sig undan skulden för nederlaget. Återigen – vad är det för dumheter? Det är väl allmänt bekant vilket väldigt fokus som sedan länge ligger på just partiledaren i svensk politik. Är hon en kvinna får hon också ta den negativa sidan. Mängder med manliga partiledare före Mona Sahlin har löpt gatlopp å det grövsta när det gått dåligt i riksdagsval. Skulle Sahlin skonas från detta för att hon är kvinna?
Sedan till slut: Avslutningen på Birgitta Wistrands feministiska debattartikel är obetalbar. Verkligen obetalbar. Hon skriver som slutkläm:
”Jämställdheten måste fortfarande erövras varje dag och nu är det dags att kräva åtminstone halva makten!”
Jag tar det igen:
”Jämställdheten måste fortfarande erövras varje dag och nu är det dags att kräva åtminstone halva makten!” (min kursivering).
Ganska ofta avslöjar feminismen sig själv.
Läs artikeln här.
Genusnytt 