Nu har vi lagt ut del tre av de fyra filmer som Pelle Billing och jag har gjort om genus och jämställdhet. Du kan se filmen nedan eller på denna länk direkt på YouTube.
Hoppas du gillar den! Sprid gärna information om filmen till andra.
- Kommentar
- Reblogga
-
Prenumerera
Prenumenerad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
Genusnytt 
08 april 2011 kl. 18:22
@Pär Ström
OT men idag har SVD en debattartikel till svar om IDagsidans senaste dagars snack om kvinnor som skaffar barn utan pappa.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/lat-man-skaffa-barn-utan-kvinnor_6074375.svd
F.ö. har Expressen idag en ledare som låter som redan Aftonbladet, där man helt tycker att insemination ska ske i Sverige och betalas av svenska skattepengar (kan man gissa). Dom snackar om singlar (för att verka könsneutrala) men hur faen ska män kunna inseminera spermier???
08 april 2011 kl. 21:31
”Låt folk vara individer. Låt människor välja själva.”
Bättre kan det inte sägas.
08 april 2011 kl. 22:30
beautiful video tnq
————————–
http://kanooneiranian.blogspot.com/
—————————
08 april 2011 kl. 22:35
Jag gillar tanken med filmen. Men ni är vuxna män som uppenbarligen inte haft problem att komma upp trots den oerhörda dominansen av kvinnor inom tekniksektorn när pär var nyutexad.. (ironi) Det är lustigt att ni använder samma argument som feminister, nämligen att media alltid utelämnar info om könet för att kunna smutskasta. Dessutom tycker jag att pelles exempel var ett sorgligt exempel på hur lite kvinnor är värda i mansrörelsens ögon.
Vad gäller sämre utbildning för män så kommer inte samhället gå under, men det blir inte bra av det. Kvinnor vill uppenbarligen ha en egen karriär, annars hade de inte tagit över… Och att hävda att det enda som spelar roll är männens utbildning om inte samhället ska falla sönder är oxå en tragisk syn på kvinnor.
Men kul att se dig sympatisk pär och att se att du kan annat än skriva vetenskapligt kassa inlägg.
Bra!
08 april 2011 kl. 22:51
nils:
Vore intressant att veta vad du menar med detta?
”Dessutom tycker jag att pelles exempel var ett sorgligt exempel på hur lite kvinnor är värda i mansrörelsens ögon.”
Jag tycker att Pär Ström och Pelle Billing visar större respekt för kvinnor än flertalet feminister gör.
08 april 2011 kl. 23:03
”nils”
Hur kan man misstolka videon så mycket som du gör?
09 april 2011 kl. 0:10
Jag hade protesterat som skattebetalare i Sverige om dessa damers insemination ska betalas av sakttepengar. De pengarna får de fan skrapa ihop till själv. Vill inte vara med o finansiera några barn som växer upp utan manlig förebild. Vi vet ju hur det går för sådana ungar ofta. Oansvarigt och egoistiskt av dessa kvinnor. Men skaffa unge, det ska dom ! Ska ha allt . Sen blir de arga när svenska män åker till Thailand.
09 april 2011 kl. 0:19
Nils
Tjejer får ju bättre gymnasiebetyg än killar trots att de skriver samma resultat på proven. Det innebär att en hel del män slåss ut och inte ens kommer in på de utbildnignar som idag domineras av tjejer. Dessutom har du en förändring av utbildningen, från aktederundervisning med tydliga uppgifter till grupparbeten som passar tjejer bättre. Lägg därtill att hela samhället nu länge curlat och satsat på tjejer och kallar dom duktiga så tror ajg en hel del killar tappar suget att plugga.
09 april 2011 kl. 3:25
@Nils
Det är konstigt att kvinnor inte klarar av att göra karriär utan kvotering, bidrag, offerkoftor, curling, genusträsk och aktiv diskriminering av män. Dagens feminism är enbart ett paralympics där lytta, halta, förståndshandikappade icke bildsköna kvinnor premieras.
