Archive for februari, 2011

Insändare: Tankar om dubbelarbete

28 februari 2011

Det kom en insändare till GenusNytt, apropå det här med dubbelarbete. Från signaturen Jan. Håll tillgodo:

Hej!

Här lite bidrag i ämnet ”dubbelarbete”.

Förr i tiden så väl det väl så här med arbetsfördelningen mellan könen, grovt generaliserat:
–   På landet: ALLA arbetade med nyttigheter för hushållet. Det fanns en uppdelning vad kvinnor resp män gjorde, men ingen arbetade ”dubbelt”. Termen var irrelevant.
–   I staden: Kvinnorna var hemma och skötte traditionella hemsysslor, männen arbetade borta mot lön. Hemma kanske de vilade sig och ”hjälpte inte till” med hemsysslorna. De hade ju gjort sitt bidrag, kan man tycka. Männen kanske inte på den tiden heller byggde på sitt hus eller lagade bilen? Ingen arbetade i vart fall ”dubbelt”.

Termen ”dubbelarbete” uppstod väl på då även kvinnor började arbeta för lön utanför hemmet. Då var nog termen relevant då kvinnor som gick ut i arbetslivet hemma gjorde fortsatte göra samma sysslor hemma som tidigare.

Nu för tiden tror jag ingen man går runt i rökrock och myser medan kvinnorna arbetar med sysslor för det gemensamma hemmet då de kommer hem från sitt lönearbete. Männen gör idag också sysslor för det gemensamma hushållet.

Problemet nu för tiden med diskussionen om vem som står för ”hemarbetet” då båda kommer hem från sitt lönearbete, är att definitionen på hemarbetet fortfarande är =städning, tvätt, disk, stryka och laga mat, dvs sådana sysslor som kvinnor oftast gör. Det övriga som behövs för att få ett gemensamt hem att gå runt: Laga saker, snickra, laga bilen, handla, trädgårdsarbete…, dvs sådant som män oftast gör, inte räknas till ”hemarbete”.

Om man ska diskutera arbetsfördelning i hemmet, vilket jag tycker alla ska göra i sina relationer, så ska ALLT som görs för ”det gemensamma” räknas in. Tycker ett par att det är orättvist så är det bara att klocka tiden som var och en, utöver sitt arbete utanför hemmet, lägger hemma.

Om båda lägger samma tid för den gemensamma så är det rättvist.

Men det finns ytterligare skäl att fördela arbetstyperna inom en relation lite jämt, dvs att mannen gör även traditionella kvinnliga sysslor och vice versa:

1   Båda får förståelse för att alla typer av sysslor behövs.
2   Med förståelse slipper man gnäll om värdet av olika sysslor.
3   Bra att alla människor, oavsett kön, kan klara av livets sysslor. Då blir man exempelvis inte strandsatt om en relation kollapsar. Båda parter klara det praktiska.

Undrar hur man ser på ett ensamhushåll? Är en ensamstående person drabbad av ”dubbelarbete”? En sådan måste ju både arbeta utanför hemmet OCH stryka, laga mat, städa etc.

Hälsningar Jan

För övrigt, nu ger Vetenskapsrådet 17 nya miljoner till genusforskning. Du kan söka pengar här. Tack för tipset, Fredrik!

Annonser

Lisa Bjurwald veckans genushjälte!

28 februari 2011

Omröstningen är klar, och GenusNytt kan stolt kora förra veckans svenska genushjälte: Journalisten Lisa Bjurwald.

Hon vinner utnämningen för att ha skrivit en notis på Dagens Nyheters ledarsida om det olämpliga i att använda begreppet ”kvinnor och barn”. Hon skrev också att det är lika illa om en manlig demonstrant blir misshandlad som om en kvinnlig blir det (apropå protesterna i arabvärlden). Nedan kan du läsa hennes notis.

Gratulerar till utmärkelsen, Lisa! Och tack för ditt bidrag i kampen för jämställdhet!

Notisen:

”Västerländska medier har uppmärksammat kvinnors deltagande i de folkliga upproren i Nordafrika. Vi är inte sena att påpeka deras ofta marginaliserade roll i arabländerna.

Men hur står det till med vår egen syn på kvinnliga demokratikämpar? Det gammalmodiga uttrycket ‘kvinnor och barn’, som stämplar kvinnan som det svagare könet, förekommer regelbundet i nyhetsbevakningen. ‘Inte ens kvinnor och barn skonades när polisen gick till attack med batonger’, kan man till exempel läsa i gårdagens SvD i en annars angelägen artikel om den vitryska oppositionen.

