Finnar i ridderlighetsfällan

Österbottens tidning skriver idag;

”Rebellerna som stormade en kyrka i Bagdad tidigare på kvällen rapporteras ha släppt en del av sin gisslan. En kristen irakisk parlamentsledamot uppger till DPA att 19 nunnor har släppts ur kyrkan. Rebellerna håller fortfarande tiotals personer fångna, bland dem kvinnor och barn.”

Vada ”kvinnor och barn”? Jag kan hålla med om att det är extra grymt att hålla barn som gisslan. Men kvinnor? Varför nämns det särskilt att det finns kvinnor bland gisslan? Det är väl naturligt att det inns kvinnor i ett land. Är det något särskilt med dem?

Läs mer här.

Österbottens tidning verkar ha stora problem med jämställdheten. I förrgår skrev de:

”Minst 25 människor dödades i ett bomdåd på ett kafé i Irak på fredagen. Omkring 70 andra skadades i själmordsattentatet. Det fanns flera kvinnor och barn bland offren.”

Läs mer här.

Finns det någon plats för ridderlighet i en tid präglad av feministisk millimeterrättvisa, kvotering av kvinnor och utbrett manshat?

Mera genus i all forskning

Under EU:s sjunde ramprogram har det utvecklats verktyg för att främja ett så kallat genusperspektiv i alla typer av forskning. Emellertid saknas krav på att forskarna verkligen använder dessa verktyg, vilket har fått kritik.

”Ett genusperspektiv måste integreras i våra forskningsprogram. Jag kommer att garantera att detta följs upp från vår sida”, sa Máire Georghegan-Quinn, EU:s forskningskommissionärer, i EU-parlamentet tidigare i år.

Genusproffsen har ambitiösa mål. Så här säger Luisa Prista, som leder enheten med ansvar för genus- och jämställdhetsfrågor i EU:s generaldirektorat för forskning:

”När vi kan införliva genusdimensionen i all kunskap som produceras och använda den – då når vi vårt mål. Det är det enda sättet att säkra att den forskning som görs är excellent”.

Kommentar: Är det verkligen genusperspektiv som gör att forskning inom exempelvis miljövård, kommunikationsteknologi eller materialvetenskap blir ”excellent”?

Reflektion: Hur kommer det sig att det nästan alltid är kvinnor som håller på med sådant här? Det är ju inte särskilt jämställt.

Läs mer i tidskriften Genusperspektiv från Nationella sekretariatet för genusforskning.

Efterlyses: Feministiska attacker på vetenskapen

I en kommentar till mitt förra blogginlägg gjorde signaturen ”krakel” mig uppmärksam på att en feminist vid namn Luce Irigaray har kritiserat Albert Einsteins relativitetsteori ur ett genusperspektiv. Och jag vet sedan tidigare att rektorn vid Södertörns högskola har kritiserat fysikens lagar för att vara alltför manliga.

Det här är ett intressant ämne. Jag vill lägga ut en efterlysning. Är det någon som känner till fler feministiska attacker på vetenskapen? Skriv gärna kommentar eller skicka mig ett mejl på par@atomer.se

Tacksam för alla tips!

Genus goes radioactive

Det är mycket genus nu. Feminister har lärt oss att man ska anlägga ett genusperspektiv på saker och ting. Det mesta. Men även om genusfrågan har trängt in i de flesta skrymslen och vrår av samhället kunde man ju tro att det fortfarande fanns vissa saker som inte har ett skvatt med genus att göra. Som exempelvis ….  slutförvaring av utbränt kärnbränsle.

Men si, då hugger man i sten. Enligt Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) har genusaspekter på slutförvaring av utbränt kärnbränsle ”varit uppe till diskussion vid flera av SKB:s samhällsforskningsseminarier och även vid ett särskilt panelsamtal 2007 och har då väckt engagemang bland seminariedeltagarna.” Detta ledde till att SKB bad två genusforskare, Annelie Andersson vid Uppsala Universitet och Mia Heikkilä vid Försvarshögskolan, att utveckla problematiken i en särskild artikel.

Denna artikel trycktes sedan av SKB som en särskild folder, som gavs ut i oktober 2008. Den bär titeln ”Könskonstruktioner, föreställningar om kön och riskupplevelse – En reflektion kring betydelsen av kön gällande attityder till ett slutförvar för använt kärnbränsle”. Jag äger ett exemplar av skriften.

