Författararkiv

Får dottern till en feminist ha rosa tyllkjol?

22 augusti 2012

Inlägg av den fristående liberala debattören Beatrice Fredriksson, som tidigare har drivit bloggen Antifeministen:

En debattartikel i Aftonbladet idag av förskolläraren Malin Nilsson föranledde en del frågor i mitt huvud. Nilsson kritiserar starkt att H&M har könsuppdelade klädavdelningar för barn, och olika motiv på tjej- och killtröjor.

När jag var barn älskade jag att rita hästar och prinsessor och hade hemskt gärna på mig rosa kläder. Inte för att någon sa åt mig, utan för att jag ville. Jag hade även tjejkompisar som inte alls ville ha rosa eller leka häst. Det var ingen som retade dem för det.

Vad gillar feministers barn att ha på sig? Jag blir gärna upplyst. Vill döttrarna hemskt gärna ha på sig grabbiga t-shirts med säckiga jeans, eller vill de ha något rosa med glitter? Och vill killarna hemskt gärna ha tyllkjol? Och om döttrarna hemskt gärna vill ha rosa med glitter, får de ha det då?

Jag känner en del föräldrar som är övertygade och medvetna om att det är problematiskt med att tillskriva barn könsroller för tidigt. Deras döttrar tycker om rosa ändå, och får ha rosa ändå.

Kan inte barn få vara barn? Samhället var mindre individualistiskt förr, men barn som växer upp nu får (förhoppningsvis) lära sig att de är individer främst och del av ett kollektiv sist. Är det verkligen en bra idé då att ägna all sin energi åt att vagga in dem i en kollektivistisk världsbild?

Självklart ska vi lära våra barn vikten av att värdera alla människor lika, oavsett etiketter, och att man inte ska döma människor på förhand. Men ju tidigare vi befäster det kollektivistiska sättet att tänka och lär barnen att se kollektiven först och människan sen, desto mer kommer denna verklighetsbild att förankras. Jag känner själv att jag inte vill lära mina barn att se på andra människor som inordnade i grupper, utan att se människor förutsättningslöst. Att från början anlägga ett genusperspektiv är inte att se människor förutsättningslöst.

Malin Nilsson skriver vidare: ”Många föräldrar  tvekar inför att köpa vissa kläder till sina barn, för att de hänger på ”fel” avdelning i affären, eller syns på ”fel” kön i katalogen. En flicka kanske älskar filmen ”Cars” men föräldrarna köper ingen t-shirt för att den hänger ju på killavdelningen!”. Det är att ganska grovt inkompetensförklara föräldrar i allmänhet.

Fjortonåringar tänker nog så. De flesta vuxna människor gör det inte. Jag tror att föräldrar gör allt för att deras barn ska må bra, och vill deras dotter ha en Cars-tröja, så får hon det. Nilsson visar prov på en väldigt nedvärderande syn på föräldrars förmåga att fatta egna beslut om sina barn.

”Som enskild person har man naturligtvis också ett ansvar, jag säger inget om det, men här handlar det om vad en klädaffär kan göra för att bidra till ett jämställt och tillåtande samhälle”, står det vidare i debattartikeln. Frågan är om det verkligen är klädaffärerna som främst ska bidra till ett mer jämställt samhälle. Men ja, eftersom krönikören är övertygad om att föräldrarna inte är kompetenta nog att uppfostra sina barn på ett bra sätt, så är det väl inte långt ifrån att kräva att precis alla andra runtomkring, hela tiden, ska putta dem i ”rätt” riktning. Och att ”som enskild person har man naturligtvis också ett ansvar ”, borde väl snarare lyda ”som enskild person har man ett ansvar.”

Annonser

”Vidrigt feministiskt svek mot unga killar”

14 augusti 2012

Inlägg av den fristående liberala debattören Beatrice Fredriksson, som tidigare har drivit bloggen Antifeministen:

Varför inget intresse för killars psykiska ohälsa?

Unga tjejers psykiska ohälsa är ett stort beklagligt problem. Jag som ung tjej vet mycket väl hur det kan vara att må dåligt, vara osedd och inte få hjälp. Många andra tjejer med mig vet det också.

Denna viktiga fråga diskuteras och åtgärdas på många olika plan i samhället. Det är dock inte bara unga tjejer som mår dåligt. Unga killar gör det också.

En otroligt allvarlig baksida av den snedvridna jämställdhetsdebatten är att det manliga perspektivet blir lidande. Män förbises i väldigt många avseenden för att det helt enkelt inte är okej att ta deras parti. Det är kvinnor som ska hjälpas upp. Det är kvinnor som slår ur underläge. Det är på kvinnorna vi ska satsa.