Barn är naturligtvis en sak. Men varför skulle det vara värre att kvinnliga demonstranter misshandlas än manliga sådana?”

Moderat sågar kvotering

28 februari 2011

Den moderata riksdagsledamoten Jessica Rosencrantz, som även är ordförande för Moderata ungdomsförbundet i Stockholm, sågar idag hela idén om kvotering. Det görs i en artikel på SvD Brännpunkt (här). Jag citerar:

”Men som riksdagsledamot och ung kvinna kan jag lova att jag aldrig skulle stödja ett förslag om könskvotering – inte heller till bolagsstyrelser. Könskvotering är fel.

För det första är kvotering kontraproduktivt i strävan mot ett jämställt samhälle. Riktig jämställdhet handlar om likabehandling: att ha lika rättigheter och att bli bedömd som en person – inte som del av ett kollektiv. Kvotering innebär raka motsatsen.

För det andra riskerar kvotering leda till minskat inflytande för kvinnor. Jag har uppnått mina mandat i politiken utan särbehandling och bemöts därför med respekt. Om jag och andra kvinnor endast skulle betraktas som inkvoterade skulle vi kunna förringas på grund av det. Det gäller lika mycket i näringslivet som i politiken.

För det tredje är könskvotering till bolagsstyrelser i mångt och mycket en symbolfråga som stjäl uppmärksamhet från mer relevanta jämställdhetsproblem. Politiker ska lägga kraft på att undanröja de verkliga hindren för jämställdhet – styrelseposter på toppnivå berör trots allt ytterst få.”

Som så ofta är det en kvinna som vågar göra den här sortens ställningstaganden. Det är ju riskfritt för dem, men riskabelt för män. Se där ännu en jämställdhetsbrist.

Tack för tipset, Fredrik!

Killar sämre demokrater, tjejer mår sämre

28 februari 2011

En forskare vid Linnéuniversitetet ska doktorera på frågan om skoldemokrati. Nationella sekretariatet för genusforskning har skrivit om hennes avhandling. Den har udden riktad mot pojkarna. Poängen är:

Ju fler killar som ingår i undervisningsgrupperna desto sämre blir skoldemokratin.

Forskaren heter Johanna Jormfeldt, och hennes avhandling heter ”Skoldemokratins fördolda jämställdhetsproblem – Eleverfarenheter i en könssegregerad gymnasieskola”.

Så här sammanfattar Jormfeldt innehållet i sin avhandling:

”Det övergripande resultatet är att ju fler män som ingår i undervisningsgrupperna desto sämre skoldemokrati. Det gäller särskilt den del av skoldemokratin som handlar om att kunna diskutera gemensamma angelägenheter. Jag har inga egna belägg för vad de här resultaten beror på, men det skulle kunna handla om ett slags manlig antipluggkultur: I konstruktionen av maskulinitet ingår inte bara att avstå ifrån att ta själva skolarbetet på allvar utan också att ta avstånd från den underordnade rollen som elev och från ett kvinnligt förhållningssätt till skoltillvaron. Då blir det inte särskilt intressant att lösa gemensamma problem i vardagen. Man klagar men man sätter sig inte ner och pratar om det. En annan förklaring kan handla om lärarnas förväntningar. Om man är inställd på att möta en grupp jobbiga pojkar kanske man väljer att gå in och peka med hela handen, vilket ger eleverna litet utrymme att utöva demokrati.”

Pojkarnas eller lärarnas fel? är alltså frågan. Intressant. Läs mer här.

En annan kvinnlig forskare, Evalina Langstedt, har forskat i hur pojkar och flickor mår på gymnasiet. Hon har kommit fram till att flickorna har det betydligt tuffare. De mår sämre. Bland annat måste tjejer hela tiden bevisa att de är bra, menar hon. Flickor är mer stressade och de skadar sig själva mer än pojkar.

Jag citerar ur en artikel på webbplatsen för Nationella sekretariatet för genusforskning:

”Förklaringarna till den skeva statistiken, menar Landstedt, handlar om genus . Ungdomars psykiska hälsa påverkas dels av den olika status och makt som samhällets strukturer tillskriver flickor och pojkar, men också av de olika förväntningarna på hur pojkar och flickor förväntas ”göra kön”. Medan den vedertagna normen för maskulinitet handlar om egenskaper som fysisk styrka, tävlingsinstinkt, mod och maktutövande, består idealet för flickor i att vara snygga, empatiska, passiva, till lags och samtidigt högpresterande. Normerna kan få delvis olika konsekvenser för den psykiska hälsan och även göra flickor och pojkar olika utsatta för riskfaktorer som exempelvis våld och stress.