09 april 2011 kl. 3:28
nils: Vilket av exemplen? Precisera vad som förminskar kvinnor genom att man tydligt skriver ut att en gärningsperson är man (och gärna förklarar hans beteende med det) samtidigt som man inte ger cred när män gör något bra för samhället? Eller var det exemplet hur kvinnorörelsen egentligen återupprepar gamla ideal när man beskriver kvinnor som passiva offer för strukturer och män som aktiva och ansvariga för sin situation (antipluggkultursnacket)? Värderas kvinnor lägre för att man bör se dem som mer ansvariga för sina handlingar och att det kan finnas orsaker utanför personen som hindrar killar/män?
Ett förtydligande tack!
09 april 2011 kl. 6:16
Det är lite spännande att se hur den feministiska rörelsen alltmer verkar hemfalla till så kallat ”manliga härskartekniker” (till exempel det osynliggörande av mäns insatser i riskfyllda jobb som det talas om i filmen ovan), medan den spirande jämställdistiska rörelsen (till exempel här på Pärs blogg), argumenterar utifrån de argument som tidigare feminister lagt fram. Jag tänker dels på kraven på en könsneutral lagstiftning, dels på den något mera svårgreppbara ”konstruktionen av kön”, där feminister sällan vill erkänna att de traditionella könsrollerna ibland gynnar kvinnor (och att de därför fortfarande vidmakthålls av dem).
Med hjälp av teorin om ”den patriarkala könsmaktsordningen” inför nu feministerna på område efter område ”förebyggande” eller ”kompenserande” diskriminering, i form kvotering av kvinnor till attraktiva utbildningar och arbeten, eller genom andra särskilda insatser eller särskild lagstiftning, som enbart fokuserar på kvinnors situation. Med denna raffinerade och snarast institutionaliserade härskarteknik, blir det i princip möjligt att göra särskilda insatser på alla områden och ge kvinnor större rättigheter än män överallt, i alla sammanhang.
Så länge som man lyckas upprätthålla en föreställning, eller en illusion, om att det finns en ”patriarkal könsmaktsordning” som enbart gynnar män och missgynnar kvinnor, så länge kan man också arbeta på att införa en likaledes ensidig ”feministisk könsmaktsordning”. Men denna feministiska könsmaktsordning är, ur ett ”jämställdistiskt” perspektiv, snarare bara är en spegelbild av den patriarkala variant som feministerna sedan länge pratat om. Det är inte det jämställda samhälle, som många av oss trott att feministerna har kämpat för, det samhälle som ger individer av båda könen så stort utrymme att välja som möjligt.
De tidigare feministerna kämpade med all rätta för ett jämställt samhälle. Dagens feminister verkar dock i en allt större utsträckning mera kämpa för en ”feministisk könsmaktsordning”, där allt har sin utgångspunkt i kvinnors situation och intressen. Detta anser de antagligen vara nödvändigt för att stå emot den ”patriarkala könsmaktsordningen”, men problemet är att ett fullständigt genomförande av en feministisk sådan ordning, bara byter tecken på variablerna i ekvationen. Slutresultatet blir detsamma: ett samhälle som diskriminerar ett av könen.
För att ett jämställt samhälle ska bli möjligt, måste båda könens över- och underlägen erkännas. De svårigheter som kvinnor och män står inför förtjänar att uppmärksammas lika mycket, liksom de områden där respektive kön på något sätt är gynnade. Dagens feminister måste inse att det är de som har problemformuleringsprivilegiet i dagens genusdiskussion, och att de därmed är makthavarna i densamma. De måste också inse att de, likaväl som män, ibland (eller rentav ofta) använder härskartekniker för att försvara och befästa sin position ”på toppen”, men att detta dessvärre är ett hinder för en sund jämställdhet, en jämställdhet för båda könen.
