Archive for juli, 2011

Kvinnorna tjänar mest – det räcker ändå inte

31 juli 2011

Interntidningen för personalen på SVT, Vi på TV, publicerar i nr 8/2011 en artikel om lönerna på SVT sedda ur ett genusperspektiv. Det är Journalistförbundet som har tagit fram siffrorna.

Det visar sig att när all personal på SVT räknas in så tjänar kvinnorna 101 procent av vad männen tjänar. Kvinnorna som grupp har alltså gått ikapp, och gått om, männen när det gäller lön.

Därefter har Journalistförbundet gått vidare och specialgranskat löneläget bland journalister på SVT. Det visar sig att även i denna grupp tjänar kvinnorna ”något mer” än männen. Någon siffra redovisas inte, det står ”något mer”. Alltså har kvinnorna gått ikapp, och gått om, männen i lön även inom undergruppen journalister på SVT.

Är då allt bra? Jämställdhet är ju uppnådd? Nej, personaltidningen Vi på TV ser fortfarande problem med att kvinnor tjänar för lite jämfört med män på SVT. Märligt, men sant. Så här fortsätter artikeln:

Vi valde att plocka ut nyhetsreportrarna som exempel. En yrkesgrupp inom nyhetsdivisionen där männen är något fler än kvinnorna men eftersom kön inte ska spela roll i lönesättning borde det ju inte göra någon skillnad på lönen. Men skillnad är det.

Medellönen för de kvinnliga nyhetsreportrarna är 96 procent av medellönen för en manlig nyhetsreporter. Går vi ännu djupare in i statistiken så kan vi se att skillnaden mellan könen växer när vi börjar räkna på högsta lön. Den kvinnliga nyhetsreporterns högsta lön är 90 procent av högstalönen för den manliga kollegan.

Varför ser det ut så här? Vi har till och med plockat bort de bäst och sämst betalda i uträkningen, det vill säga tio procent av medlemmarna i botten och toppen av lönelistan, för att minska felmarginalen. Ända skiljer det så mycket.

Sedan är det ännu mer formuleringar om att jämställdheten i lönersättningen måste bli bättre (till kvinnornas fördel).

Man häpnar över hur genusdebatten förs i Sverige i nådens år 2011.

Läs artikeln här (sidan 14). Tack för tipset, Tomas!

Polishögskolan pressas av diskriminerade män

30 juli 2011

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har fått in 80 anmälningar från män som känner sig diskriminerade sedan de inte antagits till landets polisutbildningar.

Anmälarna vill veta om det är lagligt att neka en manlig sökande plats till förmån för en kvinnlig, även om han gör bättre ifrån sig på antagningstesterna.

Dessutom driver nu Centrum för rättvisa en anmälan från två män, som anser sig könsdiskriminerade vid antagningen till polisutbildningen. Enligt Centrum för rättvisa, en förnämlig institution, kan tusentals män ha blivit diskriminerade vid de senaste tre antagningarna.

I en promemoria som Rikspolisstyrelsen färdigställde i oktober förra året framgår det att kvotering förekommit under 2009-2010. Kvoteringen innebar att antalet platser fördelades jämnt mellan kvinnor och män. Detta trots att närmare två tredjedelar av de sökande har varit män och att dessa haft bättre resultat både på språkprov och fysiska prov, jämfört med de kvinnliga sökande.

Kvotsystem har avskaffats, trots det råder det fortfarande särbehandling när det gäller hur platserna på Polishögskolan ska fördelas. Det menar Clarence Crafoord, VD på Centrum för rättvisa och ombud för de båda männen tillsammans med Anna Rogalska-Hedlund.

– Män har haft betydligt svårare än kvinnor att få komma till de avgörande intervjuerna och har därmed haft betydligt svårare att få plats på utbildningen. Mycket tyder därför på att olaglig diskriminering alltjämt förekommer vid antagningen till Polishögskolan, säger Crafoord.

Källa: Här och här. Tack för tipset, Thomas, Robert, Tobias, Joakim, Sara, Charlie, Johan.

Kommentar: Det här är bra. Mycket bra. Anmäl, anmäl, anmäl – det är min uppmaning till män som blir åsidosatta på grund av sitt kön. Anmälningar är sprängstoff i genusfrågan. Män anmäler alldeles för sällan. Jag skulle själv göra det direkt, om jag fick chansen (man måste vara personligen drabbad för att kunna anmäla).