– Vi måste göra mer än att konstatera skillnader i psykisk hälsa mellan flickor och pojkar. Vi behöver problematisera vad det innebär att vara tjej eller kille i dagens samhälle, säger Landstedt.”

Läs mer om denna avhandling här.

Vad tror du om dessa forskningsresultat? Jag släpper ordet fritt.

PS: Glöm inte att rösta på veckans genushjälte här!

Sista chansen rösta på GENUSHJÄLTE

28 februari 2011

Fram till klockan 12.00 idag har du chansen att vara med och rösta fram förra veckans GENUSHJÄLTE. Du kan rösta här.

Moderat skriver om pappors rätt

27 februari 2011

Den moderata politikern Helena Nordvall från Boden, som tidigare skrev en debattartikel på GenusNytt om kvinnors våld mot män, har fattat pennan igen. Nu har hon skickat GenusNytt en debattartikel om pappors rätt till umgänge med sina barn. Tack för din jämställdhetsiver, Helena, det är ovanligt! Här är debattartikeln:

Barnens rätt till båda föräldrar – och pappors rätt till sina barn

FN´s barnkonvention skriver att vi måste respektera och värdesätta varje barn och ge dem framtidstro och möjlighet att träffa båda sina föräldrar. Om detta inte är möjligt skall barnen har rätt till eget ombud t.ex. vårdnads- och umgängestvister.

Kommunerna bör också garantera t.ex. via olika familjecentral att alla barn som inte få träffa båda sina föräldrar få hjälp för detta. Även Regeringen bör vidta kraftfulla åtgärder för att säkerställa att polis och åklagare skyndsamt utreder brott mot barnen, där det oftast är uteblivna umgänget med pappan.

Genom att underteckna Barnkonventionen har den svenska staten förbundit sig att vidta åtgärder för barnens rättigheter efterlevs och uppföljs. Det är över 20 år sedan Sverige ratificerade konventionen om dessa rättigheter för alla barns lika värde. Med detta menas att varje enskild barn har rätt att träffa och umgås med båda sina föräldrar, även om ena föräldren gör sitt yttersta att detta inte skulle ske. Kommuner har utan tvekan de resurser som krävs för uppgiften att t.ex. ordna umgänge, bara viljan finns. Det gäller skyndsamt att följa upp och verkställa domstolsbeslut och se till att den föräldren som inte följer lagstiftningen få påföljder för sin obstruktion.

Rädda Barnens årsrapport noterar att Sveriges kommuner ofta underlåter att uppfylla sina åtaganden som konventionsstat. Många av de 40000 pappor som finns i Sverige och som inte få träffa sina barn får tyvärr vara med om att Sveriges kommuner inte följer FN´s barnkonvention. Nu är det en stor grupp av barn som har hamnat i permanent utanförskap.
Det är viktigt att barnen har tillgång till båda föräldrar. Det är kommuners skyldighet att skyndsamt notera, åtgärda och följa upp den diskriminering det innebär för de drabbade barnen. Det få inte gå flera år utan att baren få träffa båda sina föräldrar, som oftast är pappor. Det är nämligen stor trauma för baren och även den diskriminerade föräldren om umgänget inte sakerställs. De kan drabbas av ohälsa, mobbing, otrygghet och förlorar varje barns och den enskilde föräldrens möjlighet att utvecklas och styras över sina egna liv.

Under åren 2007-08 fick kommunerna 109 miljoner kronor för motverka mäns våld mot kvinnor. Under pågående mandatperioden är det nu dags att satsa motsvarande summa för att förebygga kvinnors våld mot män och säkerställa pappornas rätt att träffa sina barn. Det är också dags att Boverket och Länsstyrelserna har barnens bästa i fokus i sina uppdrag.

Det finns idag en nationell handbok för hur rättsväsendets myndigheter arbetar med våld mot kvinnor. Nu behövs en motsvarande handbok för kvinnors våld mot män. När rättsväsendets myndigheter behandlar båda kön jämställt säkerställer det barnens rätt att träffa bägge föräldrar. Barnens rätt till båda föräldrar måste bli ett bärande konsept för samhällets alla aktörer.