Grunden för ett jämställt samhälle, eller ett samhälle där individen ges så stort utrymme som möjligt att forma sitt eget liv, oberoende av kön, måste också vila i en adekvat beskrivning av förutsättningarna för ett sådant samhälle. I den beskrivningen måste hänsyn tas både till rent fysisk och biologisk forskning om människan, såväl som till psykologisk och social dito. Att fortsätta att negligera de faktiska könsrelaterade skillnader i det ”biologiska substrat”, som mäns och kvinnors psykologiska och sociala liv vilar på, kommer bara att försvåra och försena formulerandet av en sådan verklighetsnära beskrivning. Därför bör genusforskningen alltmera sträva efter att integrera den egna psykologiskt och socialt inriktade forskningen, med den biologiska forskningen om till exempel könsspecifika skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor.
Till sist:
Det finns patriarkala drag i större eller mindre utsträckning i alla samhällen, likaväl som det finns matriarkala drag i dem. Men när vi intar det stora perspektivet och talar om vår planet, vårt livgivande hem i kosmos, så talar vi i alla fall om ”Moder Jord”. Och när vi talar om ”människan” i allmänna termer, så talar vi om ”henne”, som i Nils Ferlins vackra dikt ”Vid diktens port”:
http://www.ferlin.se/Livetochdoden.htm (fjärde dikten uppifrån)
Att både vår planet och människan som varelse benämns i feminin form, som ”hon” – kan inte det vara en fingervisning om vilket kön som i själva verket sedan länge vördats högst, som det viktigaste könet?
09 april 2011 kl. 7:32
John, den här artikeln av Carl Hamilton är intressant. Han uppmärksammar här hur kommunister krängt sin marxistiska teori över förhållandet mellan män och kvinnor. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/carlhamilton/article216005.ab
Män motsvarar kapitalisterna och kvinnorna proletariatet givetvis. Det blir naturligt för de femnistiska ”tänkarna” att införa matriarkatets diktatur tills alla blivit feminister. Det är fullständigt antidemokratiskt. Dessa fd kommunister har gjort gemensam sak med manshatande, militanta flator med SCUM-manifestet på sängbordet. Det fanns en avslöjande artikel av Maria-Pia Boethius på ETC som av någon anledning inte är tillgänglig längre. Citat från artikel på Sourze om eländet av MArtin Ekdal:”I ETC (3-4/04) beskriver hon Valerie Solanas SCUM Manifest (Society For Cutting Up Men) som ”den mest lysande feministiska bok som kommit ut på svenska i denna tid”. Solanas förespråkar i sitt manifest ett utrotande av alla män, utom de som utgör lydiga stödtrupper (manliga feminister) vilka får leva ännu en tid. I hennes utopi räcker det inte med att få igenom sina rättigheter på demokratisk väg, utan makten i samhället skall tas genom systematiskt dödande av männen (känns tankegångarna bekanta?). Hon gjorde själv slag i saken då hon sköt konstnären Andy Warhol, vilken dock överlevde och därefter blev kroniskt rädd för kvinnor. ”Mannen är av naturen en blodsugare, en emotionell parasit, och förtjänar därför av moraliska skäl inte att leva” försvarar Solanas sin ståndpunkt. Död åt männen och skam åt likhetsfeministerna som trodde att män och kvinnor kom från samma planet. Det onda patriarkatet är männens skapelse och därför förtjänar de utrotningsdöden.”
Den är feministernas heliga skrift och mottogs så här av den svenska ”kulturelitens” feminister: http://www.modernista.se/shop/shopexd.asp?id=1716
Den svenska översättningen kom i nyutgåva lagom till förra julen och rekommenderades av AB som årets julklapp. Lägg därtill politikers rädsla för att stöta sig med media och svenskars djupt rotade bekvämlighet och övertro på staten och VOILA du har Sverige idag.
Se här en lysande uppsats om manshatets framväxt i det svenska samhället:
Klicka för att komma åt uppsats-hade-jag-varit-kvinna.pdf
09 april 2011 kl. 8:53
Resultatet kan beskrivas med tre ord: könsrasistisk, kvinnochauvinistisk masspsykos.
09 april 2011 kl. 10:33
Johan Nilsson
Mycket välformulerat och håller med i allt!
Dock kanske du missar den politiska dimensionen. Feminismen drivs nu på från högerblocket! Om du minns kring valet 2006 (ex uppdrag granskning om roks) och efter så var feminismen inte riktigt lika mycket i ropet.