Vad händer då med killarna? I ett samhälle präglat av feminism har kvinnor den tydliga offerrollen, och den allvarligaste konsekvensen för kvinnorna av det är att ständigt bli utmålad som offer. Att göras mindre än vad man i själva verket är. Att bli utmålad som svag. Att tillskrivas offeregenskaper man inte har. Detta är en problembild många tjejer och kvinnor känner igen sig i.

Men vad är den allvarligaste konsekvensen för killarna? Att bli utmålade som ständiga förövare? Att bli tillskriven egenskaper som våldsam, aggressiv, dominant eller härskande? Nej. Det är visserligen stora problem, och väldigt orättvisa sådana. Det finns dock andra saker som är betydligt allvarligare. Som leder till konsekvenser som helt enkelt inte får finnas. Konsekvenser som avgör mellan liv och död.

Det punktsatsas för att hjälpa unga tjejer och rädda dem ur sin ohälsa. Det bereds kuratorer, vårdhem, öppenvård, tjejcoacher, noggrannt statistikunderlag, det uppmärksammas i media, det poängteras i skolan, etc etc. Men när pratar vi någonsin om killars psykiska ohälsa? Om killars känsla av utanförskap, psykisk matthet, stress, ångest eller komplex? Det är inte så att det inte existerar. För det gör det. Och det är förbannat fel att det aldrig uppmärksammas.

Ska vi prata om destruktiva könsnormer så låt oss prata om detta en stund. Det är inte så att jag inte tror på könsnormer. Givetvis finns de där. En könsnorm är att tjejer är svaga. Det gör också att det är helt naturligt för tjejer att uttrycka detta. En annan könsnorm är att killar är starka. Det gör det väldigt onaturligt för killar att säga något annat.

Vilken av dessa könsnormer är mest destruktiv? Vilken av dessa könsnormer förstör absolut flest liv?

Är inte svaret tillräckligt värderingsmässigt självklart och är frågeställningen fel, begrunda nedanstående siffror:

Betydligt fler killar än tjejer begår självmord. Unga tjejers självmordsförsök är säkert otroligt många fler än killarnas. Går det då ändå att med det argumentet fortsätta säga att tjejer mår sämst? Kanske, kanske inte. Jag köper det dock inte. Jag köper inte att bara för att tjejer kryssar i enkätfrågor och svarar att de mår dåligt, att tjejers problem är mer synliga och uppmärksammade, så mår tjejer alltså sämre. Många unga tjejer mår väldigt dåligt och far väldigt illa, och det är inte okej. Men många unga killar mår väldigt dåligt och far väldigt illa, och det finns knappt någon hjälp. För killar får inte må dåligt. Killar ska vara starka.

Vill man prata med mig om allvarliga destruktiva könsnormer, så prata med mig om att i snitt fyra gånger så många fler unga killar som tjejer tar livet av sig varje år.

De dör. För att de inte får hjälp. Prata med mig om att 3 av 4 unga killar hade kanske kunnat få leva, om hjälpen fanns.

Men samhället tillåter inte dessa killar att be om hjälp. Samhället tillåter inte dessa killar att faktiskt våga kryssa i den där rutan i enkätfrågan. För killar ska inte må dåligt. Samhället har bestämt att det är tjejerna som mår dåligt, för det är mer i linje med den feministiska analysen. Det är i linje med att tjejerna är förtryckta. Gud förbjude då att någon skulle vilja prata om att killar också kan vara svaga, men att de inte får. Det passar inte in i könsmaktsordningsanalysen. Och fyra gånger fler unga killar dör varje år på grund av det. Och när vi pratar om människors liv så är teorierna och argumentet meningslösa och banala. De dör, och det är oacceptabelt, i alla fall i min värld.

Jag tror på jämställdhet och jämlikhet. Jag önskar att alla ungdomar därute som behöver hjälp att överleva dagen får det.  Alltså kan jag aldrig acceptera statistiken som den ser ut. Självklart är det bra att tjejer får hjälp. Men jag kommer aldrig acceptera att killar inte får det. För alla är vi lika mycket värda. Alla har vi rätten till värdighet, respekt, och vårt liv. Inte bara tjejerna.