Helena Nordvall (m)

Männen dödas, kvinnorna får uppmärksamheten

27 februari 2011

Jag bloggade för ett par veckor sedan om hur Aftonbladet osynliggjorde 2.700 dödade män. Idag går DN i samma fälla, i den ovan avbildade artikeln (sidan 17, har ej hittat den på nätet).

Det handlar i båda fall om våldet i den mexikanska staden Ciudad Juárez. Förra året dödades där 3.000 personer, vilket DN också nämner. Men fokuset för artikeln, som fått nästan en helsida, är att 300 av dessa är kvinnor. En märklig vinkling.

Det står visserligen att antalet dödade kvinnor har ökat, men något mått på det ges inte, och det nämns inte ifall antalet manliga dödsoffer är konstant eller också ökar. Kvar står det faktum att 300 kvinnor och 2.700 män dödades i staden förra året.

Jag är benägen att hävda att även DN osynliggör de 2.700 drabbade männen.

PS: Glöm inte rösta på veckans genushjälte i mitt förra blogginlägg (i morse).

För övrigt 1, en bloggläsare mejlade och sa att jämställdhet har behandlats ur ett ovanligt ofeministiskt perspektiv i Sveriges Radio i morse. Bland annat har tydlligen Pelle Billing och jag själv och min bok ”Mansförtryck och kvinnovälde” omnämnts. Här är länken jag fått, har ej hunnit lyssna själv.

För övrigt 2, nedan har jag klippt ut lite mer ”kvinnor och barn” kopplat till Libyen. På engelska denna gång. Det handlar om att kvinnor ska räddas först och att det är extra synd om dödade kvinnor. Länkar bifogas.

Child Rights Information Network:

.

Women’s views on news:

.

The Asian Age:

Rösta fram veckans GENUSHJÄLTE!

27 februari 2011

Vem av dessa tre kandidater tycker du ska vara VECKANS GENUSHJÄLTE? Jag presenterar dem i bokstavsordning efter efternamn. Rösta längst ned.

Dessa personer är nominerade. Biografierna är hämtade från Wikipedia. Läs också motiveringen till nomineringen.

.

Lisa Bjurwald

Född 1978, är en svensk journalist och författare, som arbetar dels på den antirasistiska tidskriften Expo och dels som frilansskribent. Tidigare har Lisa Bjurwald varit reporter, utlandsbaserad frilansjournalist, researcher och krönikör på bland annat Expressen.

Nominerad för att ha skrivit en notis på Dagens Nyheters ledarsida om det olämpliga i att använda begreppet ”kvinnor och barn”. Hon skrev också att det är lika illa om en manlig demonstrant blir misshandlad som om en kvinnlig blir det (apropå protesterna i arabvärlden). Se mer i min bloggpost här.

.

Robert Collin

Född 1949, är en svensk motorjournalist och krönikör verksam på Aftonbladet, tidigare på Teknikens värld. Collin är svensk representant i juryn för World Car of the Year Award.

Nominerad för: Det mod han visat genom att, trots att han är man, skriva på Aftonbladet att män kör bil bättre än kvinnor, och att män har stor nytta av sin benägenhet att ta risker och testa gränser mer än kvinnor. Läs artikeln här, min bloggpost här.

.

Peter Kadhammar

Född den 18 juli 1956 i Säffle, Sverige, är en svensk journalist och författare. Kadhammar fick Stora journalistpriset 2000 för sina artiklar om Icon Medialab och Johan Staël von Holstein.

Nominerad för: Modet att, trots att han är man, ha skrivit en artikel i Aftonbladet med rubriken ”Alla fruktar de unga männen”. Artikeln går ut på att det är ”de unga männen” som driver revolterna i arabvärlden. Läs artikeln här, min bloggpost här.

.

Rösta nedan. Omröstningen kommer att pågå till klockan 12.00 imorgon måndag. Då koras vinnaren.

Eva Lundgren säger upp sig eller sparkas

26 februari 2011

Det ser ut som om svensk forskning kommer att tvingas klara sig utan genusforskaren och professorn Eva Lundgren. Det är hon som hävdar att manliga satanistiska sekter sliter fostret ur kvinnor i skogen och dödar dem rituellt.