Jag tror högerblocket (främst då moderaterna) nu har två syften med feminismen ur politisk synvinkel
1. försöka vara bättre på det än vänsterblocket för att på sätt oskadliggöra motståndarna.
2. vinna fler kvinnliga väljare för att på så sätt säkra en vinst 2014.
Man har alltså dammat av feminismen och gjort den rumsren. Man kallar det jämställdhet, men det är som du beskriver så utmärkt bara ett ensidigt könstänk. Och dessutom blir då problemet att det inte ens alltid är bra för kvinnor, för att kunna hitta de bästa lösningarna för alla så krävs ofta att man ser helheten och förstår orsak och verkan. Det blir ju t.ex. då så fel när man enbart pratar om ansvar för kvinnor, aldrig om den makt man har t.ex. när det gäller barnen.
09 april 2011 kl. 10:34
Ursäkta menade förstås John Nilsson
09 april 2011 kl. 11:27
Nils heter inte nils utan förmodligen Eva, eller Anna, eller Maria.
09 april 2011 kl. 11:38
Tack Pär och Pelle för ett bra jobb, ni får antagligen mycket skit men ge inte upp för ni behövs verkligen i dagens minst sagt snedvridna jämställdhetsdebatt.
09 april 2011 kl. 11:51
Det går endast att demontera den här masspsykosen när folk börjar inse att detta är en planerad politisk agenda med anor tillbaks till 1923 och Institutet för Social forskning aka Frankfurtskolan. Dom menade att arbetarklassen inte kommer föra den marxistiska revolutionen utan detta ska kvinnor, etniska minoriteter och HBTare göra. Detta är det som kallas den ”nya vänstern” dvs New Left eller den kulturella marxismen som det heter i folkmun.
09 april 2011 kl. 12:17
leilfer,
Högerfeminismen syftar väl även till att kvinnor ska bli mer nyttiga ur samhällsekonomiskt perspektiv? Jag befarar att detta kommer leda till att de ökade förväntningarna på kvinnor gör att de känner sig ännu mer förtryckta. En vag känsla som kommer projiceras på männen.
09 april 2011 kl. 12:53
Hanen
”Nils heter inte nils utan förmodligen Eva, eller Anna, eller Maria.”
Vilket visar att feminister saknar moral och gärna ljuger, bluffar etc. Antagligen under devisen ”allt är tillåtet i krig”.
09 april 2011 kl. 12:59
Joel
”Högerfeminismen syftar väl även till att kvinnor ska bli mer nyttiga ur samhällsekonomiskt perspektiv?”
Ja det stämmer säkert, man vill nog se kvinnor som en lite outnyttjad resurs! (och där håller jag med delvis). Givet finns en baksida ex kvinnor som gör karriär och inte skaffar barn i tid. Vilket då även förklarar varför insemination (resor till Danmark) ökar och kommer att öka.
Man vill väl även att kvinnor ska bidra mer ur skattesynpunkt. Detta blir ju också ett problem när det finns nya kulturer i det ”mångkulturella” där många kvinnor är hemmafruar. Dvs dom bidrar inte med en krona i skatteintäkter.
Vi har ju även problemet med kvinnor som satsar på skattefinansierade dyra utbildningar för att senare i livet hoppa av karriärer och ta enklare jobb.
Allt detta problemformuleras nu bara ur feministisk synvinkel. Och då kommer man aldrig menar jag att hitta dom riktigt bra lösningarna. Man kommer då dessutom bara fortsätta med resonemanget om könsmaktsordningen och att män har alla fördelar, kvinnor alla nackdelar.
09 april 2011 kl. 15:42
Har funderat ett tag på hur sökande, intagna och utbildningsval fördelar sig mellan könen och hittade rapporten http://www.tco.se/455794e0-698c-4962-a444-a37ffd5df746.fodoc av TCO från april 2010. Kvinnohandel sökande 62% totalt. Jämför man andel sökande / studerande /examina bland fyra populära (och klassiskt högbetalda?) yrken:
* läkare 57% / 54% / 60% ,
* jurist 61% / 61% / 66%,
* ekonom 48% / 50% / 55,3%,
* civ ing 24% / 26% / 28%.
