Gästbloggare: ”Mannen på gatan förstår mer än forskarna”

En ny gästbloggare gör debut på Genusnytt. Här är hans första inlägg:

Jag har under lång tid från Norge följt med på Genusnytt och debatten i genusfrågor i Norge och Sverige, och jag har följt Pär Ström och Pelle Billing. Ibland har jag bidragit genom att skriva kommentarer och skicka tips under signaturen ”J”. Nu tar jag steget fullt ut och börjar skriva. Tack Pär för att du översatt mitt inlägg till svenska.

Varför tänker jag börja skriva?

Feminister brukar ofta prata om att de plötsligt får en insikt i och en förståelse för patriarkatets existens, ett ”feministiskt uppvaknande” och liknande. Själv har jag inte haft något sådant uppvaknande. För mig har det mera varit en process. Jag blev intresserad av ämnet efter vissa upplevelser på universitet och efter en rad upplevelser av vad jag uppfattar som mansdiskriminering i vardagslivet. Jag har också noterat ett lätt inlindat manshat i västliga medier. Efter några års djupdykning i ämnet anser jag att jag har skaffat mig en uppfattning och att problemet inte kommer att gå bort av sig själv, men att det precis som med annan diskriminering måste bekämpas med ord och handling, främst det förstnämnda.

För ordningens skull kan jag kort nämna att jag varken är skild eller försmådd (alltför ofta hör jag av kvinnliga och manliga feminister genom ad hominem-argumentation hävda att de som är intresserade av mansfrågor eller är kritiska till feminister är så kallade arga och frustrerade, ofta även vita, män). Jag är en helt vanlig norsk man med familj, praktisk och akademisk utbildning, och med ett intresse för den så kallade ”jämställdhetsdebatten”. Hudfärgen är dock vit, något som jag (i motsats till många feminister) anser är helt irrelevant.

Framöver kommer jag att skriva lite när jag har tid och anledning att göra det, bland annat på Genusnytt.

Två aktuella rapporter

Denna gång vill jag ta upp två nya forskningsrapporter som precis har lagts fram i Norge. Den ena rapporten tittar på konsekvenserna för familjer i Norge när män respektive kvinnor blir av med jobbet. Den andra tittar på konsekvenserna av att hushållsarbetet i hemmet delas.

Den första rapporten har titeln ”Parental Job Loss and Children’s School Performance”, den andra heter ”Likestilling hjemme” (”Jämställdhet hemma”).

I den första rapporten kom forskarna fram till att när en kvinna blir av med jobbet förbättras barnens skolresultat och sannolikheten för skilsmässa minskar. När en man blir av med jobbet blir konsekvenserna de rakt motsatta – sämre skolresultat och ökad sannolikhet för skilsmässa.

I den andra rapporten kom forskarna fram till att så kallat ”jämställda” familjer har större sannolikhet för skilsmässa än de som delar hushållsarbetet traditionellt. Båda forskningsrapporter ligger väl i linje med hittillsvarande forskning i andra västliga länder.

Jag vill ge några korta kommentarer till rapporterna.

Jämförelse med 1950

Som jag ser det kommer de inte fram till något nytt. Tvärtom visar de på något som många av oss har känt till under lång tid. Om man hade frågat en genomsnittlig man eller kvinna på 1950-talet så hade de säkert funderat på varför någon över huvud taget bryr sig om att göra den sortens studier. Nuförtiden blir däremot dessa rapporter stort uppslagna i pressen som något anmärkningsvärt, se exempelvis här. Det säger mycket om vår samtid.

Forskarna har olika förklaringar till resultaten i rapporterna. Några av dessa håller jag med om, men i något fall håller jag absolut inte med (det gäller för övrigt också deras inställning till och användning av begrepp som ”jämställdhet”). Mest iögonfallande är dock de förklaringar som INTE läggs fram för att förklara forskningsresultaten. Så vitt jag kan se lägger ingen av rapporterna vikt vid biologiska förhållanden när det gäller eventuella skillnader mellan kvinnor och män avseende behov, önskemål, inställning etc. (jag använder begreppet ”biologi” ganska brett här utan att gå in på problematiken arv-miljö eller generaliseringsproblematiken, men det tjänar sitt syfte).