Insider berättar om socialens mansförtryck

29 juli 2011

Det kom en mycket intressant insändare. Av rädsla för repressalier väljer insändarskribenten att stå med signatur (så är ju samhällsklimatet i Sverige). Håll tillgodo:

Jag arbetar inom socialtjänsten. Där jobbar vi med vårdnadsärenden där det alltför ofta är så att kvinnan har blivit ”slagen, våldtagen, hotad eller misshandlad”. Barnen har blivit ”hotade, slagna eller utsatta för incest eller misstanke därom”, av fadern.

Varför skriver jag detta inom citationstecken?

Därför att det många gånger visar sig vara en sanning med modifkation.

Det räcker med att en kvinna säger att hon är rädd för mannen, det får inte ifrågasättas och kvinnorna märker ju ganska fort hur de kan drilla med alla instanser. Från BVC till skolpsykologer, kuratorer, dagis, socialbyrån, för att inte tala om kvinnojourerna.

Vi lever i ett sådant samhälle där man anser att det är höjden av fräckhet och dessutom oerhört kränkande, att ifrågasätta eller bara undra vad kvinnan har varit med om och om detta hon berättar om mannen, verkligen är sant.

Men en sak är säker; Alla dessa män som inte får ha någon kontakt med sina barn (ibland inte på flera år!), och alla dessa kvinnor som kan ljuga både rättsväsende och alla kommunala instanser fulla, det kan bara ske i ett land där man har förminskat mannens rättigheter, såsom i Sverige.

Rättsvidrigt!

Men jag tror att både sociala instanser och domstolar börjar vakna, (långsamt…) för det måste ju vara något galet när övervakade umgängen (när någon från socialförvaltningen är med när föräldern träffar barnet, nästan alltid fadern…) har ökat lavinartat. Det innebär ju, om det skulle vara sant, att incest mot barn och misshandel av kvinnor, har ökat alldeles ofantligt, vilket det ju inte har.

Vän av ordning kanske då inflikar att det är först nu som alla dessa kvinnor vågar anmäla. Kan så vara. Men i många av dessa fall är det inte så, utan helt enkelt kvinnor som tar till vilka metoder som helst för att få ensam vårdnad av sina barn.

Män har väldigt få rättigheter till sina barn, om kvinnan till barnen bestämt sig för att hon ska ha dem för sig själv. En bok som tar upp detta är Ingrid Carlqists bok ”Inte utan mina söner”.

Det jäkligaste är ju att dessa kvinnor gör det väldigt svårt för dom som verkligen varit utsatta för något, för jag tippar på att pendeln snart kommer att svänga åt andra hållet ju fler som upptäcker alla lögner runt dessa vårdnadstvister, och då kommer kanske inte ens de kvinnor och barn som verkligen blivit utsattta, bli trodda.

Då är vi lika illa ute som vi är nu, fast  tvärtom.

Fru Justitia

Är din kille ett svin? frågar TV3

27 juli 2011

TV3 ska starta ett nytt program och behöver få in case från verkligheten. De efterlyser sådana på sin sajt (här). Jag citerar:

”Är din kille inte värd dig? Är du trött på att han aldrig växer upp? Vi kan hjälpa dig att få ordning på förhållandet.

Är din pojkvän självupptagen, svartsjuk, en snåljåp eller en riktig casanova? Eller har ni andra små eller större bekymmer i relationen som det är dags att ta tag i?

Hjälp oss att hjälpa dig! Nu kan du få ordning på ditt förhållande och samtidigt vara med om ett spännande tv-äventyr. Missa inte chansen, anmäl dig redan idag. Känner du någon annan som också passar in på beskrivningen kan du även tipsa om henne/honom.”

Allra sist står det visserligen ”henne/honom”, men det ger mest intryck av brasklapp. Man får intrycket att TV3 vet precis vilket kön det är som står för svinandet. Eller har jag missförstått det hela?

Tack för tipset, Joakim Ramstedt!

Uppdatering: Beklagar misstaget, att jag först felaktigt angav TV4 som tevebolaget bakom satsningen. Det är TV3.