Det verkar altså som att jurister och i viss mån läkare är ungefär så snedfördelade som de sökande, däremot är kvinnor mindre benägna att söka teknik och ekonomi.
Juristöverskottet är ett eget kapitel eftersom det faktiskt innebär att många fler kvinnor faktiskt får makt över vanliga människor. Min observation, som jag är nyfiken att undersöka närmare är, är dock det stora överkottet på kvinnor i högskolan förblir i yrken med sämre betalning och användbarhet. Vad läser de många sökande kvinnor, efterom kvinnor är i mindre (än 62%) andel i dessa fyra klassiska yrkesgrupper? Är det utbildningar som tenderar ge pengar och makt eller kanske utbildningar som tenderar att slösa bort fem år av en karriär?
09 april 2011 kl. 16:16
Musse Pig (09 april 2011 kl. 7:32)
Titeln på Vänsterpartiets motion från 2001, som Carl B Hamilton (eller Zendry Svärdkrona?) skriver om i artikeln du länkar till, är verkligen talande: ”Från jämställdhet till feminism”. Det ligger kanske något i att jämställdhet inte bara är en formell sak, utan också handlar om attityder och förväntningar, men när man väljer en sådan titel visar det, att man helt gått vilse och tappat målet ur siktet, tycker jag. Hur har det kunnat bli så?
Feminister har länge hävdat att ”det personliga är politiskt”, varvid man menar något i stil med att ”personliga problem” kan ha sin grund i politiska missförhållanden (läs: manligt förtryck), och därför måste lösas med politiska åtgärder och inte till exempel psykoterapi. Det ligger nog en del i det, men det motsatta torde också vara sant, nämligen att ”det politiska är personligt”. Därför finns det en risk att det politiska lika mycket blir en spelplan för att agera ut sina personliga konflikter och tillkortakommanden, likaväl som en arena för väl genomtänkta överväganden och ansvarsfullt beslutsfattande.
För att provocera lite:
Kan det vara så att de mest rabiata feministerna i själva verket är kvinnor, som råkat extra illa ut i sina relationer med män, och som just därför kommit att engagera sig politiskt i feminismen? Kvinnor som Valerie Solanas och EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson skulle kunna vara exempel som styrker denna tes, tycker jag.
Jag anar att detta kan få somliga att gå i taket, men avsikten är egentligen inte att specifikt skuldbelägga kvinnor och misstänkliggöra allt deras politiska engagemang för jämställdhet, eller att förbjuda någon att engagera sig politiskt. Avsikten är mera modest, nämligen att säga att likaväl som vi bör syna politiken för att se hur den påverkar våra personliga liv, bör vi emellanåt kanske också syna oss själva, för att se hur våra personliga erfarenheter färgar vårt politiska engagemang.
Det här gäller ju alla, både feminister och vi andra, så på det sättet är det ju en allmänmänsklig sak. Men det brukar vara vettigt att ha en balans i perspektiven, och tesen att ”det personliga är politiskt” bör kanske balanseras upp av tesen att ”det politiska är personligt”. Vissa av våra ”personliga problem” kanske löses bäst genom att gå samman med andra och agera politiskt, medan andra faktiskt kanske passar bäst att reda ut tillsammans med en bra psykoterapeut eller på annat sätt. Det gäller förstås mig, lika mycket som någon annan.
(Hittade för övrigt denna blogg, som verkar skrivas i jämställdistisk anda, i samband med googling på ovanstående ämne: http://suspensoarg.wordpress.com/2010/05/02/uppsalademokraten-det-personliga-ar-politiskt-aven-for-man/
Känns också rätt att länka till Pelle Billings (uppdaterade) manifest, ”Från feminism till jämställdhet”, i detta sammanhang: http://www.pellebilling.se/wp-content/uploads/Manifest_Pelle_Billing.pdf )
*
Till leifer och Kalle:
Helena von Schantz är en mycket vettig liberal (folkpartistisk) kvinna, som visar att i alla fall inte alla till höger har gått i den manshatande feminismens fälla (se länk nedan).