Är du nyfiken på innehållet? Det var jag också. Hör här.

Det är väldigt avancerat, måste man först konstatera. Man måste läsa långsamt och tänka hela tiden. Vilket väl i och för sig är naturligt, annars hade man ju inte behövt anlita genusforskare från universitet och trycka en särskild folder.

Efter att rent allmänt ha resonerat på ett antal sidor kring sådant som könskonstruktionen som process, mäns och kvinnors olika rationalitet och hierekarisering av kön kommer genusforskarna fram till själva slutförvaringen av utbränt kärnbränsle. De skriver:

”Maskulinitet som innebär att män inte tränas att kommunicera känslomässigt leder till att oron för brister i det tekniska kunnandet förläggs utanför den egna personen/den egna kroppen, medan kvinnor tränas i motsatsen nämligen att uttrycka och kommunicera oro över potentiell fara. Kvinnor tränas därmed till att internalisera maktordningen och värderingen av upplevd risk, där internaliseringen leder till att risk förläggs inom den egna personen/den egna kroppen. Den feminina träningen att internalisera och förlägga händelser som känslor i kroppen leder oöverskådlighet av konsekvenser av ett slutförvar för använt kärnbränsle. Den maskulina träningen i att förlägga händelser och känslor utanför det egna jaget, leder till att det som kan betraktas som oöverskådlighet kan kännas hanterbart. Det som, så att säga, riskerar att hända, händer någon annanstans än i den egna kroppen.”

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att ta till mig innebörden. Det är uppenbart att skriften inte vänder sig till den breda massan.

Genusforskarna kommer också in på den så kallade könsmaktsordningen. Så här skriver de:

”Hirdman kallar det  ‘den  manliga ordningens primat’ och menar att det finns en gradering av vad som är viktigt. Män som grupp är överordnade kvinnor som grupp och det manliga är det som representerar det riktiga och det som värderas högre /Hirdman 2003/. […] Hirdmans resonemang om manlig överordning och kvinnlig underordning är användbart, inte bara i analyser av ojämställdhet i arbetslivet utan även i andra sammanhang och kontexter. I exempelvis termer av säkerhet och risk gällande slutförvaring skulle Hirdmans resonemang innebära att den manliga värderingen av risk är den korrekta värderingen av risk. Om man går tillbaka till den könskonstruktion av flickor och pojkar som skapar män som tar för sig, är framåtdrivande och så vidare och kvinnor som är omvårdande, mer ansvarstagande – åtminstone med avseende på den privata sfären – så kan man anta att olika riskbenägenhet blir hierarkiserad utifrån kön. När män bedömer och värderar risk så blir det därmed en annan risk med ett annat innehåll, än när kvinnor gör det. När Sjöberg /2007/ i sin studie mäter upplevelse av risk hos kvinnor och män får svaret att kvinnor upplever högre risk och därmed är mer negativa till ett slutförvar i närheten av hemmet/närområdet än vad män är. Men vad kan det svaret stå för? Kan detta tolkas som att kvinnor är negativa till ett slutförvar på närorten eller står det för något annat?”

Jag hade kunna uttrycka kontentan av detta kortare. Så här:

”Kvinnor är räddare än män”.

Då menar jag förstås genomsnitt – de individuella variationerna är stora.

Jag skulle kunna fortsätta och citera, men jag vill inte missbruka bloggläsarnas tålamod.Vill du veta mer, kontakta informationsavdelningen på SKB och hör om de kan skicka dig en skrift också.

Efter att ha lagt ifrån mig den här foldern så har jag en kvarstående fundering: När blir det slutförvaring av det genusindustriella komplexet?

PS: Den anti-feministiska jämställdhetskonferensen i Schweiz kunde avlöpa under ordnade former, utan attacker från feminister. Du kan läsa medias rapportering på tyska och franska här.

