Efter att jag i förra blogginlägget berömde Sakine Madons och Fredrik Krohnmans artikel om journalisters eget näthat är jag tvungen att problematisera en viss del av artikeln. Det gäller denna mening:
”Den antifeministiska debattören Pär Ström företräder en ensidig syn på jämställdhet, och till synes håller knappt någon av våra kolleger med honom i sak.”
Låt mig börja med det minst viktiga problemet med denna mening. Jag har länge sagt att jag inte betecknar mig som ”antifeminist”, utan som jämställdist. Varför skulle jag vara ”anti” något som andra har formulerat istället för att själv formulera det jag tror på? Det vore som om socialdemokraterna skulle kalla sig ”antimoderater” istället för socialdemokrater.
Det är ett svaghetstecken att inte kunna formulera vad man står för, utan bara tala om vad man är motståndare till. Jag har inte den svagheten – tråkigt nog för mina motståndare. Om någon ska vara anti får det vara mina motståndare, jag tänker inte vara det.
Men ett viktigare problem med Sakine Madons och Fredrik Krohnmans påstående är att jag skulle ha en ensidig syn på jämställdhet. För det är ju precis tvärtom.
Sedan länge har jag publicerat en programförklaring för jämställdismen, den ideologi jag bekänner mig till, så som jag ser den. Den inleds så här:
”1. De båda könen ska ha samma värde, rättigheter och skyldigheter”
Det är svårt att förstå hur detta kan kallas en ”ensidig syn på jämställdhet”. Kan du förstå det? Är det över huvud taget möjligt att manifestera sin tvåsidighet tydligare än så?
Förvisso skriver jag nästan bara om mansfrågor på bloggen Genusnytt. Men jag har från dag 1 varit tydlig med att det beror på att mansfrågor är så underbelysta i samhällsdebatten. Från bloggstarten fram till augusti 2012 hade Genusnytt detta som en mycket tydlig slogan uppe i sin header:
”Belyser den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan”
Inte minst ordet ”halvan” gör ju tydligt att jag anser att det finns en annan – lika stor – del av jämställdhetsfrågan som jag inte belyser på Genusnytt. Därmed borde det stå klart att jag ser både kvinnors och mäns problem.
I augusti bytte jag till en lite längre slogan för Genusnytt. Som du ser i headern ovan är den formulerad så här:
”Jämställdism – det jämlika alternativet mellan feminism och maskulism. Samma värde, rättigheter och skyldigheter. Inte mer, inte mindre. Att Genusnytt ändå skriver mest om mansfrågor beror på att dessa är så försummade”.
Detta förefaller mig också på ett oerhört tydligt sätt visa min tvåsidighet på genusområdet. Det är svårt att förstå hur jag kan beskyllas för ensidighet. Mycket svårt.
Däremot finns det en annan ideologi som verkligen visar prov på att ha en ensidig syn på jämställdhet. Det är en ideologi som bygger sitt namn på det latinska ordet för det ena könet, och som öppet säger att detta kön måste gynnas. Det är en mycket mäktig ideologi, som omedelbart brännmärker de få kritiker som vågar uttala sig. Du kanske anar vilken ideologi jag tänker på.
Hur kan den tvåsidiga beskyllas för ensidighet, medan de ensidiga klarar sig undan kritik? Se där en av de frågor man tvingas gå och klura på i Sverige i nådens år 2012.
”Krig är fred”. ”Slaveri är frihet”. ”Tvåsidighet är ensidighet”.
Nu kanske man ska överseende med Sakine Madons och Fredrik Krohnmans sätt att formulera sig av ett skäl som har med taktik att göra. Kanske bedömde de att det var nödvändigt att ta avstånd från min ideologi för att kunna stå på min sida i själva mobbingfrågan. Annars hade artikeln kanske blivit alltför magstark för de övervägande feministiskt lagda journalister som utgör dess målgrupp. Ett steg i taget.
Jag har kontaktat Expressen Kultur och bett att få skriva en replik för att försvara mig mot påståendet att jag skulle vara ensidig, men de sa nej.