Detta är för mig ett av det största och vidrigaste svek den svenska feminismen är skyldig till. Feminismen kan fortsätta handla om vilka leksaker barnen ska leka med på dagis, hur mycket genusperspektiv vi behöver i högre utbildning, eller hur kvinnofrämjande lagstiftning ska se ut. Men så länge som unga killar dör, tänker jag inte delta i det. Istället tänker jag fortsätta prata om de viktiga frågorna först.

När killar också blir sedda, när livströtta destruktiva killar får hjälp, när de killar som hade kunnat få hjälp får det, och istället får leva, först då borde feminismen ha mage att diskutera något annat. Men så fungerar inte den svenska feminismen.

Beatrice Fredriksson

Feminism och OS

08 augusti 2012

Ny skribent på Genusnytt: Beatrice Fredriksson är en fristående debattör på jämställdhetsområdet sedan många år tillbaka som tidigare har drivit bloggen ”Antifeministen”. Hon har många år i politiken bakom sig, som liberal idealist och individualist. Förespråkar en jämställdhetsagenda som är individbaserad och inte som idag utgår ifrån kollektiven – jämställdhet skapas inte genom jämställda kollektiv, utan genom likvärdiga individer. Här är hennes första inlägg på Genusnytt:

OS 2012 börjar lida mot sitt slut för denna gång. Världen har under flera veckor med spänning följt elitidrottare kämpa om medaljer och rekord.

Sport och feminism borde ha en synnerligen speciell relation. Tävlingar i de flesta sporter är ju könssegregerade. Det finns inga sporter där det ena eller det andra könet inte får delta, men i de flesta tävlar damer för sig och herrar för sig. Ibland modifieras även villkoren för tävlingen. Till exempel har män tiokamp och kvinnor har sjukamp. Åtminstone borde likhetsfeministerna ha problem med detta.

Enligt denna strömning av feminism, som är basen för i stort sett all genusteori, finns det inte någon skillnad mellan könen förutom könsdelarna. Forskningsresultat som visar annorlunda hävdas felaktig.

Vid universitet i Cambridge gjordes en del experiment för att utröna huruvida beteenden och intressen hos spädbarn skilde sig åt beroende av kön. Både tester på dygnsgamla barn och 6 månader gamla barn visade påtaglig skillnad mellan könen avseende vilken uppmärksamhet de fäste på olika saker. Pojkarna var mer orienterade mot kantiga former, klossar och andra objekt, medan flickor sökte sig till människoansikten. Förklaringen var enligt forskarna testosteronet, som är det hormon som i huvudsak skiljer män och kvinnor åt. Kvinnor har detta hormon också, men har en betydligt större roll för männens anatomi och utveckling. Detta hormon sade forskarna förändrar beteende samt vissa karaktärsdrag och intressen . Testosteron är även känt för ett hormon för muskelbyggning.

Detta motiverar en uppdelning av könen i sporter där fysisk styrka har en avgörande roll. Hur motiverar likhetsfeministerna uppdelningen? Ett genusteoretiskt resonemang skulle väl vara att vi sedan barnsben fostrat enligt normen att killar ska hålla på med sport och tjejer ska omhänderta och ombesörja. Det är dock oklart hur detta skulle inverka på den fysiska uppbyggnaden. Eller blir tjejer så pass undertryckta avseende sport att de helt sonika inte bygger upp den nödvändiga muskelmassan? Jag ställer mig tvivlande.

Även själva intresset av sport verkar övervägande vara större hos män än hos kvinnor. Detta är väl enligt likhetsfeminister också på grund av sociala påtryckningar och inte inverkan av testosteron som gör att man blir mer tävlingsinriktad, och i viss mån aggressiv (fotbollssupportrar?), samt kanske gjorde att man började med sport från första början och därmed blivit mer intresserad av att titta på det.

Likhetsfeministerna kanske menar att när full jämställdhet har uppnåtts så kommer kvinnor och män tävla mot varandra i alla sporter. Enligt någon slags konsekvens borde deras prognos se ut. Åtminstone i teorin, vilket är det genusteoretiker oavkortat uppehåller sig vid.

I praktiken har jag dock svårt att se att detta skulle hända. I praktiken har betydande skillnader mellan könen fastlagts. Skillnader som resulterar i olika mått av muskelbyggning, tävlingsinstinkt och fysisk och psykisk uthållningsförmåga.

Feminister som vill omintetgöra kvinnors underordning borde väl i synnerhet stödja idén med könssegregerade sporter. Men om uppdelningen inte är motiverad av biologiska orsaker, då borde väl kvotering vara på sin plats? Eller obligatoriskt sportande på fritiden för tjejer? Eller ett statligt subventionerat ”Tjejsportspegeln”?