Brittiska rekryteringsfirmor ska särbehandla kvinnor

26 juli 2011

Ledande brittiska rekryteringsfirmor gav nyligen ut en samling frivilliga riktlinjer som ska se till att fler kvinnor tar plats i företagsstyrelser. Riktlinjerna föreslår sju nyckelpunkter för rekryteringsfirmor inklusive urvalslistor med minst 30 procent kvinnor och stöd till kvinnor under urvalsprocessen.

Kommentar: Det rör sig alltså om positiv särbehandling. Vilket alltid är diskriminering på myntets andra sida.

Läs mer här. Tack för tipset, Fredrik!

För övrigt: En ideell mansjour startar i Jämtland. Fem personer arbetar med den. ”Halva Sveriges befolkning har glömts bort i arbetet mot relationsvåld”, säger initiativtagaren Oliver Vogel. Han säger också: ”Jämställdhetsfrågor har blivit till kvinnofrågor. Vi måste även börja ta mäns problem och utsatthet på allvar”. Klokt. Det borde röra sig om självklarheter – men är det inte. Vilket ger ett lågt betyg åt jämställdhetens position i Sverige 2011. Läs mer här. Tack för tipset, Hogan.

Ett jätteproblem för män som förtigs

26 juli 2011

Heder åt Svenska Dagbladets krönikör Anna Laestadius Larsson, som jag annars ofta har kritiserat för mansfientliga åsikter. Men nu bugar och bockar jag för henne.

Larsson har tagit upp problemet med användningen av våldtäkter och annat sexuellt våld mot mänsom vapen i krig och andra konflikter. Det är ett stort problem som nästan ingen talar om – allra minst de drabbade eftersom skamfaktorn är oerhörd. Jag vågar påstå att det är ännu skamligare för en man att bli våldtagen än för en kvinna att bli det (utan att jag därför vill förringa det oerhörda för en kvinna i att bli våldtagen).

Så här skriver Anna Laestadius Larsson:

”Vi har hört om det ofattbara sexuella våldet mot kvinnor. Men om män som offer har det officiellt varit skamligt tyst. Övergreppen har inte föranlett några kongresser eller konventioner. Ändå finns de där för dem som orkar lyssna, vittnesmålen om vidriga övergrepp: gruppvåldtäkter, män som tvingas penetrera hål i bananträd med frätande sav, män vars genitalier grillas över öppen eld, män som tvingas ge oralsex till långa rader av soldater och män som penetreras med korkskruvar och käppar.”

En av de få som har forskat kring våldtäkter mot män är Lara Stemple från University of California. Hon arbetar i deras Health and Human Rights Law Project, och har skrivit en rapport som heter Male Rape and Human Rights. Jag citerar Lara Stemple:

”Frånvaron av intresse för sexuella övergrepp mot män under konflikter är särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av den stora omfattning som problemet har. Det har dokumenterats över hela världen, bland annat i  Chile, Grekland, Kroatien, Sri Lanka, El Salvador, Iran, Kuwait, det forna Sovjetunionen, Congo och det forna Jugoslavien. Exempelvis rapporterar häpnadsväckande 76% av manliga politiska fångar som utfrågats i El Salvador under 1980-talet att de blivit utsatta för sexuell tortyr minst en gång. Inom ramen för en annan konflikt rapporterar 21% av män från Sri Lanka som får behandling vid ett behandlingscentrum för tortyroffer i London att de utsatts för sexuela övergrepp under sin fångenskap. […] En studie av 6.000 koncentrationslägerfångar i Sarajevo visade att 80% av männen rapporterade att de hade våldtagits under fångenskapen.”

Lara Stemple skriver också:

”Den internationella brottstribunalen för det forna Jugoslavien startade också ett ”Sexual Assault Investigation Team”, som bland annat undersökte förekomsten av våldtäkter under inbördeskriget. Teamet rapporterade att män blev kastrerade och på andra sätt sexuellt stympade, tvingade att våldta andra män, och tvingade att genomföra fellatio [”avsugning”] och andra sexuella handlingar på vakter och varandra.”

Tidningen Guardian skriver om problemet med våldtäkter mot män. Här är ett exempel på ett öde som de redovisar:

”Under sin flykt från inbördeskriget i grannlandet Congo blev han separerad från sin fru och tagen av rebellerna. Hans tillfångatagare våldtog honom, tre gånger om dagen, varje dag i tre år. Och han var inte den enda. Han såg hur man efter man plockades ut och våldtogs. En av dem fick så svåra sår att han dog i cellen framför honom.”

