I en forskningsrapport från 2004 har de två forskarna Peter Callelli och Monika Hamori undersökt hur karriär till ledningsposter i storföretag går till. De har siktat in sig på så kallade Fortune 100-företag, de allra största företagen.
Intressant nog kommer de in på genusaspekten. Och det de skriver tyder på att kvinnor har det lättare, inte svårare, än män att nå den verkliga toppen. Tvärtemot den vanliga feministiska tesen, alltså.
Jag citerar en sammanfattning om forskningsresultaten som publicerats av National Bureau of Economic Research (min översättning):
”Dessutom är det inte bara så att kvinnor numera är en del av maktstrukturen, utan kvinnliga toppchefer tenderar att vara yngre (47 år emot 52), mindre sannolika att vara livstidsanställda (32 procent mot 47 procent), har varit kortare tid på varje jobb före sin befordran (3,4 år mot 4,0) och kom upp på toppnivå ‘mycket snabbare (21 mot 25 år) än sina manliga motsvarigheter’, skriver författarna.”
Kvinnors väg till toppen är alltså kortare/snabbare än mäns väg till toppen i amerikanska storföretag. På annat sätt kan man knappast tolka det faktum att kvinnliga toppchefer är fem år yngre än manliga, och att det krävs fyra år mindre på lägre nivå först för kvinnor än för män innan toppjobbet uppnås.
Vad det beror på kan vi bara gissa. Är kvinnor smartare än män? Jobbar kvinnor hårdare i karriären än män?
Själv misstänker jag en tredje förklaring: Eftersom företagen av politiska skäl vill ha kvinnliga toppchefer, och har svårt att hitta sådana, är kraven lite lägre på kvinnliga kandidater.
I så fall – jag skrev i så fall – kan man fundera på om det är glashiss snarare än glastak som gäller för det täcka könet.
Tack för tipset, Ulf T! Jag har för övrigt tagit upp denna bloggposts tema i kapitel 3 i min bok Sex feministiska myter, som finns här som gratis pdf (slutsåld i pappersform).
Näraliggande: Här kan du läsa ett tidigare blogginlägg på Genusnytt om ”golden skirts”, de hett eftertraktade kvinnliga styrelseproffsen i Norge som har mängder med uppdrag.
.
För övrigt 1: Tack vare Clabbe finns nu artiklar på Wikipedia inte bara om boken Mansförbjudet utan även om mina tidigare jämställdhetsböcker Mansförtryck och kvinnovälde och Sex feministiska myter. Var uppmärksam på försök till vandalisering eller radering. Klicka på resp boktitel för resp WP-artikel.
För övrigt 2: Avseende den nyligen avslutade IT-konferensen Internetdagarna har könsfördelningen nu blivit en stor fråga. Vi lever som bekant i Sverige i nådens år 2012. Se här.
För övrigt 3: Läs här en intressant artikel om löneskillnader mellan könen. Gudrun Schyman skulle inte ha gillat artikeln. Eldade hon sedlar i onödan?
Genusnytt 
31 oktober 2012 kl. 8:00
Visst är det en vanlig uppfattning att det är svårt att hitta kvinnliga toppchefer, hur det verkligen är med det vet jag inte och jag tror inte att det har gjorts någon forskning på det. Men ska vi anta att det är så så KAN det (min teori, alltså) bero på att kvinnor helt enkelt inte varit en ”naturlig del” av företaget samtidigt som de manliga toppcheferna påbörjade sin karriär. Vilket i sin tur innebär att företagen, när de insåg att en viss heterogenitet kan gynna ett företag, var tvungna att söka bland yngre, kanske mindre kvalificerade kollegor, när de ville hitta kvinnor till chefspositionerna. Rätt eller fel? Avgör du.