Facebook-grupper sägs vara ojämställda

Journalisten Fridah Jönsson har skrivit en krönika i Metro där hon klagar på Facebook-grupper. Dessa ”förstör jämställdheten”, menar hon. Jag citerar Jönsson:

”Varför sitter mina polare och klagar på att ”det är så höga kraaav på tjejer” när de sedan går hem och klickar Like på sidor som endast och enbart befäster könsroller och gör tjejer till uppmejkade losers som bara väntar på att killarna ska komma och bekräfta dem? Varför bloggar tjejerna om att de hatar våldtäkterna i Örebro och att de aldrig mer ska gå ute själva, medan de samtidigt är attending the event ”ta på någons rumpa-veckan”? Hur ska jämställdheten kunna gå framåt när alla bara förstör genom att gå med i en massa äckliga Facebookgrupper som inte gör något annat än att stärka en massa myter som jag och så många andra faktiskt försöker döda?”

GenusNytts kommentar: Ifall nu jämställdheten blir ”förstörd” av dessa attityder så är det väl inte Facebook-gruppernas fel? Det rör väl sig i stället om ojämställda attityder hos Fridah Jönssons polare. Hon kanske skulle ta ett snack med dem.

Tack för tipset, David!

Apropå Fejan, du är väl vän med ”Bloggen Genusnytt” på Facebook?

PS 1: Igår skrev Tommy Sandström en debattartikel på Newsmill där han kritiserar förslaget att samtycke ska krävas före sex. ”Lämna våra sexliv ifred”, skriver Sandström här.

PS 2: Här kan du höra ett radioinslag på engelska i World Radio Switzerland om dagens anti-feministiska konferens om jämställdhetsfrågor. En av de intervjuade är PappaRättsGruppens Ulf Andersson. Man får också höra arga feminister uttala sig.

DN skriver om pappors underläge

Idag publicerar DN en artikel som kan ses som ett tecken på att mörkret i genusfrågan börjar ljusna något. Den handlar om en pappa som tvingades kidnappa sitt barn för att kunna få vara  med det. Och de är precis så saken presenteras i artikeln – mammans agerande tvingade pappan att kidnappa barnet.  Och det står också i artikeln att socialen inte lyfte ett finger för att hjälpa pappan att få träffa sitt barn när mamman satte käppar i hjulet för det. Pappan berättar att när hans ex kidnappade barnet hände ingenting, men när han själv senare gjorde det – som en desperat åtgärd för att få träffa sitt barn – så blev det ett massivt pådrag. Polis och social jagade honom och polisen pejlade hans mobiltelefon.

I en annan artikel, som hänger ihop med den andra, uttalar sig papparättskämpen Michael Alonzo om att det mest är kvinnor som rövar bort sina barn och att det sällan får någon efterföljd.

Att sådana här artiklar nu kan bli publicerade i landets största morgontidning är ett tecken på att det lönar sig att kämpa mot den feministiska hegemonin!

”Kvinnor och barn” hemlösa i Malmö

”Allt fler barn och kvinnor i Malmö blir hemlösa på grund av bostadsbrist.”, inleder Skånskan.se en artikel idag. ”Jag ser med stor oro på det”, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh (s), socialkommunalråd i staden.

Det är sant, det som sägs ovan. Antalet kvinnor och barn har ökat i Malmö och antalet män har enligt tidningen minskat. Men det är inte hela sanningen. Om man läser hela artikeln visar det sig att siffrorna är dessa:

– Hemlösa kvinnor: 170
– Hemlösa män: 530
– Hemlösa barn: 200

Räknar man vuxna är det alltså en mycket stor majoritet män som är drabbade av hemlöshet.

Dessutom måste man fråga sig hur könsfördelningen är bland de allra värst drabbade hemlösa, de som verkligen sover utomhus. Dessa är enligt artikeln ca 25 personer – kön nämns inte. Vågar man gissa på en mycket stor majoritet män bland dessa?

Att könsfördelningen mellan de hemlösa långsamt går mot en utjämning skulle man ju kunna se som en framgång för jämställdheten. Förre män och fler kvinnor drabbas, det är väl bra? Men så ser inte socialkommunalrådet saken. ”Jag ser med stor oro på att antalet hemlösa kvinnor och barn ökar. Det är väldigt olyckligt, särskilt när det handlar om barn”, säger hon.

Hade hon nöjt sig med att beklaga sig över de hemlösa barnen hade jag stått bakom hennes åsikt. Barn är särskilt skyddsvärda. Men att klumpa ihop två grupper till den otidsenliga och icke-jämställda gruppen ”kvinnor och barn”, som det sedan anses vara särskilt synd om, kan jag inte stödja. Det är inte jämställt.

Tack för tipset, barfota! Läs artikeln här.