Erich Fromm, som en tid var en del av Frankfurtskolan, är faktiskt en av mina ”husgudar”. Hans böcker har påverkat mig mycket starkt. Fromm var förvisso en del av Frankfurtskolan, men lämnade den senare ”i konflikt med ledande medlemmar” i gruppen, som Wikipedia meddelar, se http://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Fromm .
Jag citerar Fromm, i en kommentar till en av Helenas von Schantz artiklar på Newsmill här, vilket nu får utgöra min hypotes till varför också högern tagit feminismen till sitt hjärta:
http://www.newsmill.se/node/32821#comment-235122
09 april 2011 kl. 18:05
John Nilsson säger: 09 april 2011 kl. 16:16: Kan det vara så att de mest rabiata feministerna i själva verket är kvinnor, som råkat extra illa ut i sina relationer med män, och som just därför kommit att engagera sig politiskt i feminismen?
Jag tror att det säkert kan vara så, i vissa fall. Surbrunn Tjyvman utgör ett exempel. Hon talade öppet om det i början av sin karriär.
Rent allmänt tycker jag att din text visar på både kunskap och omdöme.
09 april 2011 kl. 20:23
Erich Fromm är din husgud säger du. Har du läst andra böcker från Herbert Marcuse till exempel? Som menade att människan är förtryckt av sin familj och sexuella instinkter och att man måste slå sig fri från dessa. Man ska ha sex med djur, inom familjen osv för att kunna frigöra sig.
Detta står du bakom alltså?
Den kulturella marxismens verkningar kommer leda till Sveriges och den sunda konservatismens kollaps. Allt som har med kärnfamilj, traditionella värderingar, sunda könsroller och annat biologiskt betingat kommer lösas upp till fördel för extrema marxistiska teoretikers politiska agenda.
10 april 2011 kl. 13:00
Så fruktansvärt bra. Tio minuter som är ett bättre bidrag till genusdebatten än flera hyllmeter med befintlig genusforskning.
10 april 2011 kl. 14:17
John Nilsson
Mycket intressant och något som inte har kommit upp till diskussion så hiomla ofta(på riktigt då alltså)
Du kan lägga till Unni Drougge till din lista. Hon har skrivit flera böcker om sina ex som behandlat henne illa. Hon är feminist.
Jag säger inte att det som hänt Unni inte är bedrövligt osv. Men jag ställer mig frågan, vilken bild har en så pass känd kvinna av män, när hon har så pass många dåliga exempel på förhållande bakom sig. En del av hennes böcker handlar om psykopater och hon är väldigt insatt i hur psykopater tänker.
10 april 2011 kl. 14:24
John Nilsson & Torstensson
Jag gillade folkpartisten Camilla Lindberg, hon har synts en del tidigare som riksdagsman. Hon var t.ex. emot sexköplagen och var den enda som röstade nej till FRA. Men troligen blev hon för ”kontroversiell” och passar inte framtoningen. Hon plockades bort uppenbarligen och det var ett skäl att jag övergav fp förra valet, folkpartiet har övergett den liberala linjen.
Hon debatterade också med Gudrun Schyman. Tyvärr tycker jag inte Camilla var så retorisk och debattmässigt skicklig. Gudrun är en mycket skicklig retoriker (det måste man erkänna).
10 april 2011 kl. 14:54
Leifer
Jag håller med. Gudrun är skicklig. Hon använder härskartekniker och jag kan lsita vad ajg sett av henne och som faktiskt är effektivt.
1) Hon avbryter gärna motståndaren.
2) Hon tittar gärna på motståndaren som om han/hon är ett barn (Kanske därför som Maria Abrahamsson tittade ut i rummet istället, vilket gjorde Gudrun osäker)
3) Hon har lätt för att tala.
4) Hon har en gäll röst. Mjuka röster är behagliga i radio, men inte effektiva i en debatt.
5) Använder humor.