En kvinna eller man som växte upp 1950 hade knappats tvekat om att det existerar vissa fundamentala skillnader mellan kvinnor och män, och att kvinnor och män (i genomsnitt) också har olika intressen. En forskare av år 2012, anställd på ett offentligt finansierat institut, har dock en helt annan syn på saken. Av en eller annan anledning anses det som problematiskt att det kan existera skillnader mellan könen (jag har mina teorier om varför, men det kan jag spara till ett senare tillfälle).

När detta är sagt vill jag varken över- eller underdriva könsskillnader när det gäller beteende, preferenser och liknande. Min poäng är uteslutande att peka på de förklaringar som inte kommer fram i rapporterna, och peka på att det är problematiskt att man inte har ett öppet sinne när man bedriver så kallad ”forskning” för skattebetalarnas pengar. Jag tror ibland att normala, icke utbildade människor på gatan kommer närmare en korrekt förklaring än forskare som inte vågar ställa de obehagliga frågorna. Många män är exempelvis smärtsamt medvetna om att kvinnor inte önskar sig en icke-produktiv man. Kvinnor gifter sig uppåt, inte nedåt, i den sociala hierarkin. Om mannen blir av med jobbet ökar sannolikheten för att kvinnan skiljer sig. En kvinna med karriär och krävande jobb är däremot inte nödvändigtvis mer attraktiv för en man, kanske snarare tvärtom.

Politiserade discipliner på univeriteten

Om man inte har blivit förblindad och indoktrinerad genom (fel)utbildning på universitet och högskolor så är det nog ibland lättare att förstå hur världen fungerar, än efter många år med studier inom discipliner som ”genusvetenskap”, ”kvinnoforskning” och ”sociologi”. Jag måste erkänna att jag inte ser nyttan av sådana genompolitiserade discipliner. De fungerar sällan (det finns säkert undantag) upplysande och klarläggande, snarare förvirrande, fördummande och indoktrinerande.

Jag hade därför gärna sett att dessa discipliner blev avpolitiserade, gärna så snart som möjligt. Om det inte låter sig göras (jag tvivlar starkt) bör de tas bort från universiteten. Jag ser mig inte betjänt av att finansiera discipliner som under en täckmantel av ”vetenskap” inte är mycket annat än politik och ideologi. Det blir spännande att se om några andra politiska partier i Sverige än Kristdemokraterna vågar ta upp stafettpinnen.

Hälsningar

Johannes

Marika Formgren har farhågor om mansutredningen

Ledarskribenten på Smålandsposten Marika Formgren, som gjort sig känd som Sveriges kanske mest insiktsfulla och fritänkande ledarskribent inom området jämställdhet, ägnar dagens ledare åt den utredning som regeringen igår tillsatte om mäns problem (och som jag bloggade om här).

Först vill jag säga att jag huvudsakligen känner stor glädje över det genombrott som utredningen innebär. Mansfrågor tas upp på regeringsnivå! För bara ett år sedan hade det nog inte varit möjligt. Men, som jag skrev i gårdagens blogginlägg, det finns varningslampor som lyser.

Dessa har Marika Formgren uppenbarligen också sett. Hon konstaterar först att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har sagt om utredningen: ”Syftet är att riva alla de hinder och normer som begränsar enskilda människors frihet och möjligheter i livet”. Om detta skriver Marika Formgren i dagens ledare:

”Men ‘normer’ är ett luddigt ord som feminister använder när de vill hävda att kvinnor är förtryckta trots att de har samma rättigheter som män (och ibland bättre). När kvinnor med toppbetyg väljer att bli lågbetalda sjuksköterskor i stället för högavlönade civilingenjörer talar feminister om ‘normer’.