En annan sak kan vara att VISSA kvinnor som utmärker sig tillräckligt mycket får åka glashiss när kandidater saknas pga att det ”ser bra ut med en kvinna i styrelsen”. Å andra sidan så är det förvånansvärt få kvinnor på högre chefspositioner idag vilket innebär att detta påstående knappast gäller för alla (http://www.scb.se/Pages/PressRelease____161842.aspx). Vissa kanske lyfts upp för att det ser bra ut (och jag säger inte att alla gör det, det finns nog både och) medan andra får svårare att ta sig uppåt eftersom ”kvinnokvoten är fylld på chefspositionerna”. Jag vet att det sista meningen kan komma att provocera vissa av er, men ja, att vara man väger faktiskt ibland tyngre i karriären, http://epubl.ltu.se/1402-1528/2007/04/LTU-FR-0704-SE.pdf, http://www.saco.se/Nyheter–debatt/Aktuellt-fran-Saco/Nyheter/glastak-hinder-i-kvinnors-karriar/.
Sedan vill jag säga det här: jag skriver inte här för att provocera er. Jag försöker lägga fram sakliga argument och teorier. Det är bra av Pär att lyfta de frågor som han lyfter, av den anledningen att det finns områden där män diskrimineras (lagrum m.m.). Anledningen till att jag lägger in inlägg då och då är att jag upplever att det IBLAND saknas en mångfacetterad bild BÅDE bland de människor som kämpar för kvinnors rättigheter och de människor som kämpar för mäns. Så, jag vill inte provocera, jag vill lyfta fram fler sidor av samma mynt.
31 oktober 2012 kl. 8:00
Är det en glashiss och inte ett glastak alltså…
FÖ 3:
Man tycker att feminister ska bli glada när det uppdagas att lönegapet är en myt. Istället möts det ofta av ilska. Varför kan man undra?
Gudrun sträcker sig nog efter skämskudden efter hennes ”lägereld” på Gotland.
31 oktober 2012 kl. 8:24
Jämställdhetsfeministerns syn är ju av nationellt intresse så det är många som väntar på en kommentar där.
31 oktober 2012 kl. 8:30
@T som skrev
”Jag vet att det sista meningen kan komma att provocera vissa av er…”
och
”Sedan vill jag säga det här: jag skriver inte här för att provocera er. Jag försöker lägga fram sakliga argument och teorier.”
Varför skulle vi bli provocerade? Jag kan förstå att du känner viss oro för starka reaktioner om du utgår från hur tongivande feminsitiska debattörer och profiler brukar bemöta frågor och motargument. Men här är vi intresserade av att belysa frågan både från den media-politiskt ”godkända” synvinkeln och från andra sidor.
För de som är fast i den ”godkända” världsbilden kan det säkert tyckas, att det blir väldigt mycket fokus på männen här.
Men det beror också på att de frågor som tas upp här i bästa fall ignoreras (eller som oftast förlöjligas) i ”godkända” debattörsforum.
…för inte var det där talet om att ”provocera” ett sätt att redan från början förminska dina meningsmotståndare enligt principen ”Om ni inte håller med mig är ni provocerade/hotade/är rädda/kränkta”, för det skulle ju i så fall kunna uppfattas som ett exempel av etablerad feministisk härskarteknik, och sådant kan vi väl inte vänta oss från dig T eftersom du ju inte vill ”provocera” utan bara ”lyfta fram fler sidor av samma mynt”.
31 oktober 2012 kl. 8:36
@T
De där forskarna kan naturligtvis bara uttala sig om hur det såg ut i den population de undersökte. Där var toppkvinnor märkbart yngre än toppmän. Det antyder att det var lättare för kvinnor än för män i den undersökta populationen att nå toppen. Just denna forskning säger förstås ingenting om hur det ser ut i andra populationer såsom i svenska företag. Observera att det faktum att det är färre kvinnor på toppnivå inte kan användas för att dra slutsatsen att det är svårare för kvinnor att nå dit. Andra faktorer kan ligga bakom.
31 oktober 2012 kl. 8:40
T.