Med detta blogginlägg vill jag inte förminska problemet med våldtäkter och annat sexuellt våld mot kvinnor under krig och konflikter, som verkar vara ännu mera utbrett. Men att ett problem är större utgör ingen grund för att ignorera ett annat (mycket allvarligt) problem. Gör man det, baserat på kön, så handlar det om sexism.

Här kan du läsa en typisk artikel om sexuellt våld i krig. Den handlar om Margot Wallströms arbete som ansvarig inom FN för kampen mot sexuellt våld i krig och konflikter. Rubriken är: ”Sexuellt våld mot kvinnor – historiens största tystnad”.

Läs Anna Laestadius Larssons krönika och artikeln i Guardian här och här, forskningsrapporten i sin helhet här. Tack för tipset, Fredrik med flera! Jag har missat vissa tipsare.

Kvinnor går om män i Nordamerika

25 juli 2011

Nyhetstjänsten Bloomberg har publicerat en artikel om att det i Kanada blir allt vanligare att frun i familjen tjänar mer pengar än maken. År 1976 var det så i 12 procent av fallen, år 2009 var det så i 31 procent av fallen. Det verkar som om den senaste statistiken är från 2009. Skälet till förändringen är att kvinnor är bättre utbildade.

I artikeln står det också att det blir allt vanligare att kvinnor innehar statusarbeten. År 2009 var 55 procent av Kanadas läkare och tandläkare av kvinnligt kön.

Artikeln tar också upp en liknande utveckling i USA. År 2009 besattes 51 procent av jobben inom ”management and professionals” (chefs- och specialistjobb) i USA av kvinnor, enligt officiell amerikansk statistik.

När man tar del av dessa siffror bör man ha i bakhuvudet att det rör sig om en pendel som befinner sig i svängning. Pendlar har inte för vana att plötsligt stanna i mittläget.

Läs artikeln här. Jag har tyvärr tappat bort vem det var som tipsade mig.

Forskare kräver mera manlighet på dagis

24 juli 2011

Danska och norska forskare säger att förskolan lider av alltför kvinnliga värderingar. Det påverkar pojkarna negativt. Det krävs därför fler män bland förskolans personal, så att det blir mera tid för fotboll, trädklättring och andra ”typiskt manliga aktiviteter”. Forskarna menar att det krävs ett större fokus på skillnaderna mellan pojkar och flickor.

”Femåriga pojkar trivs mycket sämre i danska förskolor än flickorna. Det beror på att vi sviker pojkarna i det kvinnliga universumet”, säger Niels Egelund, professor vid DPU Aarhus Universitet.

Han hänvisar till rapporten ”Ulike perspektiver på barnehagen”, som norska forskare från Høgskolen i Hedmark just har publicerat i samarbete med University College Nordjylland.

Niels Egelund är både medlem av den danska jämställdhetsministerns manspanel och socialministerns arbetsgrupp för framtidens förskola. Han meddelar att båda dessa grupper förbereder ett utspel som råder regeringen att göra en särskild insats för pojkar.

Tidningen Berlingske skriver: ”Professorn är bara en av många debattörer, som på senare år börjat kräva olika behandling av flickor och pojkar med hänvisning till de biologiska skillnaderna.”

Så här säger Gideon Zlotnik, specialläkare i barnpsykiatri:

”Vi har den paradoxen, att vi å ena sidan gärna vill ha riktiga pojkar. Som vinner mästerskap och är goda soldater. Å andra sidan hämmar man den delen av pojkens utveckling i de pedagogiska ramarna, för att det huvudsakligen är kvinnor som styr. Och så blir de som riktiga pojkar på ett negativt sätt. De blir rastlösa, aggressiva och gränsöverskridande.”

När jag läste den sista meningen gick min tanke till vansinnesdådet i Norge. Finns det möjligtvis ett samband?

I Sverige går vi som bekant en väg som utgör motsatsen till vad de ovan nämnda forskarna förespråkar. Ett framträdande exempel är förskolan Egalia i Stockholm, som satt som målsättning att utplåna könen. På Egalia ändrar man exempelvis barnsånger så att ”hen” ersätter ”han” och ”hon”. Det blir ”En sockerbagare här bor i staden, hen bakar kakor mest hela dagen”.