När det gäller mäns bristande jämställdhet behöver vi inte tillgripa luddiga ‘normer’. Sådana finns säkert också – många män känner nog en press på sig att vara stora, starka familjeförsörjare. Men som Pär Ström visat i Mansförbjudet (ledarsidan skrev om boken 19/9) finns en formell mansdiskriminering som borde vara både mer självklar och akut att åtgärda än ”normer”.

Marika Formgren tar avstamp i tidigare erfarenheter. Hon skriver:

”Om genusvetarna får bestämma finns det risk att utredningen landar i liknande slutsatser som delegationen för jämställdhet i skolan gjorde. Den utredningen reducerade problemet med pojkars sämre skolresultat till att det är pojkarna det är fel på. […] Det är alltså oklart om resultatet av utredningen blir mindre mansdiskriminering eller tvärtom ännu mera genuskritik mot ‘maskuliniteten’.”

Vi får hålla tummarna! Bra är det i alla fall att mansfrågorna uppmärksammas.

Nu har jag skickat min bok om diskriminering av män och pojkar till jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. I boken finns ju en jättelista på mansdiskriminerande lagar och regler som måste förändras, och det borde hon ju numera vara intresserad av. Nedan kan du också läsa det följebrev jag skrev till jämställdhetsministern. Jag ska även skicka en bok till PM Nilsson.

.

Glädjande och oroande regeringsinitiativ om mäns problem

Regeringen tillsätter idag en utredning som ska ta reda på jämställdhetsbrister som drabbar män. Ja, du läste rätt.

Som utredare har journalisten PM Nilsson (bilden ovan) blivit tillsatt. Han är före detta chef för Expressens ledarredaktion och före detta redaktör på Newsmill. Nilsson var i morse med i SVT:s morgonsoffa där han berättade om sitt uppdrag och sin syn på saken.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni säger idag i ett pressmeddelande om utredningen:

”Jämställdhetspolitiken har under lång tid fokuserat på kvinnor. Det har varit rätt. Nästa steg är att involvera killar och män. Syftet är att riva alla de hinder och normer som begränsar enskilda människors frihet och möjligheter i livet”

Regeringen skriver också i pressmeddelandet:

”De framgångar jämställdhetssträvandena vunnit under senare decennier har i hög grad förändrat kvinnors livssituation. Vi vet emellertid inte tillräckligt om hur ökad jämställdhet när det gäller utbildning och föräldraskap har påverkat mäns livssituation eller hur bristande jämställdhet påverkar män. T.ex. när det gäller att killar har sämre betyg än flickor i skolan, att män har lägre sjuklighet, men dör tidigare än kvinnor, samt att mäns lägre uttag av föräldradagar påverkar möjligheten att upprätthålla kontakt med barnen efter en skilsmässa.”

Det här är som sagt ett riktigt genombrott. Jag tror att det inte hade varit möjligt för bara ett år sedan. Men nu sker det. Det bevisar att samhällsklimatet på genusområdet verkligen har förändrats. Oerhört glädjande!

Samtidigt är det lite för tidigt att ropa hej. Det är inte säkert att regeringen löper linan fullt ut, så att säga. Det finns vissa varningslampor som lyser.

Jag kan för det första konstatera att i pressmeddelandet från regeringen och i PM Nilssons uttalanden i dagens morgonsoffa i SVT sägs det ingenting om den formella mansdiskrimineringen i lagar och regelverk. Det talas om att uppmärksamma ”normer” som leder till begränsningar för män, och det är bra. Men det sägs ingenting i pressmeddelanden om de lagar och regler som diskriminerar män i syfte att ”hjälpa fram” kvinnor. PM Nilsson sa heller ingenting i teveintervjun om de mansdiskriminerande lagarna och reglerna.

Jag hoppas att det inte blir så att vissa svårigheter för män visserligen uppmärksammas, men att regeringen tycker att de mansdiskriminerande lagarna och reglerna fortfarande behövs för kvinnornas skull. Det vore absurt. Den viktigaste och mest självklara åtgärden är förstås att eliminera den diskriminering av män och pojkar som är inskriven i lagar och regelverk. Och den är omfattande.

