Aftonbladets krönikör Monica Gunne skriver en krönika om det eviga käpphästen kvinnorepresentation i bolagsstyrelser. Rubriken är ”Kvinnornas udda idéer behövs bland alla slipsar”
Jag kände för att ägna denna lördagsmorgon åt att analysera Gunnes analys.
Hon börjar med att skriva att det inte handlar om att kvinnor ska ”släppas fram”, utan om att kvinnor BEHÖVS i företagen för företagens framgång och lönsamhet. Det är faktiskt ett steg framåt i resonemanget. Monica Gunne redogör för vad hon hörde på ett seminarium som Fredrika Bremer-förbundet organiserade. Hon citerar:
”Det lättaste sättet att hitta avvikande tankar och idéer är att satsa på kvinnor i styrelserna. Hon blir som den udda killen i gänget. En tillgång.”
Så här skriver Gunne om detta:
”Enligt makthavarna på podiet, så är det inte kvinnorna som är problemet. Det är männen. Att de är så många och att de är så lika varandra. De har samma bakgrund och har gått i samma skolor. De har samma intressen: segling, jakt, tennis och golf. Och den här kloningen gör att de lätt kan dras in i ett så kallat ”groupthink”, att de tänker i samma slags banor. Och att det kritiska tänkandet lägger sig platt för harmoni och sammanhållning.”
När det gäller risken för groupthink har hon en poäng. Men innebär det att kvinnor måste kvoteras in för att lösa (det eventuella) problemet? Monica Gunne drar den slutsatsen. Jag citerar Gunne (som i sin tur citerar en talare på seminariet hon varit på):
” ‘Det håller inte’, säger Carina Lundberg Markow. ‘Sverige är för litet för att bortse från kompetensen hos mer än halva befolkningen’.”
Kvinnor måste alltså kvoteras in för att landets hela begåvningsreserv ska komma till nytta, menar hon. Det är här logiken går fel.
Vilka är det som inte sitter i bolagsstyrelser? Jo, kanske (jag höfter till här) 99,9 procent av befolkningen. Även bland männen är siffran liknande. De allra, allra, allra flesta män sitter inte heller i en bolagsstyrelse. Man kan lika gärna säga att denna grupp utgör en kompetensreserv som inte utnyttjas.
Alltså borde vi egentligen kvotera in icke-styrelseledamöter i styrelser, om man resonerar som Gunne (och de flesta feminister). Då skulle man som mest dra nytta av ”begåvningsreserven”.
Det finns andra sätt än kvinnokvotering att råda bot på det eventuella problemet med groupthink. Genom att ta in personer med annan personlighet, bakgrund och livsstil än den klassiska, exempelvis.
Om man säger att man ”kastar bort halva begåvningsreserven” genom att inte ha så många kvinnor i styrelserna kan man lika gärna säga att man ”kastar bort 99,9 procent av begåvningsreserven” genom att inte ha icke-styrelseledamöter i styrelserna.
Nu kan man ju invända att just kvinnor kan tillföra ett visst perspektiv – det kvinnliga – som manliga styrelseledamöter aldrig kan tillföra. Det är förvisso sant. Men motiverar det kvotering?
Något som talar emot det är marknadsekonomins sätt att fungera. OM företag skulle bli mera framgångsrika på marknaden av kvinnliga styrelseledamöter, och därmed mera lönsamma, skulle då inte aktieägarna självmant tillsätta en hel del kvinnor? Konkurrensen är ju knivskarp i alla branscher, och lönsamhetshetsen är hysterisk. Är det verkligen trovärdigt att aktieägarna frivilligt väljer sämre lönsamhet för att hålla kvinnorna borta?
En annan sak som talar emot kvinnokvotering är respekten för äganderätten. Ska den som äger inte ett företag få välja vilka som ska leda det? Med vilken rätt kan politiker, genusproffs och andra utomstående kliva in och tala om för ägarna hur deras företag ska skötas?
Läs krönikan här.
För övrigt: Här kan du läsa en norsk artikel om hur feminister i Danmark på 1970-talet först tillämpade psykisk gruppmisshandel mot män med målmedveten nedbrytning av dem, som en bestraffning för att männen ansågs ha en kollektiv manlig skuld. Sedan tog feministerna till våld (”feministiskt våld”) för att ”kurera” männen från manschauvinism. Männen krälade i stoftet redan då, och erkände villigt sin skuld. Tack för tipset, J, GenusNytts rapportör från Norge.