Eva Lundgren säger upp sig från sin tjänst som professor vid Uppsala universitet från den 1 mars. Lundgren, som friades från misstankar om forskningsfusk 2005, tycker inte att universitetet har gjort något för att ge henne upprättelse från anklagelserna och menar att hon hindrats från att undervisa och handleda inom sin professurs område.

Hon menar också att hon inte har fått handleda eller undervisa om kopplingen mellan kön, makt och våld, trots att hon har en specialprofessur med syftet att utveckla kunskapen inom just det området. ‘Universitetet har velat att jag ska vara en snäll flicka som utför de uppgifter jag får direktiv om’, säger en upprörd Lundgren.

Enligt samhällsvetenskapliga fakultetens dekan Anders Malmberg har överenskommelsen om Eva Lundgrens uppsägning inte med hennes forskning att göra. Att hon nu säger upp sig har istället sin grund i svårigheterna att få henne att fungera på sociologiska institutionen, menar han. Malmberg säger:

”Ingen professor kan kräva att bara få syssla med sin specialitet. Professorer arbetar med en massa saker, vanligtvis en blandning av forskning, handledning, undervisning och administration. Vi har misslyckats med att integrera Eva Lundgren i en större utbildnings- och forskningsmiljö, och därför har vi kommit överens om att det är bäst både för henne och universitetet att hon slutar.”

Nu får Eva Lundgren ett avgångsvederlag från universitetet. Vi skattebetalare står för fiolerna, förstås. Man undrar varför det ska behövas ett avgångsvederlag, när det är hon själv som säger upp sig. Men det kanske inte är riktigt så…

Om avgångsvederlaget säger professor Lundgren: ”Det är mycket generöst i kronor och ören, men det kan aldrig kompensera för det lidande jag har fått utstå. Mitt rykte som forskare är förstört i Sverige”

Man kan ju fundera på var huvudskulden ligger för hennes förstörda rykte.

Nu ska Eva Lundgren forska med utländska uppdragsgivare istället. Sverige tvingas klara sig utan hennes insatser. Det blir tungt att bära, men verkar oundvikligt. Farväl och lycka till, Eva!

Läs mer här och här och här. Tack för tipset, alla ni jättemånga som har tipsat mig! ”Korka upp champagnen” och ”tänd cigarren” är några exempel på vad folk skrivit i sina mejl. Professor Lundgren kan konsten att väcka känslor…

Sveriges Radio särbehandlar kvinnor som dödas

26 februari 2011

” Nio civila, flera kvinnor och barn, dödades när deras fordon körde på en vägbomb på väg in mot staden Khost i östra Afghanistan på lördagen, enligt uppgift från en provinspolis till AFP”

Så skriver Sveriges Radio på sin sajt. Jag har anlagt ett genusperspektiv på formuleringen, och fann något intressant.

Nio civila människor har dött, vilket är fruktansvärt. Men sedan – av något skäl – finner Sveriges Radio anledning att särskilt påpeka att det fanns kvinnor bland de dödade!

Vad fyller det för funktion?

Den enda man kan anta är att Sveriges Radio tycker det är hemskare när en kvinna dödas än när en man dödas. Vilket i så fall innebär att Sveriges Radio tycker att män är umbärliga. En slags förbrukningsvara. ‘Ett visst svinn på män (även bland civila) får man ju räkna med när det är krig, men om en kvinna dödas, är det illa.’

Detta är i så fall en djupt ojämställd syn, ett mansförtryck, som inte bör accepteras av de många svenska män som bidrar till att finansiera Sveriges Radios verksamhet.

Denna blogg står för att män och kvinnor ska ha samma värde, samma rättigheter och samma skyldigheter. Jämställdhet kallas det visst, har jag hört.

Läs mer här. Tack för tipset, Fredrik!

För övrigt, nedan finner du en rolig musikvideo, det är satir riktad mot feminismen. På svenska och riktigt rolig text! Tack för tipset, Klas!

Kvotering efter kön, etnicitet och klass

26 februari 2011

DN:s nöjesskribent Hanna Fahl har identifierat ett stort samhällsproblem – de flesta låtskrivare är män. Problemet aktualiseras för närvarande i Melodifestivalen. Fahl skriver i DN idag:

”Och i Melodifestivalen blir det extra tydligt. […] Bland kompositörerna i kväll finns två kvinnonamn. Sammantaget i årets festival utgör de kvinnliga låtskrivarna drygt elva procent; en häpnadsväckande låg siffra. Och det är ingen engångsföreteelse. Under det senaste decenniet har andelen kvinnliga kompositörer i Melodifestivalen aldrig överstigit tjugo­fyra procent, och oftare legat ganska stadigt runt tio.”