PM Nilsson fällde i dagens tevesoffa också ett uttalande som väcker viss oro:

”Den största ojämlikheten mellan män och kvinnor har varit och är till kvinnors nackdel. Det har vi jobbat med länge och det har varit en enormt förändrande kraft i hur vi lever med varandra.–Men det finns ”fickor” där ojämställdheten drabbar män på samma sätt som kvinnor har vittnat om. Vi vill veta var det finns och vad det beror på.”

Utredaren verkar alltså tycka att mäns jämställdhetsunderlägen har karaktär av undantag som bekräftar huvudregeln, som är att kvinnor är det drabbade könet. Det är ingen bra grund för att utföra detta utredningsuppdrag, syftande till att identifiera mäns problem – särskilt inte mot bakgrund av flera decenniers ensidiga intresse för kvinnors problem från den politiska världen.

Här är regeringens officiella formulering av vad utredaren PM Nilsson ska göra. Det står ingenting om att inventera de mansdiskriminerande lagarna och reglerna. Jag citerar:

• beskriva och analysera mäns livssituation i förhållande till kvinnors i dagens Sverige och hur den har förändrats under senare år,

• beskriva och analysera hur män förhåller sig till jämställdhet och hur mäns livsvillkor kan påverkas av bristande jämställdhet,

• redovisa verksamheter som i dag arbetar med män och jämställdhet och som bedrivs av organisationer, myndigheter m.fl. som hanterar frågor om pojkar och män, exempelvis killgrupper och pappagrupper,

• redovisa en översikt över relevant forskning om mäns livssituation, förhållningssätt till jämställdhet och ansvarstagande när det gäller föräldraskap, obetalt hemarbete och anhörigomsorg, och

• på lämpligt sätt sprida den kunskap som sammanställs och uppmuntra till dialog om de frågor som berörs i uppdraget.

Trots mina farhågor tycker jag ändå att detta till största delen är mycket glädjande.

Tio män och noll kvinnor skapade varsin miljard

Det kom ett mejl:

Hej Pär,

Här är en ganska intressant artikel i Dagens Industri. Det handlar om tio personer som har skapat en miljard genom att ta risker och genom egen drivkraft, hårt arbete, uppoffringar – och tro på sina idéer.

Alla är män. Inte ens med svenska journalisters sedvanliga kvinnovinklingar kunde en endaste kvinna uppbådas.

Undrar vad det beror på. Kan det bero på att män har ett annat riskbeteende? Kan det bero på att män har andra drivkrafter och bättre förutsättningar för att lyckas skapa framgångsrika företag?

Vem vet. Det enda jag med säkerhet vet är att feminister framgångsrikt kräver att kvinnor ska kvoteras till välbetalda toppjobb i storföretag som skapats av män, men att kvinnor är betydligt mindre framgångsrika på att skapa egna.

Mvh Mats

Tänkvärt, tycker jag. Är det verkligen rätt att med politiska medel såsom könskodat bidrag försöka styra om könsfördelningen bland företagare till 50/50 (så som sker idag)? Är det inte bättre att låta de som vill och kan och har entreprenörstalang starta företag – oavsett vilket kön de har? I boken ”Mansförbjudet” ägnar jag ett helt kapitel åt könsdiskriminerande stöd till företagare.

.

För övrigt 1: Boken ”Mansförbjudet” har idag klättrat ytterligare några pinnhål på Aftonbladets/CDON:s topplista över de 100 mest sålda böckerna. Nu ligger den på plats 24 (igår på plats 27).

För övrigt 2: Idag ägnar Computer Sweden en helsida åt det mingel för ett hundratal IT-kvinnor som Microsoft arrangerade nyligen. Det var det kvinnliga nätverket Women Inspiration Network IT (Win-IT) som träffades. Kvällens föreläsare var Brit Stakston, expert på sociala medier. Män fick inte komma.

 

Fler skilsmässor bland jämställda par

Det finns ett samband mellan hög grad av jämställd fördelning av hemarbetet och ökad risk för skilsmässa. Det är ett av resultaten i en norsk forskningsrapport kallad ”Likestilling hjemme” (”Jämställdhet hemma”). Rapporten lades fram igår av ‘Norsk institutt for oppvekst, velferd og aldring’.

