Visa mig Patriarkatets genväg för män, snälla krönikör!

Anna Laestadius Larsson skriver idag en krönika i Svenska Dagbladet som går ut på att hylla SCUM-manifestet på Turteatern. Hon är lyrisk. Bland annat skriver hon så här:

”Jag såg den förra veckan. Satt där i den omvända världen på en av de röda sammetsklädda kvinnostolarna och smaskade i mig vindruvor och godis med ett sting av dåligt samvete eftersom de på mansläktaren inte fick smaka. Undrade om det är så männen känner när de får lite högre lön och styrelseposter bara för att de är män.”

Det där hör man ofta från feministiska krönikörer och andra feminister. Män får en massa förmåner ”bara för att de är män”. Till exempel får vi ”lite högre lön” och styrelseposter bara för att vi är män.

Jag har varit man i mer än 30 år nu (dessförinnan var jag pojke ett tag) och jag har tydligen missat något. Ingen har presenterat dessa räkmackor och genvägar i livet som finns utplacerade särskilt för oss män. Vad jag har upplevt är bara ett ständigt kämpande där man har fullt sjå att hålla huvudet över vattenytan – då och då med någon framgång eller ett glädjeämne, men med många bakstötar och besvikelser däremellan. Är det bara mig som Patriarkatet har glömt bort när de skickade ut inbjudningarna till de där glashissarna som leder till toppen?

Jag har förvisso haft ett styrelseuppdrag – det var i internetföretaget Bahnhof. Men det kom inget brev från Patriarkatet med formuleringen:

”Käre man. Du har nu uppnått ålder så-och-så och det är dags för en första automatisk tilldelning av styrelseuppdrag. Infinn dig torsdagen så-och-så på Bahnhofs huvudkontor för emottagande av Stora privilegiepaketet 1 A och ett riktigt fett arvode som du i fortsättningen kan håva in utan att göra ett smack eftersom du är man”.

Nej, jag fick inte styrelseposten för att jag var man. Jag kan tala om varför jag fick den. Bahnhof ville ha mig i styrelsen för att de ansåg mig vara väl insatt i frågan om personlig integritet, vilket var något som Bahnhof ville satsa på. Och vad var då orsaken till att jag var insatt i personlig integritet? Jo, jag hade gjort en jättesatsning med en enorm tidsinsats och ett enormt kämpande.

Låt oss glömma det där att jag skaffade mig en civilingenjörsexamen och jobbade med IT-anknutna frågor i 20 år. I närtid gjorde jag följande:

Först skrev jag en bok om personlig integritet (det var inte min första IT-bok). Idén till det fick jag själv. När jag började skriva den visste jag inte om den skulle komma ut över huvud taget, jag chansade och skrev på spekulation. Jag la uppskattningsvis ned en halvtid under ett års tid. Det är mycket. Det blev väldigt stressigt och gick ut över försörjningen. Många sena kvällar. Enormt mycket research. Formuleringar, omformuleringar och redigering. Helt obetalt. Och jag visste att hela arbetet kanske skulle visa sig vara förgäves.

Sedan tog jag kontakt med förlag, och fick napp hos Liber. När boken kom ut tyckte jag inte att den pressbearbetning som Liber genomförde räckte, jag hade större ambitioner, så jag satt själv och ringde runt till tidningar, radio och teve. Jag tog kontakt med massor av journalister. Ofta var de inte på plats när jag ringde, så jag fick ringa igen och igen och göra listor på vilka jag fått tag på och vilka som återstod. Många var skeptiska i början och behövde övertalning. Jag skickade böcker till journalister som visade intresse, väntade lite och följde upp med ett nytt telefonsamtal. Så där höll jag på – länge.

Lite senare utarbetade jag ett manifest för integritet. Det var mycket tankearbete bakom det. Sedan kartlade jag vilka medier och vilka journalister som kunde tänkas vara intresserade av saken. Jag gjorde en inbjudan till presskonferens som jag skickade ut till den medialista jag gjort. Pressinbjudan hade olika formulering för olika slags press, för att optimera effekten. Detta gjorde jag som privatperson (det var innan jag fick kontakt med tankesmedjan Den Nya Välfärden). Jag ringde och påminde och stötte på, och så kom dagen för presskonferensen. Den blev lyckad, det kom ca 6-7 journalister, varav flera från stora medier. Observera att arbetet med presskonferensen också var obetalt – hela presskonferensen arrangerades som sagt av mig som privatperson.

Sedan började intresset från media komma igång. Det blev större och större. Tidningar, radio och teve började ringa och ville göra intervjuer om personlig integritet. Även om det var kul så tog det väldigt mycket tid. Jag kan berätta att det är helt obetalt att vara med i intervjuer. Dessa kan ta väldigt mycket tid – vilket naturligtvis går ut över den arbetstid som krävs för försörjningen. Det blir alltså mera stress och mindre pengar. För att hålla bollen rullande startade jag också ett nyhetsbrev om personlig integritet, som tog mycket tid att skriva. Naturligtvis var nyhetsbrevet gratis (och därmed obetalt för mig).

Ja, så där höll det på ett bra tag. Hårt arbete – planering- hårt arbete. Och så fick jag då till slut frågan från Bahnhof om jag ville vara med i styrelsen för att komplettera den med kompetens om personlig integritet i IT-sammanhang.

Förstår du, Anna Laestadius Larsson? Det är SÅ det går till när man får ett styrelseuppdrag. Man kämpar.

Vid närmare eftertanke har jag faktiskt fått några brev med posten för att jag är man. De har alla börjat ungefär så här: ”Du beordras inställa dig för tjänstgöring…”. Jag hade gärna delat med mig av ett sådant brev till dig, Anna. För du fick väl inga sådana, va, du som inte får vara med i Patriarkatet?

Jag kan inte låta bli att citera avslutningen av Laestadius Larssons krönika:

”Kvinnor lider inte av penisavund, slår SCUM-manifestet fast. Män lider av fittavund. Det är väl en alldeles utmärkt utgångspunkt för en diskussion om könsroller bland landets gymnasieelever.”

Man undrar hur hon tänker. Särskilt djupsinnigt är det i alla fall inte. Tack för tipset, Ulf!

Idag har Anna Laestadius Larsson och jag härmed haft en liten duell. Hon skriver ur en maktposition i Den Stora Draken och hon får betalt för sin feminististiska agitation. Jag jobbar ideellt och har bara en privat blogg som bas när jag agiterar för jämställdhet. Så ser maktförhållandena på genusområdet ut.

Uppdatering: Även Pelle Billing skriver om Anna Laestadius Larssons krönika.

För övrigt: På grund av en felaktig länk tar jag följande i repris: Håller en kvinna på att kvoteras in som förare av Formel 1-bilar? Jag säger inte att så är fallet, men om man läser denna artikel i sin helhet så uppstår misstankar (”han har länge arbetat för att få in en kvinna i F1”). Här har jag tidigare bloggat om tecken på just detta. Tack för tipset, Nils!