Författararkiv

Industrin förtrycker den offentliga sektorn (och pappor förtrycker därmed mammor)

25 oktober 2012

Gästinlägg av Matte Matik

Åsa Moberg skriver i en krönika på DN om förhållandet mellan den offentliga och den privata sektorn och gör detta till en kamp mellan män och kvinnor, mammor mot pappor. Nedskärningar drabbar den offentliga sektorn och fler är att vänta då vi får allt färre som arbetar och samtidigt ska försörja allt fler. Visst finns det en del att fundera över här, då kvinnor dominerar den offentliga sektorn och män den privata, men jag börjar undra över Mobergs kvinnosyn då hon offerförklarar kvinnor på det sätt som hon gör. Har inte kvinnor nog med förstånd själva att välja att satsa på yrken i den privata sektorn om den offentliga nu är så förfärlig att jobba i? Om den privata sektorn nu är så mycket bättre att jobba i. Personligen har jag fullt förtroende för att kvinnor som valt det offentliga som sitt arbetsfält har klarat av att väga för och nackdelar mot varandra och ändå konstaterat att de vill satsa på att jobba där. Kvinnor är inte menlösa våp.

”Pappa industrin är inte så snäll längre. Pengarna behövs till annat, sånt som riktiga karlar gillar. Förr söp många pappor upp pengarna. I dag handlar det om makroekonomins brännvin, exempelvis stöd till krisande banker.

Det är bara för mammorna att finna sig: eftersom inte ens höjda skatter kommer att räcka blir det mindre och mindre pengar till barnen, de sjuka och de gamla. Skola, vård och omsorg ska i framtiden, enligt vinstmotståndarna, överleva i en evig ekonomisk strypsnara.”

Visst kan man konstatera att det finns klara nackdelar med att jobba i offentlig sektor, men det finns klara nackdelar med privat sektor också. När det privata går dåligt går det dåligt i det offentliga också, och att ”Pappa industrin” skulle klara sig undan när det går dåligt i det privata är ju absurt. Vad gäller Åsa Mobergs syn på pappor blir man minst sagt fundersam. Det är lite svårt att förstå hur det hänger ihop det där – å ena sidan är det ”Pappa industrin”, en diffus koppling till pappor, som inte är klockren – å andra sidan är det i klartext vanliga mammor hon menar ska finna sig i detta så trots den vaga kopplingen till pappor finns den likafullt där – och det kanske är just det som är meningen med dena koppling. Den ska vara en smula vag så att det inte står i klartext, men andemeningen är svår att missta sig på.

Att dra in vanliga män på verkstadsgolvet, och av någon anledning även pappor, och ge dessa skulden för att politiker i toppen väljer att lägga ut 100 miljarder till att rädda banker i EU är fruktansvärt fult. Vanliga pappor som jobbar i industrin för att försörja sin familj har ingen som helst möjlighet att påverka sådana beslut. De flesta pappor bryr sig om sin familj och väljer att ta riskfyllda och tunga arbeten för att bidra till försörjningen. Det är också just dom som står för nästan alla dödsfall i arbetet. När det går dåligt i privat sektor blir dom utan jobb, vilket i sin tur leder till att det offentliga drar ner. Både kvinnor och män drabbas. Är det så svårt att förstå?

Bara för att män är överrepresenterade i den absoluta toppen har den vanlige mannen nere på verkstadsgolvet inga fördelar av det, utan det är förmodligen tvärtom. Män i toppen tjänar mer på att tillgodose kvinnors behov än till mäns, då de andra männen kan ses som konkurrenter.