Forskarna är överraskade över att det inte verkar finnas något klart samband mellan jämställdhet och livskvalitet. ”Det vi ser är att jämställd fördelning av arbetet i hemmet inte betyder så mycket för den generella känslan av tillfredsställelse”, säger forskaren Tomas Hansen.

Studien visar att sannolikheten för skilsmässa inom fyra år är störst om mannen gör lika mycket eller mer av hushållsarbetet som kvinnan. Vilket i och för sig inte behöver innebära att det är själva arbetsfördelningen som leder till skilsmässor.

Thomas Hansen säger också att även högt utbildade kvinnor som gör mycket hemma är lika nöjda med det som andra. ”Det indikerar att det rör sig om medvetna val”, säger han.

För att förekomma de feminister som tänker använda detta blogginlägg för att sprida påståendet att jag tycker att kvinnor ska göra det mesta av arbetet hemma skriver jag här att det tycker jag inte alls. Jag refererar bara en forskningsrapport.

En gästbloggare från Norge kommer snart att kommentera denna och en annan forskningsrapport i ett inlägg på Genusnytt.

Läs mer här och här. Tack för tipset, Ingmar!

.

För övrigt: Filminstitutet ska rekrytera en ny avdelningschef för produktionsstöd. I texten om tjänsten skriver de:

I all sin enkelhet tycker jag att denna platsannons symboliserar det faktum att vi har lämnat suffragetternas och kvinnosakskvinnornas tid bakom oss. Vi lever i en annan värld nu, vilket också kräver ett annat förhållningssätt.  Tack för tipset, Tomas!

”Mansförbjudet” klättrar på topplistan

Min nya bok ”Mansförbjudet” har nu klättrat upp till plats 27 på Aftonbladets/CDON:s lista över de 100 mest sålda böckerna.

Allmänna Arvsfonden finansierar könsdiskriminerande projekt

Följande mejl kom på Genuslistan:

Internationella Kvinnoföreningen i Malmö (IKF i Malmö) driver för tredje året med hjälp av Allmänna Arvsfonden projektet Räkna med oss som riktar sig till tjejer i åldern 16-25 år som har ett intresse för samhällsfrågor. Vi letar nu deltagare för det kommande projektåret som börjar i oktober och håller på till juni 2013.
 
Räkna med oss fokuserar på frågor kring demokrati, jämställdhet, mångfald och påverkansarbete och har som syfte att få fler unga tjejer, i synnerhet med utländsk bakgrund, intresserade av och engagerade i samhällsfrågor. Under ett läsår samlas tjejerna i grupper för att diskutera och lära sig mer om FN:s kvinnokonvention och mänskliga rättigheter, härskartekniker, normkritik, Sveriges demokrati, sexuell hälsa och mycket annat. Eftersom projektet finansieras av Allmänna Arvsfondens satsning Vi deltar! lämnas också stort utrymme för deltagarna att själva påverka innehållet och utformningen av projektet.
 
Vi träffas ca 2 gånger/månad och kommer förutom workshops även att göra studiebesök, träffa politiker och besöka riksdagen. Deltagandet är kostnadsfritt och träffarna sker i IKF:s lokaler på Spångatan 7 i Malmö.

Som så ofta numera – bara för tjejer. Hälften av målgruppen utesluts på grund av sitt kön. Och ingen reagerar (nåja, en).

Man skakar på huvudet. Oerhört märkligt, mot bakgrund av att vi lever i en tid där jämställdhet är en samhällsfråga av högsta prioritet.

Mera info här.

För övrigt: Idag skriver DN:s ledarsida i en notis (nedan) att kvinnor ofta tackar nej när de erbjuds plats i ledningsgrupp eller styrelse. Eva Halvarson på Andra AP-fonden citeras, hon har en idé om vad som kan göras åt problemet: ”Berätta för den påtänkta kvinnan att hon var nummer ett på listan och att du nu kommer att ringa nummer två på listan. Det är en man och han kommer att tacka ja per telefon. Det kommer att få fler kvinnor att tacka ja”. När jag läste notisen fick jag denna tanke: Tänk om nej betyder att de menar nej? Varför inte ta dem som faktiskt vill ha jobbet?