För övrigt, här kan du läsa en artikel på engelska om den första internationella anti-feministiska konferensen, den som idag går av stapeln i Schweiz. På grund av hot från feministiska grupper måste den hållas på hemlig ort.

”Glastaket” skapas av kvinnor enligt ny bok

Män beskylls ofta av feminister för att stoppa kvinnor i karriären. Det kallas patriarkala strukturer och stoppet kallas glastak. Jag har alltid varit mycket skeptisk mot den teorin.

Nu kommer en intressant bok som lanserar en annan syn på kvinnors karriär. De som bromsar kvinnor, enligt denna bok, är andra kvinnor. Inte män. Boken heter Avund och konkurrens – känslor i vardagen och är skriven av psykologen och författaren Marta Cullberg Weston. Aftonbladet/Wendela skriver om boken här.

”Kvinnor hanterar ofta sin avund genom att skvallra bakom ryggen och ägna sig åt intriger. Det är ett indirekt sätt som egentligen är väldigt fegt, för det kommer man inte åt”, säger Marta Cullberg Weston. Hon säger också att kvinnor ofta motarbetar varandra på arbetsplatser. Cullberg Weston fick uppslaget till sin bok när hon på kort tid fick kontakt med två kvinnor som båda blivit utmanövrerade på arbetsplatsen av andra kvinnor.

Hon spårar mönstret till barndomen. Forskning har visat att flickor som små är lika aggressiva som pojkar – men de går inte så ofta i handgriplig närkamp. ‘Flickor hittar mer indirekta former för att komma åt någon, precis som på avundsfronten’, säger Marta Cullberg Weston i Aftonbladet.

En fundering: Jag undrar hur de könsskillnader som hon beskriver att forskningen kommit fram till går ihop med det genusindustriella komplexets teori om att könen är en social konstruktion?

Sofia Arkelsten och patriarkatet

Nu kommer snart beskyllningarna mot media för att hacka på Sofia Arkelsten ”bara för att hon är kvinna”. Arkelsten är ju den nya moderata partisekreteraren, som har tagit emot många förmåner från privata intressen, vilket fått specialister på mutbrott att bli starkt kritiska.

Snart kommer också jämförelser att göras med de två kvinnor (Maria Borelius och Cecilia Stegö Chiló) som fick avgå ur regeringen en kort tid efter att alliansen bildade regering för fyra år sedan. ”Så plattar patriarkatet till kvinnor som försöker sticka upp”, kommer feministerna att säga.

Jag tror inte ett ögonblick att kritiken har något att göra med könet på de aktuella personerna. Det är handlingarna som föranleder kritiken.

Men det är onekligen av ett visst intresse att de två som tvingades avgå ur regeringen för fyra år sedan var kvinnor, tillsammans med det faktum att det är just en kvinna bland de nyutnämnda politikerna som hamnar i blåsväder den här gången. Naturligtvis kan det vara en slump. Men … tänk om det inte är det?

Jag påstår absolut inte att det är så här, men jag vill lansera tanken:

Kan det vara så att pressen på Fredrik Reinfeldt att på ett krystat sätt skaffa fram riktigt många kvinnor för att snygga till statistiken gör att han tvingas sätta kravribban lägre för kvinnliga kandidater? Vilket gör att mindre lämpliga personer lättare slinker med om de är av honkön? En bieffekt av kvoteringstänkande?

Uppdatering: Ulrika Schenström fick avgå också, efter att ha varit berusad när hon hade jour som ansvarig för rikets säkerhet. Måste ha varit patriarkatet 🙂

Läs mer om Sofia Arkelsten i AB1, AB2, SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, Ex1, Ex2, Ex3

Gissa vem som vinner namnstriden?

Det har visat sig att det brister i jämställdhet när en bebis ska få sitt namn. ”De flesta föräldraparen uppger att båda har varit lika engagerade. Men när man frågar vem som föreslog namnet som slutgiltigen blev valt så är det oftast mamman”, säger Emilia Aldrin, namnforskare, i Aftonbladet. En undersökning gjord av en brittisk föräldrassajt visar samma sak – och i 40 procent av fallen fick pappan över huvud taget inte vara med i processsen.

I många fall vill dock föräldrarna inte erkänna att mamman bestämmer namnet. ”Det verkar vara lite pinsamt. Många vill bortförklara det med att det var ”mammans tur” eller något sådant. Jag tror att de inte tycker att det är helt socialt korrekt, eftersom många vill vara det där jämställda paret”, säger Emilia Aldrin.