Tack för tipset, Olavi! Läs den danska artikeln här. Du kan också läsa om saken här. Läs mer om förskolan Egalia här och här.

Uppdatering: På DN debatt skriver idag journalisten och författaren Anna-Lena Lodenius, apropå vansinnesdådet i Norge: ”Ensamma män som upplever sig på kant med tillvaron, inte minst de som också är arbetslösa och/eller lågutbildade, förefaller extra utsatta i vår tid”. Detta kan faktiskt ha ett visst samband med det som denna bloggpost handlar om.

För övrigt, en helt annan sak: Ylva Johansson kräver i en debattartikel mera feminism inom socialdemokratin. Tack för tipset, Barfota, Erik och Johan.

För övrigt 2: Jag bloggade nyligen om att skådespelaren Ulf Brunnberg som sommarpratare i P1 krävt en ny feminismbefriad tevekanal. Nu sågas hans sommarprat av en kvinnlig skribent i G-P, Elin Grelsson. Hans insats kallas ”en enda lång gubbchock”. Så kan betyget bli när en person för fram manliga tankar. Vad händer om en person för fram kvinnliga tankar? Elin Grelsson i G-P avslutar omdömet: ”Alla som inte bott under en sten de senaste decennierna gör bäst i att undvika det här programmet, om man nu inte vill få sig ett gott skratt”. Härskarteknik, kategori Förlöjligande, alltså. Tack för tipset, Boye!

Är detta genusarbete på DN:s redaktion?

23 juli 2011

Idag publicerar DN följande artikel på ledarsidan om upproret i Egypten (klicka på bilden för att se den större):

Det är intressant att hela revolutionen i Egypten symboliseras av en arg kvinnlig demonstrant. Jag tvivlar inte på bildens äkthet. Det jag funderar på är:

1. Är bilden representativ för situationen i Egypten?
2. Är det en slump att bilden visar en kvinna (eller har bildredaktören aktivt letat fram en bild på en kvinna som ett led i tidningens genusarbete)?

Jag hann inte bläddra många sidor i DN förrän följande uppslag dök upp. Det handlar om att 1,2 miljoner människor igår protesterade mot regimen i Syrien.

Jag kan konstatera att såvitt jag kan se finns inte en enda vuxen man med på bilden. Bara kvinnor. Möjligtvis någon enstaka man långt i bakgrunden.

Om denna bild säger jag samma sak som jag ovan sa om den andra bilden.

Två olika länder i mellanöstern, två bilder på kvinnor i sammanhang där vi vet att mansdominansen är kompakt. Det är en bra ögonblicksbild av samhälls- och mediaklimatet i Sverige 2011.

Här har jag tidigare bloggat om DN:s genusarbete. Tidningen har skrivit på sin redaktionsblogg att det ständigt pågår en febril jakt på kvinnor när redaktionen väljer intervjupersoner och bilder.

Jag skulle vilja väcka en etisk diskussion. Om många medier samtidigt strävar efter att publicera bilder på kvinnor i situationer där kvinnor egentligen är i kraftig minoritet, är det då ett problem eftersom läsarna får en felaktig bild av hur verkligheten ser ut? Eller kan medierna rättfärdiga sitt bildval med att de utvalda bilderna är autentiska och speglar en situation som faktiskt har förekommit? Kanske är det till och med bra att lyfta fram underrepresenterade grupper för att försöka åstadkomma en utjämning i samhället?  Om medier agerar på detta vis, bör det påpekas i texten, eller går det bra att låtsas som om en kvinnas förekomst är representativ för verkligheten?

Skriv gärna vad du tycker.

Frågan kan fördjupas. Om det är bra att leta efter bilder på kvinnor i situationer där det egentligen är mest män, ska då också andra underrepresenterade grupper lyftas fram? Jag har exempelvis läst att överviktiga män har svårare än andra att få bra jobb. Borde tidningarna aktivt leta efter bilder på överviktiga män i arbetssituationer, helst chefer som är överviktiga? För att ta ett exempel.