Smålands-Tidningen recenserar ”Mansförbjudet”

Nu har Smålands-Tidningen skrivit en recension av min nya bok ”Mansförbjudet”. Nedan kan du läsa den.

 

Upphandlingsmakten ska användas i jämställdhetens tjänst

”Kommuner och landsting köper varor och tjänster för minst 500 miljarder kronor per år. Den köpkraften ska vi använda för att främja jämställdhet i samhället”, skriver två företrädare för Sveriges Kommuner och Landsting. Det rör sig om Anders Knape, ordförande, och Carina  Sándor, ordförande i styrgruppen för Hållbar jämställdhet och ledamot i beredningen för demokratifrågor.

”Hållbar jämställdhet” är namnet på SKL:s stöd till så kallad jämställdhetsintegrering i kommuner och landsting. De två skribenterna skriver, om hur upphandlingsmakten ska användas:

”I själva verket har vi stora möjligheter att ställa krav på leverantörerna för att främja jämställdheten i samhället. Lagstiftningen säger till och med att vi ”bör” beakta sociala hänsyn – där jämställdhet mellan kvinnor och män är en del ­ vid upphandlingen.”

SKL har tagit fram riktlinjer som klargör de juridiska möjligheterna att ställa jämställdhetskrav vid upphandling. De presenterar också exempel på jämställdhetskrav vid offentlig upphandling.

Exempel 1: Ett företag som vill sälja varor eller tjänster till Växjö kommun ska bifoga en aktuell jämställdhetsplan och förbinder sig att inte diskriminera någon i sin verksamhet, ett krav som också gäller underleverantörer.

Exempel 2: Ett vårdföretag som vill sälja tjänster till Stockholms läns landsting ska kunna följa upp att kvinnor och män får en likvärdig vård.

Min kommentar: Det måste vara en hel del företag som inte kommer ifråga för inköp från kommuner och landsting eftersom de driver olika former av positiv särbehandling av kvinnor. För sådan räknas väl som jämställdhetsbrist?

Läs mer här. Tack för tipset, Paul och Inger!

För övrigt 1: Tidningen Västerbottens-Kuriren skrev igår (som ett av fyra boktips för kvinnor):

Den avslutande funderingen (vilken värld lever jag i?) antyder att de inte har läst boken. Beträffande pratet om kvinnor som primadonnor: Detta är ännu ett exempel på att en oerhört kort formulering alldeles i slutet av boken rycks ut ur sitt sammanhang för att göra ned boken och få mig att framstå som kvinnofientlig. En del läser ”Mansförbjudet” som vissa potentater läser bibeln…

För övrigt 2: Jag citerar Sveriges Radio:

”Det finns en utbredd uppfattning att manliga makthavare träffas i informella sammanhang – i bastun, under älgjakten eller på golfbanan – och där smider planer och fattar beslut i det fördolda. Ofta tänker man sig att det här missgynnar kvinnliga makthavare som inte får tillträde till de manliga miljöerna. Sociologen Gergei Farkas har intervjuat närmare 250 företagsledare, politiker och ledande tjänstemän i fyra västsvenska kommuner, och han säger att sådana här informella nätverk visserligen finns, men att de inte är så viktiga som många av oss kanske tror, och att de inte innebär att kvinnliga makthavare stängs ute.”

För övrigt 3: Se nedan ett utdrag ur Dagens Nyheter. Visst är det balanserat och fint? Tack för tipset, Henrik.

Avslöjande: Så skapades feministisk myt i Norge

Här kommer ett case ur verkligheten på hur en feministisk myt tillverkas, växer och får spridning. För att sedan bli en etablerad ”sanning” över stora delar av världen. Tack, Genusnytts läsare Geir i Norge.