Hanna Fahl känner till, och nämner i artikeln, två saker som gör det ytterst osannolikt att någon diskriminering skulle ligga bakom kvinnounderskottet bland Melodifestivalens låtskrivare. Dessa är:

1. De flesta låtskrivare över huvud taget är män (Hanna Fahl skriver att kvinnor utgör 18 procent av medlemmarna i Stim)
2. Urvalsprocerssen, när melodierna väljs ut, är anonym. De som väljer låtar känner inte till vilka som skrivit låtarna. Detta nämner Fahl också.

Då borde väl saker och ting vara frid och fröjd, kan man tycka. Men nej. Det är ändå ett problem att män uppenbarligen är mera intresserade av att skriva låtar än kvinnor. Hanna Fahl skriver:

”Men att kompositörsyrket de facto är mansdominerat betyder inte att det är rätt, eller av naturen givet. Det betyder inte att vi inte borde arbeta mot förändring, målmedvetet.”

Varför inte?

Sedan antyder Fahl att kvotering är nödvändig. Hon skriver:

”Att ens nämna ordet ”kvotering” i konst- och kultursammanhang får många att börja orera om sänkta kvalitetskrav och förflackning. Men tar vi Melodifestivalen som exempel, så har kvotering faktiskt fungerat alldeles utmärkt. 2005 efterlyste SVT specifikt kvinnliga kompositörer för att jämna ut könsfördelningen. Resultatet blev Nanne Grönvalls och Ingela ”Pling” Forsmans ”Håll om mig”, som slutade som tvåa i finalen. Ett bevis på att riktade insatser absolut inte behöver innebära ett sämre startfält.”

Räcker det med att kvotera kön? Förmodligen inte. Hanna Fahl skriver också:

”Det som visas i våra konsthallar, banden som uppträder på våra festivaler och regissörerna som får filmstöd är så invävda i vår närmiljö och vår livsstil att det finns en definitiv poäng med att jobba för att utövarna representerar alla delar av befolkningen, vad gäller bland annat klass, etnicitet, och kön.”

Hon nämner klass, etnicitet och kön. Man blir mörkrädd. Är det en situation vi ska ha där melodier i musiktävlingar, tavlor på utställningar, regissörer för filmer och mer därtill ska väljas baserat på ett enormt invecklat pussel och en avancerad procenträkning där inte bara kön vägs in utan även etnicitet och samhällsklass? Tänk dig ett samtal vid morgonagens utvalsprocess:

”Ja den tavlan har oerhörda kvaliteter, ljuset är sagolikt och den väcker känslor, och färgerna är underbara, och vi behöver mer kvinnor, men å andra sidan har vi faktiskt redan 11 verk från centraleuropeer och den här konstnären är faktiskt från Serbien. Visserligen behöver vi fler kvinnor men överskottet på centraleuropéer är större än underskottet på kvinnor.  Det skiljer 14 procentenheter faktiskt, så etnicitet måste gå före kön denna gång. Dessutom är hon arbetarklass och vi har egentligen behov att fylla på med medelklass. Vi ligger på 21 procentenheters underrepresentation för medelklass och jag har gått igenom det som har lämnats in och det finns inga fler verk från medelklass alls. Så vi kan inte ta in den här tjejen, tyvärr.”

Man tar sig för pannan. Vart är Sverige på väg?

Läs artikeln här.

Uppdatering: Här har Hanne Fahl till och med ansträngt sig och gjort diagram över könsfördeningen i Melodifestivalen.

Feministiskt självförsvar drabbar Mike, se videon

26 februari 2011

Här kan du se en lektion i feministiskt självförsvar ur Kvarteret Skatan. Tufft för präktige Mike… You go girl!

Tack för tipset, Fredrik!

.

PS1: En helt annan sak: Har kyrkan blivit för feminin? Läs mer här.

PS2: ”Extra kul att en affärsidé av tjejer för tjejer tar hem priset, säger Maria Rankka, VD för Stockholms handelskammare som satt i juryn.” Läs mer här. Jag undrar varför det är extra kul med en affärsidé av tjejer för tjejer. Sådant sägs ofta som om det vore en självklarhet, och ingen ifrågasätter. Tack för tipset Fredrik igen.