(Unga män som är feta i 18-årsåldern tjänar mindre som vuxna, läs artikeln här)

Om denna bloggs ton och inriktning

23 juli 2011

(Först vill jag uppmana alla att sända en tanke till offer och offrens anhöriga i Norge. Det finns frågor som är betydligt viktigare än genus och jämställdhet. Egentligen är det ett lyxproblem att diskutera jämställdhet på det sätt som görs idag, mot bakgrund av de problem som plågar vissa delar av vår värld. Idag är vi alla norrmän)

.

För några dagar sedan förde signaturen leifer fram kritik mot GenusNytt i kommentarsfältet. Jag tycker de frågor han eller hon lyfter är av principiellt intresse, och jag vill ta upp den kastade handsken. Inte minst mot bakgrund av att liknande kritik har kommit fram vid några tidigare tillfällen.

Det som leifer skriver skulle jag vilja sammanfatta så här:

1. Tonen bland kommentarerna på denna blogg är för rå, vilket motverkar bloggens syfte.
2. Bloggen har urartat till att bara var antifeministisk.

Denna blogg ligger etta på listan bland svenska WordPress-bloggar. Den har mellan 5.000 och 10.000 dagliga besökare, och jag skulle vilja påstå att det är helt omöjligt att göra alla nöjda. Så är det alltid när många människor är samlade. Inte desto mindre är det min strävan att alla ska vara nöjda (inom ramen för mina egna värderingar och min egen kapacitet, förstås).

Låt mig ta upp en punkt i taget av de två som leifer tar upp.

Punkt 1 – tonen bland kommentarerna

Jag håller med om att vissa kommentarer är vulgära och definitivt motverkar bloggens syfte, även om det rör sig om en minoritet. Mitt önskescenario är att samtliga kommentarer skulle bestå av sakliga synpunkter utan kraftord, påhopp eller härskarteknik. Du som känner dig träffad – ta detta som en vädjan att sluta skriva vulgärt.

Samtidigt är jämställdhet ett område som väcker starka känslor, och det finns brist på arenor där en icke-PK debatt om genusfrågor förs. Locket är effektivt påskruvat i de flesta traditionella medier, och lägger man locket på en kokande kastrull vet du vad som händer.

Jag har lagt in ett antal ord i ett spärrfilter som WordPress har, vilket innebär att kommentarer som innehåller dessa ord automatiskt stoppas. Jag har försökt få med så många uppenbara ord som möjligt – det rör sig om ord som exempelvis ”feminazist”. Emellertid är det fullständigt omöjligt att med ett filter stoppa inlägg som har en viss ton. Det går alltid att finna vägar att gå runt spärren.

Jag borde moderera kommentarerna, säger en del. Jag hinner inte, svarar jag. Sorry, men jag har ett liv också. Det blir ofta 50-100 kommentarer för varje blogginlägg, och jag skulle få sitta en stor del av dagen bara med moderering. Det kan jag inte göra.

Alternativet är att stänga av kommentarsfunktionen. Jag tror det vore högst olämpligt. Jag tror att bloggen då skulle vara mycket mindre intressant att besöka, eftersom en stor del av värdet är att kunna se vad andra läsare tycker och kunna diskutera med dessa. Avstängda kommentarer skulle vara början på slutet för GenusNytt.

Dessutom är jag principiell motståndare till undertryckande av åsikter. Men ibland behövs det. Det händer faktiskt att jag raderar kommentarer, även om det är ovanligt.

Punkt 2 – är bloggen antifeministisk?

Det räcker inte att vara emot en företeelse, en seriös debattör måste också vara anhängare av något som är bättre. Jag kommer ihåg hur de borgerliga partierna – på den tiden när socialdemokratin fortfarande hade total dominans i svensk politik – kallade sig själva som kollektiv för ”de ickesocialistiska partierna”. Jag tyckte det var andefattigt. Jag tänkte, har de inget kraftfullare att kalla sig själva än att de inte är samma som motståndarna? Vad vill de, vad är deras mål och ideal? Om de nu tyckte att socialdemokrati gav för lite individuell valfrihet, exempelvis, varför inte kalla sig ”de frihetsälskande partierna”? Eller något i den stilen.

Faktum är att jag tycker mig ha satt upp denna positiva målformulering på bloggen genom att införa begreppet ”jämställdism” och ”jämställdist”. Denna blogg är jämställdistisk, vilket automatiskt får till följt att den inte är feministisk, utan att det senare behöver sägas.