På filmfestivalen i Toronto i Kanada spelade den norska regissören Eva Sørhaug sin film ”90 minutter”, som handlar om ett nära-relation-mord på en kvinna. Regissören fick frågan hur hon fått inspiration till sin film. Svaret blev att även om Norge är ett av världens mest jämställda länder så ligger landet i Europatoppen avseende partnermord.

En kvinna i publiken frågade: ”Vad i all värken är det som är galet med den norske mannen?”

Ja det kan man ju fråga sig. Ända borta i Kanada ställer de sig den frågan: Vad är det som är galet med den norske mannen?

Det har spridit sig vitt och brett att Norge ligger högst i Europa, överst på den dystra listan, avseende kvinnor som mördas av sina män. Många hävdar detta, bland annat Amnesty.

 

Intressant nog gick tidningen Dagbladet till botten med saken. En sådan åtgärd är mycket ovanlig när det gäller genusrelaterade påståenden. Dagbladet har uppenbarligen minst en (1) duktig journalist.

Vederbörande började med att ringa Amnesty. Där sa de:

”Detta är hämtat från en rapport vi skrev tillsammans med 13 andra organisationer som skickades till FN i samband med Norges hearing för FN:s kvinnokommitté i februari. Det var ‘Krisesentersekretariatet’ som skrev just denna punkt”.

Jaha, Krisecentersekretariatet. Reportern ringde till Krisecentersekretariatet.

Där sa de att informationen har hämtats från en rapport från ‘Likestillings- og diskrimineringsombudet’ (alltså norska motsvarigheten till Diskrimineringsombudsmannen).

Reportern ringde då till ‘Likestillings- og diskrimineringsombudet’. Där sa de, efter att ha ”nystat i bakgrunden”: ”Formuleringen är tyvärr inte exakt. […] Detta är ett stort problem i Norge, men vi kan alltså inte belägga att Norge toppar statistiken”.

Kan inte belägga, sa de. Nähä. Kan inte belägga. Så var det med den topplaceringen. Så var det med den myten.

Visst är det särskilt intressant att det var just Diskrimineringsombudsmannen som tillverkade myten?

Med anledning av den här historien har jag två funderingar:

1. Hur många andra feministiska myter är i omlopp, ännu inte avslöjade?
2. Varför är det så sällsynt att journalister arbetar så här seriöst och källkritiskt när det gäller genusfrågor?

Både Amnesty och Krisesentersekretariatet beklagar nu att de har gett oriktig information. Det har de all anledning att göra. Men det gör inte skadan ogjord. Ryktet lär leva vidare. Så fungerar myter.

Läs hela historien här. Än en gång, tack Geir i Norge! Vi måste tillsammans jobba hårt på att avslöja den omfattande mytbildningen på genusområdet!

Näraliggande: Klicka på bilden nedan så kan du läsa en debattartikel jag skrev på Newsmill, där jag redogör för hur en annan feministisk myt tillverkades och spreds.

.

För övrigt: Maud Olofsson har varit i TV4 Nyhetsmorgon och berättat om sitt arbete i Hillary Clintons råd med att stärka kvinnors företagande och ledarskap. Bland annat sa hon att kvinnor ska hjälpa fram varandra. En form av paktbildning alltså. Tänk om en man hade sagt att män ska bilda pakt – vilket liv det hade blivit. Tack för tipset, David! Se inlägget här.

Jan Guillou: Feministiska bevis i rättegång

Jan Guillou skriver intressant i en krönika om den så kallade styckmordsrättegången. Några utdrag:

”Styckmordshistorien från 1984 och framåt drevs både av politiska och sensationalistiska faktorer. […]

Politiken kom in senare i handlingen­ när en socialterapeut vid namn ­Hanna Olsson skrev en bok där hon argumenterade för en helt ny och politiskt betingad form av bevis­föring där man skulle se till könsmaktsordningen snarare än till gamla manliga bevis som vittnen och fingeravtryck och annat föråldrat. […] 

Under 1980-talet blommade vissa förment feministiska ”vetenskaper” som nu långt i efterhand, i en mer sansad tid, obönhörligen för tankarna till 1600-talets häxprocesser.