Vad gäller Mobergs tillskrivande av den finansiella krisen till män, vilket hon antyder med bankräddningsaktionen, så kan man också ta och titta en del på orsakerna till denna. När det gäller finanskrisen i USA var vanliga medborgares överbelåning den utlösande faktorn – bolånebubblan, Fanny & Freddy mm – ni känner säkert till detta. Något man sällan tar upp vad gäller finanskrisen är att det i västvärlden är kvinnor som är de som till största delen avgör bostadsköpet och därmed också graden av skuldsättningen. På Island, som drabbades hårt av finanskrisen, hade de flesta valt att knyta sina lån till utländsk valuta, vilket fick katastrofala följder. Att man offentligt kan friskriva det kvinnliga kollektivet från den finansiella krisen och skylla allt på några få män i toppen och sedan generalisera skulden till män i allmänhet, mer specifikt pappor, säger något om vilka värderingar som råder idag. Hon är dock långt ifrån den första att göra det.

Kvoteringsfrågan vs ”det personliga är politiskt”. Gästinlägg av Matte Matik

11 september 2012

Gästinlägg av Matte Matik.

Anna Laestadius Larsson är besviken över att stödet för kvotering är för dåligt från den svenska regeringen och näringslivet, då dessa inte ställer sig bakom lagstadgad kvotering. Underförstått är det bättre med fler kvinnor i styrelserna och flera länder tas upp som bra exempel.

Personligen har jag inget emot fler kvinnor i styrelser då det biologiska könet inte spelar någon som helst roll om kompetensen är likvärdig – det biologiska könet är för mig oväsentligt i sammanhanget, medan kvoteringsförespråkarna istället verkar tro att folk medför något speciellt enbart i egenskap av sitt kön. Det här resonemanget gäller i princip enbart kvinnor till högstatuspositioner, men det händer faktiskt ibland att män anses vara mer önskvärda inom kvinnodominerade områden. Sak samma, jag har samma problem med resonemanget då men har inte för avsikt att debattera kvotering ingående i det här inlägget.

En feministisk paroll är att ”det personliga är politiskt” och i sammanhanget kan man fundera över hur det är ställt bland de som förespråkar kvoteringskrav och tycker att det är skamligt att 50/50-fördelning inte uppnåtts inom traditionellt manliga högstatusområden, samtidigt som de, medvetet eller omedvetet, missar mäns överrepresentation i samhällets bottenskikt. Jag tycker det är mer pinsamt med dessa kvinnliga krönikörer, med äldre högstatusmän som partner och verksamma inom ett idag kvinnligt dominerat område (journalistik), som klagar över att det är för få kvinnor i bolagsstyrelserna. De har gjort traditionellt kvinnliga val och missar helt att män i allmänhet inte har möjligheten att gifta sig till makt. Avsaknaden av mäns möjligheter till detta är heller inte något jag ondgör mig över – men så är det heller inte jag som förespråkar kvotering. Jag konstaterar bara att så är fallet och tycker att de som talar om mäns makt i konsekvensens namn också måste titta på kvinnors makt, och att de i viss utsträckning borde leva som de lär (lägsta kravet borde vara att åtminstone inte leva tvärtemot vad man förespråkar).

För faktum kvarstår, en man med makt och hög inkomst är attraktiv bland kvinnor medan en arbetslös man har dåliga utsikter till att få leva i ett förhållande med barn. Homosexuella män har lägre inkomst än heterosexuella män, lesbiska kvinnor högre inkomst än heterosexuella kvinnor. Lesbiska kvinnor fixar inkomsten själv och de homosexuella männen saknar incitament för att sträva uppåt i pyramiden då de inte har något behov av att göra sig attraktiva för kvinnor.

Är det så svårt att se att heterosexuella mäns strävan efter status är starkt kopplad till kvinnors beteende? Då flera krönikörer av det här slaget själva gjort de traditionella valen de utåt sett nedvärderar funderar man i vilken grad de faktiskt är uppriktiga i det de skriver. Mäns och kvinnors beteenden är starkt sammankopplade. Kvinnor är faktiskt inte viljelösa våp utan fullkomligt kapabla att göra sina egna val (något de har möjlighet att göra i västvärlden idag). Att något så självklart ska behöva påpekas idag är väldigt konstigt. Om det är något som är pinsamt är det människor som inte själva lever som de lär.

/Matte Matik