Detta är ett gästinlägg av Ninni, som driver bloggen Kvinna och antifeminist
Inspirerad av feministen ”Sofies kommentarer” vill jag skriva några inlägg, där jag besvarar en frågeställning per inlägg. Detta citat kommer från hennes kommentarer under detta inlägg:
”Jag stöter sällan på femininister som är manshatare och har den retoriken som jag så ofta får höra jämställdister säga att vi har.”
Jag föredrar att använda termen ”feministkritiska” istället för termen ”jämställdister”. Varför möter du den responsen från oss feministkritiska?
Det förklaras bland annat av nedanstående två punkter:
1. Folk är förbannade på vad feminismen och genusvetenskapen, med sin enögdhet, medför och medfört i vårt samhälle
Avgörande för samhällets utveckling vad gäller feminismen är inte vad den enskilde feministen grundar sin feminism på, det är hur feminister i maktelit/media agerar. Misandri (mansförakt) är idag ett utbrett fenomen även i våra seriösa medier.
Så låt oss titta på feminister i media; Pär har till exempel gjort en sammanställning av några citat från feminister i detta inlägg. Det här har medfört ett samhällsklimat där det är helt legitimt att bespotta manlighet/män som grupp, belägga män med kollektiv skuld för enskilda individers handlingar samt att mörka kön när män gör något bra eller är offer – då är det ”personer” och inte ”män”.
Det handlar också om lögner man använder för att legitimera åtgärder som innebär diskriminering av män (dvs. positiv särbehandling av kvinnor). Pär har skrivit en bok, ”Sex feministiska myter” om några av dessa lögner och man hittar boken som pdf här
Jag vill ge ett konkret exempel:
Rättviseförmedlingen är en organisation som skapar gräddfiler för kvinnor. I en artikel menar man att DJ-bokarna måste påverkas för att dom omedvetet väljer bort kvinnor på grund av fördomar.
För att undersöka om de hade belägg för påståendet om bokarnas fördomar, gjorde jag en sökning, då jag vet att specialforum ofta finns. Och jag hittade DJportalen
Jag kollade de 17 första (av 175) sidorna med medlemmar och räknade kön. Av 460 individer var 445 män! 7 var kvinnor, 8 gick inte att avgöra på namn eller annan info.
Det ger mellan 1,5-3,2 procent kvinnor i underlaget!
Enligt artikeln var tjejerna som är anlitade förspelningar (i Stockholm) 21-38%!
Kvinnor är alltså mycket kraftigt överrepresenterade, vilket troligen beror på att dom har lättare att få spelningar på grund av sitt kön. (Vilket BTW, stämmer mycket väl med min personliga erfarenhet som kvinna i en mansdominerad värld. Man minns lättare ”kvinnan bland alla männen”.)
En liknelse: Om du har en skål med 100 äpplen identiska förutom att det 2-3 st är röda, resten gröna, hur stor chans är det att du får tag på ett rött äpplet med förbundna ögon?! Det är inga “strukturer”, det är inga fördomar mot röda äpplen, som gör att det är väldigt mycket troligare att du har ett grönt äpple i din hand, eller hur?
Inte sällan betalas denna diskriminering av män med våra skattemedel. Det här är såklart negativt för männen, men även kontraproduktivt för kvinnorna. När Rättviseförmedlingen (eller någon annan) påstår att kvinnokönet utgör ett hinder, så kommer kvinnor tolka sin värld utifrån den ”kunskap” som förmedlats. Vem orkar kämpa för att förverkliga sina drömmar, när ens kön upplevs som ett hinder?
Dessa, vanligen kvinnor, som skapat, skapar och underhåller detta manshat och diskrimineringen av män är också feminister. När feminister då säger att ”min feminism är annorlunda”, så tror jag det absolut. Jag är övertygad om att många som kallar sig feminister har åsikter som stämmer väl överens med jämställdismen. Men ”min feminism är annorlunda” är som att säg ”Jag röstade på moderaterna för jag tror på deras politiska ideologi, men jag har inget ansvar för/bryr mig inte på vad moderaterna driver för politik i riksdagen”
2. Vad man säger är inte vad man gör
I feministers ”försvarstal” så talar man sig gärna varma om att man visst månar om männens könsrollsproblematik. Dels anser jag att det är sanning med en mycket stor portion modifikation (Var är genusvetenskapens
Det stora är att det är mycket snack, men lite verkstad.
Jag ska ge ett konkret exempel angående partnervåld.
Internationell forskning visar att de som är offer för partnervåld är relativt jämt fördelade mellan könen. Våldet ser inte helt identiskt ut, men det är absolut felaktigt att prata om ”mäns våld mot kvinnor”. Naturligtvis anser jag det lika illa om det är en kvinna eller en man som utsätts för våld. Men i den manliga könsrollen finns några faktorer som ytterligare försvårar för en man att söka hjälp.
* Ta skit som en man; En ”riktig man” gnäller inte, han tiger och lider. Om han ”gnäller” är han en ”kärring”.
* Fick du stryk av en tjej?!; Det finns inte mycket som är så förnedrande för en man som att få stryk av en kvinna. Då är han en ”fjolla”.
Med Eva Lundgrens vidriga ”Slagen dam” som bibel har man tutat i samhället att män slår kvinnor som ett yttersta led av att männens makt är överordnad kvinnans makt (utan att någonsin ifrågasätta huruvida mannens makt av kön faktiskt är överordnad kvinnans dito. Jag menar att det är tvärtom.) Det har medfört att partnervåld blivit synonymt med ”mäns våld mot kvinnor”.
Det är alltså inte taget ur luften när jag hävdar att det är än svårare för en man att söka hjälp när han är offer för partnervåld, än det är för en kvinna i motsvarande situation.
Någon på ”vår sida” uppmärksammade att information om partnervåld på kommunernas hemsida ofta inte är könsneutral, vilket ytterligare försvårar för en utsatt individ av manligt kön. Det gjorde att det drogs igång något som Pelle Billing kallar medborgarförslag.
Jag är mycket stolt över att vara delaktig i den aktionen. Men inte en enda feminist har jag sett som säger ”High five! Detta kör vi på gemensamt!” Tvärtom visar man med tydlighet att männens problematik är helt ointressant i feministers värld när man förlöjligar män (och osynliggör oss kvinnor) som gör det stora könsnormsbrottet att inte längre ”ta skiten som en man”. Exempel på detta förlöjligande är den patetiska gruppen ”Vita kränkta män” på Facebook (och ja, många (alla?) där kallar sig feminister) och Susanna Holmströms senaste artikel som Pär skrev om häromdagen.
Varför är det så? Varför är det mycket snack och lite verkstad från feministiskt håll när det kommer till mansfrågorna?
Det beror på ett fenomen som forskare döpt till Women are wonderful. Antagligen beror detta fenomen på att kvinnan är den begränsande faktorn ur reproduktionsperspektiv och det har därför gynnat oss evolutionsmässigt att bry oss mer om kvinnan. För att komma runt denna, i nutid, ”biologiska defekt” måste man med vårt medvetna tänkande lyfta upp mannen till lika värd. Om vi inte kopplar in vårt medvetna tänkande och gör ett aktivt val att jobba för männens problematik, så kommer man agerar på känsla och då sätter vi, man som kvinna, kvinnan ”i första rummet”, dvs feminism.
Så om man menar allvar med att männens könsroll och mansfrågor också är viktiga, så är den rätta platsen att arbeta för jämställdhet här, absolut inte feminismen.