För att vinna en debatt mot henne ska man göra som Abrahamsson gjorde. Använda förlöjligande och humor tillbaka. Titta ut i rummet och vara lite halvt arrogant. Gärna lite personliga angrepp som ”Du Gudrun har ju länge ställt dig bakom….”
Gå till verbalt angrepp direkt och tro inte att det funkar att komma direkt från pojkskola i nån internatskola i england.
Gudrun Schyman är en av de bästa retorikerna i Sverige och det prcis som du säger Leifer, det måste man erkänna. Hon är väldigt bra.
10 april 2011 kl. 16:01
Torstensson
Man kan också imponeras av att Gudrun verkar lite glad när hon debatterar, hon blir inte arg eller sur i tonen. Att hon sen funkar bra retorisk beror förstås på att media överlag är vänsterfeministiskt, inte minst då SVT och SR. Hon kan då häva ur sig nästan vilka klyschor som helst om män, ingen ifrågasätter det, inte ens journalister som är män. Förvisso kan man säga att Gudrun sen länge varit i underhållningsbranschen framför seriös debattör. Det som är märkligt och skrämmande är att hennes problemformuleringar har fått vara med och bestämma dagordningen i dagens s.k. jämställdhetsarbete. Det är alltså problemformuleringar som många andra feminister i andra länder inte känns vid, ex vad gäller sexköplagen.
11 april 2011 kl. 7:10
Sigvard, Torstensson och leifer
Tack för respons, jag kanske återkommer i ämnet.
Kalle
Du argumenterar lite ohederligt, tycker jag. Fromm och Marcuse är/var såvitt jag vet två olika personer, och säger jag att jag gillar den ena behöver det väl inte betyda att jag också gillar den andra? Jag tror inte att jag har läst en enda mening av Marcuse för övrigt, och det du skriver om honom gör mig knappast intresserad av honom heller.
Sen är det en central del i Fromms tänkande, törs jag påstå, att människan för att bli fri och kunna utveckla alla sina individuella inneboende krafter, måste skilja ut sig från sina föräldrar, sin klan etc. Ett citat ur hans bok ”Kärlekens konst” ( http://www.bok.nu/Erich_Fromm/Karlekens_konst ) får exemplifiera detta:
”Barnet är från första början fast bundet vid modern som ”grunden till allt vara”. Det känner sig hjälplöst och behöver moderns allomfamnande kärlek. Sedermera vänder det sig till fadern som ett nytt centrum för sin tillgivenhet, eftersom fadern är den normgivande principen för tänkande och handlande; på detta stadium drivs det av sitt behov av att vinna faderns gillande och undvika hans misshag. På den fulla mognadens stadium har det frigjort sia från modern och fadern i deras egenskap av beskyddande och befallande makter; i stället har det upprättat moders- och fadersprinciperna inom sig självt. Det har blivit sin egen far och sin egen mor; det är far och mor. I människosläktets historia ser vi – och kunde vänta oss – samma utveckling: från den begynnande kärleken till Gud i form av en hjälplös bindning vid en modersgudomlighet, via lydnadsförhållandet till en fadersgudomlighet fram till det mogna stadium då Gud upphör att vara en yttre makt, då människan har införlivat med sitt väsen principerna för kärlek och rättvisa, då hon har blivit ett med Gud, och sist till den punkt då människan endast talar om Gud i poetisk, symbolisk mening.
Av de anförda synpunkterna följer att kärleken till Gud inte kan skiljas från kärleken till föräldrarna. Om en person inte frigör sig från den incestuösa bindningen vid modern, klanen, nationen, om han stannar kvar i barnsligt beroende av en straffande och belönande fader eller någon annan auktoritet, kan hans kärlek till Gud inte nå högre mognadsgrad; då har hans religion samma karaktär som under den tidigare religionsfas då Gud uppfattades som en allbeskyddande moder eller som en straffande-belönande fader.”
Att begå incest och ha sex med djur, innebär rimligen att gå i motsatt riktning, och lyckas du hitta ett enda exempel på att Erich Fromm förespråkat något sådant, skulle det förvåna mig storligen, och du får då gärna meddela mig var du hittat belägg för det.