Mina politiska motståndare, inte minst feministerna själva, kallar ofta mig ”antifeminist”. Men jag kallar mig inte själv för antifeminist. Jag kallar mig för jämställdist. Att kalla mig antifeminist är en del av motståndarnas politiska bekämpande av mig.

Däremot stämmer det att jag ofta kritiserar feminismen på denna blogg. Jag har svårt att se något fel med det. Tvärtom tror jag det är omöjligt att undvika, eftersom feminismen så totalt dominerar värderingarna i vårt samhälle på området genusfrågor/jämställdhet.

Det har ju gått så långt att många uppfattar feminismen som något som med självklarhet är gott och eftersträvansvärt. Ungefär som frihet och demokrati. När en ideologi som aktivt tar avstånd från idén om människors lika värde och lika rätt har blivit närmast allomfattande måste den självklart kritiseras. Inte hade folken i det forna östblocket kunnat kasta av sig diktaturens ok utan att kritisera kommunistpartiet? (Detta skriver jag utan att jag därmed påstår att feminism är något lika illa som kommunismen i östblocket var)

Så länge som många i Sverige uppfattar feminism som något som varje god människa måste vara (ungefär som demokrat) så måste feminismen som ideologi kritiseras. Parallellt med att ett positivt mål formuleras (sann jämställdhet, lika rättigheter och skyldigheter för könen, könsneutral lagstiftning, osv). Detta kommer vi inte runt. Det är i alla fall min inställning.

Annat

Ibland får jag synpunkten att denna blogg inte borde ta upp ”småsaker” utan hålla sig till ”de stora frågorna”. En ”småsak” kan då exempelvis vara ett blogginlägg om en person som i något sammanhang har stött på en mansfientlig inställning och blivit stoppad/hindrar på grund av det. Med ”de stora frågorna” menas lagstiftning och liknande, tror jag.

Jag håller inte med i denna kritik. Huvudskälet är ”många bäckar små”. Dagens mansfientliga samhälle byggs upp av just tusen och åter tusen exempel som vart och ett kan uppfattas som ”småsak”. Men tillsammans bildar de samhällsklimatet. Därför är det viktigt att rapportera om de ”små” exemplen, parallellt med rapporter (när så passar) om så kallade ”stora frågor”.

För övrigt skulle bloggen bli ganska torr om bara så kallade ”stora frågor” skulle tas upp. Och inläggen skulle komma glest. Bloggen skulle bli mindre intressant och få mycket färre läsare. Och därmed få mindre påverkan i debatten.

Detta är också en resursfråga. Till stor del tar jag utgångspunkt i tidningsartiklar och mejl från bloggläsare när jag skriver blogginlägg. Det är nödvändigt om bloggen inte ska bli en heltidssysselsättning för mig. Visst vore det intressant att kunna göra djupa analyser av utredningar, regeringsförslag och liknande efter att ha läst hundratals eller tusentals sidor varje gång – men det hinner jag inte med. Jag föreslår att den som önskar denna sorts material här på GenusNytt istället startar en egen blogg. Jag kommer med glädje att tipsa om den bloggen.

Ibland när jag är bortrest och inte hinner blogga förinställer jag blogginlägg. Dessa följer då av naturliga skäl inte med i aktuella händelser, och ibland kan det krävas ett och annat mindre tungt blogginlägg för att fylla ut. Vore det bättre att bloggen låg nere under dessa perioder? Jag gör inte den bedömningen. Vissa läsare kanske tycker det, men jag gör bedömningen att majoriteten föredrar att det händer något på bloggen med viss regelbundenhet.

Jag vet för övrigt att många bloggläsare uppskattar just den blandning av stort och smått som jag har valt för GenusNytt. Det får jag ofta besked om via mejl och personliga kontakter.

Sammanfattningsvis: Man kan inte göra alla nöjda när många är inblandade. Jag har valt den inriktning som jag tror mest på, inom ramen för de begränsningar som kommer av min tillgängliga tid, min kompetens och mina personliga egenskaper. Men när det gäller vulgära kommentarer håller jag med kritikerna (även om de vulgära kommentarerna utgör en minoritet av kommentarerna).

Du som frestas skriva något vulgärt i kommentarsfältet – jag ber dig att avstå eftersom det motverkar kampen för jämställdhet. Håll nivån! Det är det kraftfullaste vapnet i längden.