En sådan vetenskap var ­baserad på föreställningen av ”bortträngda minnen” som vanligtvis gällde våldtäkt under barndomen. De våldtagna ­barnen påstods förtränga sådana minnen, som emellertid kunde framkallas av särskilda minnesterapeuter (det var så det började med Thomas Quick, som skulle ha glömt bort hur han tvingades äta upp sin lillebror Simon och därför självklart måste kompensera sig genom att bli seriemördare). En besläktad ­vetenskap, lanserad av en professor Eva Lundgren i Uppsala, gick ut på att kartlägga de nätverk av satanistiska kannibaler som härjade runt om i Sverige. Denna galenskap återgavs av alla medier på fullt allvar. Hårt ­bevakade man exempelvis polisens letande efter 30 barnlik, offren för en satanistisk orgie, utanför Södertälje.

Hur många män som dömdes oskyldigt för att ha våldtagit barn, som efter minnesterapi förstått att de blivit våldtagna, vet ingen ­bestämt. Det måste röra sig åtminstone om ett dussin. Ett sådant fall kunde Hannes Råstam presentera tillräckligt övertygande för att mannen skulle få resning och frikännas. Men bakom honom finns ett mörkertal av män som satt i fängelse för brott som var rena påhittet.”

Tack för tipset, Erik!

För övrigt: ”Det är fjantigt om män känner sig kränkta”, säger TV-profilen Cissi Wallin med anledning av hennes planer på att starta ett produktionsbolag utan manliga anställda (vilket hon nu backat från). Undrar om det kallats fjantigt om det varit kvinnor som diskriminerats  istället? Tack för tipset, Albin! Se här.

 

Medias knep för att förlöjliga en debattör

I samband med att Sveriges Radio Norrbotten gjorde en intervju med mig om min bok Mansförbjudet la de ut nedanstående bild på sin webbplats.

Bildtexten lyder: ”Per Ström menar att män i riksdagen diskrimineras då det måste ha kavaj eller kavajliknade kofta medan kvinnorna får vara klädda hur de vill”.

Sveriges Radio talar sanning – det där exemplet är med i min bok. Men varför valde de just den mansdiskrimineringen för att exemplifiera ur min bok, av många hundra beskrivna fall av mansdiskriminering, när det finns mängder som är mycket allvarligare?

De kunde ha valt ett av mina exempel ur det inledande kapitlet på hur lagen diskriminerar män. De kunde ha valt ett av de många exemplen på hur skattepengar läggs på olika saker som bara kvinnor kan söka. De kunde ha valt ett av de många exemplen på hur myndigheter diskriminerar män. De kunde ha valt ett av de många exemplen på hur regeringen i praktisk politik diskriminerar män. Eller på hur universitet och högskolor på många håll begränsar mäns möjlighet att göra akademisk karriär.

Men de valde kavaj i riksdagen.

Man funderar – hur kom de fram till det valet? Tyckte Sveriges Radio att det var ett bra och representativt exempel på mansdiskriminering ur min bok?

Jag misstänker att det istället handlar om att förlöjliga en debattör.

Jag skrev i min boks inledning att jag tar med både tunga och mera lättviktiga exempel på mansdiskriminering, och att orsaken till att jag tar med de lättviktiga är att ”många bäckar små bildar en stor å”. Jag tycker att det var rätt beslut. Men det kanske var taktiskt fel, med hänsyn till debattklimatet i Sverige?

Du finner bilden med sin bildtext här. Där kan du också lyssna på intervjun.

För övrigt: Programledaren och (den feministiska) medieprofilen Cissi Wallin startar produktionsbolag – med enbart kvinnor. Hon är förstås fri att anställa efter eget huvud i sitt eget bolag. Men jag undrar vilken reaktionen hade blivit om en man startat ett produktionsbolag och deklarerat att bara män ska anställas. Hur hade han blivit bemött? Kanske som Ulf Brunnberg? Läs mer här. Tack för tipset, Edvin!