Aldrin vet inte skälet till att kvinnorna bestämmer bebisens namn. ”Jag vet inte om det beror på att mamman inte låter pappan få så stort inflytande. Eller om det är den traditionella föreställningen att det som har med familj och barn är kvinnans område som lever kvar”, säger hon.

Kommentar: Intressant med ännu exempel på att det är det ”strukturellt underordnade könet” som triumferar. Läs om saken i Aftonbladet här.

PS: Nu har ett nytt nummer kommit ut av tidningen Genusperspektiv från Nationella sekretariatet för genusforskning. Du finner den som pdf här.

Det här retar upp många feminister…

”Den nya trenden – bli hemmafru” är rubriken på en artikel i dagens Aftonbladet Wendela, tidningens kvinnoavdelning (mansavdelning saknas). Artikeln redogör för en undersökning gjord av sajten familjeliv.se, som kommit fram till detta:

Mer än hälften av alla mammor skulle vilja vara hemmafruar om de bara kunde.

Jag satte meningen som eget stycke eftersom slutsatsen är så viktig och intressant – inte minst mot bakgrund av ett samhällsklimat där det mer eller mindre anses fult med hemmafruar. Mer än hälften av alla mammor vill alltså ändå bli hemmafruar! Och sju av tio vill tillbringa mera tid med sina barn.

I artikeln intervjuas Cecilia Stegeby, 26 år, som är hemmafru och mycket nöjd med det. Hon har varit hemmafru i tre år hittills och tänker fortsätta vara det så länge det bara går. Stegeby tycker visserligen om sitt yrke men tycker inte att jobbet går upp mot att vara hemma med barnen. Hon säger:

”Karriären spelar ingen stor roll, mitt stora mål har alltid varit att skaffa familj.”

Det här skulle jag vilja sätta i samband med det faktum att män återfinns på fler chefspositioner än kvinnor. Feministerna hävdar ju att det beror på glastak och kvinnoförtryck och patriarkala strukturer med kvinnohat i bastun. Det har jag alltid varit mycket skeptisk mot.

Man måste göra denna reflektion: Är det så konstigt att kvinnor genomsnittligt gör sämre ifrån sig i karriären om en stor del av dem går och drömmer om att helt släppa sitt jobb?

Karriären är en tävling. En både mycket hård och mycket lång tävling, där den ihärdigaste vinner. Den som går in halvhjärtat är körd från början. Precis som i alla tävlingar.

Läs artikeln här. Du finner undersökningsrapporten som pdf här.

Feminister trappar upp hot mot konferens

Nu trappas hoten upp mot den internationella anti-feministiska jämställdhetskonferensen i Zürich. Hotfulla affischer har börjat dyka upp på spårvagnar i staden (se bild). Affischerna uppmanar: ”Ge sexisterna på käften”, och visar en stiliserad bomb. Läs mer här.

Den restaurang där konferensen från början var tänkt att hållas, Giardino Verde, har drabbats av klotter och feministiska kampsymboler. Se bild nedan. Nu hålls istället konferensen på hemlig ort.

En feministisk krönikör har skrivit i tidningen TagesAnzeiger att det är fel att hota anti-feministerna – istället uppmanar hon dessa att ”avveckla sig själva”. Hennes rubrik är ”Män i offerfällan”.

Det är märkligt hur oerhört provokativt det uppenbarligen är när män på ett seriöst och systematiskt sätt börjar argumentera i jämställdhetsfrågan ur ett manligt perspektiv, exempelvis genom att påtala orättvisor mot män i samband med vårdnadstvister (vilket är ett viktigt ämne för konferensen i Schweiz). Det är som om det tas för givet att män ska hålla käft i genusfrågan.

Se tidigare bloggposter om konferensen här och här. Tack för tipset, Ulf Andersson på PappaRättsGruppen.

PS: Efter kritiken mot nya statssekreteraren Sofia Arkelsten för tänkbart mutbrott hade jag tänkt skriva: Nu ska vi ses hur lång tid det tar innan någon säger att det är kvinnliga politiker som utsätts för den typen av anklagelser, att det är ett sätt att hålla kvinnor på mattan. Sen såg jag det här.