I mån av att jag hinner kommer jag nu att hålla ett öga på kommentarerna och gå in och säga till när jag tycker någon går över gränsen. Eller till och med radera.

Kissie slapp åtal trots hot- och hatbrott

23 juli 2011

Här följer en intressant insändare som kommit till GenusNytt:

Hej Pär

Läste ditt inlägg om det brittiska förslaget att kvinnor skall slippa fängelse. Apropå det inlägget kom jag på att tänka på Sveriges största bloggare Kissie och på vad kvinnor kan komma undan med. I vintras hotade hon en journalist på sajten nyheter 24 med stryk av nazister, om han inte tog bort en artikel. Hon kallade även honom ”bögäckel” och ”lilla horbög” (hets mot folk grupp?). Hon hotade alltså en journalist, smädade homosexuella men ännu har inget hänt. Saken polisanmäldes och faller helt klart under allmänt åtal, spelar alltså ingen roll om anmälan tas tillbaka, åklagaren är tvungen att utreda. Fallet skulle givetvis redan varit avgjort om könsrollerna vore de omvända då bevis finns i form av en inspelning som ligger ute på youtube. Ett så allvarligt brott med bevis för allmän beskådan och inget har hänt. Hade gärningsmannen hetat Håkan, Bengt eller Hassan så hade han med all sannolikhet blivit arresterad och häktad fram tills dom.

Skulle vara ett bra exempel på att ta upp i bloggen, dels för att få pojkar och yngre män att verkligen se hur rättsväsendet fungerar och dels för att dra ned byxorna på åklagarmyndigheten. (I Assange-fallet menade ju feminister att polisen och åklagarna var tvungna att upprätta en anmälan och utreda för att de beskrivna händelserna föll under allmänt åtal)

Se/läs mer här:

http://www.youtube.com/watch?v=Fj6fxmjOAFw
http://nyheter24.se/noje/kandisar/531156-kissie-polisanmald-efter-reporterhot-mot-nyheter24

Norrländska kvinnor vill inte heller bli chefer

22 juli 2011

Wiminvest är ett företag som specialiserar sig på att få kvinnor till chefsposter. De utgör alltså en del av Det Genusindustriella Komplexet.

Wiminvest har låtit Sifo göra en undersökning om norrländska kvinnors karriärvilja. Den visade att 61 procent av de norrländska kvinnorna i åldersintervallet 25-35 år inte vill bli chefer eller på annat sätt ha en ledande befattning i framtiden.

Nu vill Wiminvest få det till att detta har en negativ inverkan på den regionala tillväxten i Norrland. Det är ett märkligt påstående, eftersom det faktum att kvinnor har lägre karriärvilja än män inte bara är ett fenomen som täcker hela Sverige, utan ett globalt fenomen (jag bloggade exempelvis häromdagen här om att norska kvinnor inte vill bli toppchefer, och här bloggar jag om engelsk forskning som säger ungefär samma sak).

Så här förklarar Wiminvests VD Sofia Falk kvinnornas låga karriärambition:

”Tjejer vill inte bli chefer då de varken identifieras eller får verktyg för att få full utväxling för sin potential i tid”

Sofia Falk säger också att företagen måste bli bättre på att ”lyssna på tunga kvinnors önskemål”.

Hon menar alltså att ansvaret inte ligger hos kvinnorna. Det är någon annans fel att kvinnor inte vill bli chefer. Företagen förväntas truga kvinnliga kandidater till att göra karriär. Man kan undra – varför ska de göra det om det finns andra kandidater som inte behöver trugas?

Jag undrar om män låter bli att satsa på karriären med motiveringen att de inte har ”identifierats”, eller att de inte har fått ”verktyg”. Om det finns sådana män så lär deras karriär utebli, skulle jag vilja påstå.

Wiminvest tycker också att kvinnors bristande karriärvilja beror på att det tar för lång tid att klättra i hierarkin och att chefskulturen avskräcker unga tjejer. Det där med att karriär tar tid gäller väl även män? Beträffande chefskulturen är det svårt att säga något utan mera konkret information om vad som menas. Om det är en tävlingskultur som avses så ligger den ju i sakens natur.

Läs mer här. Tack för tipset, Rex!