”Vidrigt feministiskt svek mot unga killar”

Inlägg av den fristående liberala debattören Beatrice Fredriksson, som tidigare har drivit bloggen Antifeministen:

Varför inget intresse för killars psykiska ohälsa?

Unga tjejers psykiska ohälsa är ett stort beklagligt problem. Jag som ung tjej vet mycket väl hur det kan vara att må dåligt, vara osedd och inte få hjälp. Många andra tjejer med mig vet det också.

Denna viktiga fråga diskuteras och åtgärdas på många olika plan i samhället. Det är dock inte bara unga tjejer som mår dåligt. Unga killar gör det också.

En otroligt allvarlig baksida av den snedvridna jämställdhetsdebatten är att det manliga perspektivet blir lidande. Män förbises i väldigt många avseenden för att det helt enkelt inte är okej att ta deras parti. Det är kvinnor som ska hjälpas upp. Det är kvinnor som slår ur underläge. Det är på kvinnorna vi ska satsa.

Vad händer då med killarna? I ett samhälle präglat av feminism har kvinnor den tydliga offerrollen, och den allvarligaste konsekvensen för kvinnorna av det är att ständigt bli utmålad som offer. Att göras mindre än vad man i själva verket är. Att bli utmålad som svag. Att tillskrivas offeregenskaper man inte har. Detta är en problembild många tjejer och kvinnor känner igen sig i.

Men vad är den allvarligaste konsekvensen för killarna? Att bli utmålade som ständiga förövare? Att bli tillskriven egenskaper som våldsam, aggressiv, dominant eller härskande? Nej. Det är visserligen stora problem, och väldigt orättvisa sådana. Det finns dock andra saker som är betydligt allvarligare. Som leder till konsekvenser som helt enkelt inte får finnas. Konsekvenser som avgör mellan liv och död.

Det punktsatsas för att hjälpa unga tjejer och rädda dem ur sin ohälsa. Det bereds kuratorer, vårdhem, öppenvård, tjejcoacher, noggrannt statistikunderlag, det uppmärksammas i media, det poängteras i skolan, etc etc. Men när pratar vi någonsin om killars psykiska ohälsa? Om killars känsla av utanförskap, psykisk matthet, stress, ångest eller komplex? Det är inte så att det inte existerar. För det gör det. Och det är förbannat fel att det aldrig uppmärksammas.

Ska vi prata om destruktiva könsnormer så låt oss prata om detta en stund. Det är inte så att jag inte tror på könsnormer. Givetvis finns de där. En könsnorm är att tjejer är svaga. Det gör också att det är helt naturligt för tjejer att uttrycka detta. En annan könsnorm är att killar är starka. Det gör det väldigt onaturligt för killar att säga något annat.

Vilken av dessa könsnormer är mest destruktiv? Vilken av dessa könsnormer förstör absolut flest liv?

Är inte svaret tillräckligt värderingsmässigt självklart och är frågeställningen fel, begrunda nedanstående siffror:

Betydligt fler killar än tjejer begår självmord. Unga tjejers självmordsförsök är säkert otroligt många fler än killarnas. Går det då ändå att med det argumentet fortsätta säga att tjejer mår sämst? Kanske, kanske inte. Jag köper det dock inte. Jag köper inte att bara för att tjejer kryssar i enkätfrågor och svarar att de mår dåligt, att tjejers problem är mer synliga och uppmärksammade, så mår tjejer alltså sämre. Många unga tjejer mår väldigt dåligt och far väldigt illa, och det är inte okej. Men många unga killar mår väldigt dåligt och far väldigt illa, och det finns knappt någon hjälp. För killar får inte må dåligt. Killar ska vara starka.

Vill man prata med mig om allvarliga destruktiva könsnormer, så prata med mig om att i snitt fyra gånger så många fler unga killar som tjejer tar livet av sig varje år.

De dör. För att de inte får hjälp. Prata med mig om att 3 av 4 unga killar hade kanske kunnat få leva, om hjälpen fanns.

Men samhället tillåter inte dessa killar att be om hjälp. Samhället tillåter inte dessa killar att faktiskt våga kryssa i den där rutan i enkätfrågan. För killar ska inte må dåligt. Samhället har bestämt att det är tjejerna som mår dåligt, för det är mer i linje med den feministiska analysen. Det är i linje med att tjejerna är förtryckta. Gud förbjude då att någon skulle vilja prata om att killar också kan vara svaga, men att de inte får. Det passar inte in i könsmaktsordningsanalysen. Och fyra gånger fler unga killar dör varje år på grund av det. Och när vi pratar om människors liv så är teorierna och argumentet meningslösa och banala. De dör, och det är oacceptabelt, i alla fall i min värld.

Jag tror på jämställdhet och jämlikhet. Jag önskar att alla ungdomar därute som behöver hjälp att överleva dagen får det.  Alltså kan jag aldrig acceptera statistiken som den ser ut. Självklart är det bra att tjejer får hjälp. Men jag kommer aldrig acceptera att killar inte får det. För alla är vi lika mycket värda. Alla har vi rätten till värdighet, respekt, och vårt liv. Inte bara tjejerna.

Detta är för mig ett av det största och vidrigaste svek den svenska feminismen är skyldig till. Feminismen kan fortsätta handla om vilka leksaker barnen ska leka med på dagis, hur mycket genusperspektiv vi behöver i högre utbildning, eller hur kvinnofrämjande lagstiftning ska se ut. Men så länge som unga killar dör, tänker jag inte delta i det. Istället tänker jag fortsätta prata om de viktiga frågorna först.

När killar också blir sedda, när livströtta destruktiva killar får hjälp, när de killar som hade kunnat få hjälp får det, och istället får leva, först då borde feminismen ha mage att diskutera något annat. Men så fungerar inte den svenska feminismen.

Beatrice Fredriksson