Fyllt kvinnokvoten ja den meningen säger allt om hur du ser på män och företag 🙂
31 oktober 2012 kl. 8:54
@T, @ParStrom,
(Jag har ju skrivit om Callelli och Hamori några gånger i kommentarsfältet… 😉
Denna rapport, The Pipeline to the Top: Women and Men in the Top Executive Ranks of U.S. Corporations (Helfat et al 2006) refererar till Callelli & Hamori, och gör en mer ingående studie, utav USAs Fortune 1000 Companies (sammanlagt ca 10 000 executives).
Deras studie bekräftar resultaten från Callelli & Hamori, och gör ett antal observationer:
– Kvinnor i toppen var betydligt yngre än sina manliga motsvarigheter.
– De blev också befordrade snabbare, och behövde kortare tid i företaget.
– Ungefär hälften av företagen hade inga kvinnliga toppchefer alls.
– Det finns tecken på ”tokenism”, dvs att många företag aktivt rekryterar en kvinna till ledningen, just för att det skall vara en kvinna.
– Huruvida VD:n är kvinna tycks inte påverka utfallet.
– Kvinnor är överrepresenterade i stabsfunktioner bland toppcheferna, och underrepresenterade i ”VD-spåret”, dvs de positioner som är mest riskfyllda, med direkt ansvar för företagets operativa resultat.
Det verkar vara ett solitt arbete.
31 oktober 2012 kl. 9:04
Jag har stark anledning att tro att ”tokenism” är förklaringen till att ”befordringsbara” kvinnor når toppen mycket snabbare än sina manliga konkurrenter. Jag grundar detta på anekdotisk bevisning från mitt eget yrkesliv och det faktum att kvinnliga chefer bevisligen mer sällan än manliga chefer har direkt resultatansvar. Rika företag som är beroende av vad politiker och media tycker om dem överbetalar några underpresterande kvinnor för toppjobb där kvinnorna gör så lite skada som möjligt och där män gör det verkliga jobbet.
31 oktober 2012 kl. 9:10
@Ulf T
Det var din kommentar som la grunden för detta blogginlägg. Tack för den! Att jag inte tackade från början beror på att jag tappade bort den ursprungliga källan till artikeln. Nu lägger jag ut ett tack i själva inlägget också! Kanske skriver jag ett nytt blogginlägg om den länk du postade ovan.
31 oktober 2012 kl. 9:20
Hvis du opplever forsøk på vandalisering på Wikipedia ville jeg i ettertid skrevet om det i Wikipedia artikkelen også. Det er en viktig del av historien rundt boken at den er så kontroversiel at folk prøver å stoppe den.
31 oktober 2012 kl. 9:29
Beträffande motiveringarna bakom kvinnor som söker/undviker höga chefsposter, finns det ju en del forskning som kanske kan vara vägledande.
I t.ex. Konjunkturinstitutets sammanställning, Ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män – en kunskapsöversikt, sägs bl.a.
Sedan finns t.ex. longitudinella studier av Barbara Buddeberg på läkarstudenter i Schweiz – och deras karriär- och relationsval senare i livet. Hon konstaterar bl.a. att kvinnliga läkarstudenter dels har mer framförhållning i sina karriärval, och dels föredrar specialiteter som går fortare att bli klar med – även om det ger sämre lön. Manliga studenter, å andra sidan, är mer benägna att välja utifrån karriärpotential.
I How do physicians and their partners coordinate their careers and private lives? tittar Buddeberg på hur det ser ut 8 år efter examen. Hon noterar då att såväl manliga som kvinnliga läkare med barn, med mindre sannolikhet återfinns i toppositioner och ”residency”. Skillnaden är markant för kvinnor.
Dessutom har kvinnliga läkare en tydligt större tendens att gifta sig med äldre män (5 år), som är läkare (40.7% vs 30%) eller annan sorts akademiker (40.2% vs 35%), och sedan prioritera makens karriär framför sin egen. Manliga läkare gifter sig också gärna med andra läkare, men har större tendens än kvinnorna att gifta sig med kvinnor som saknar akademisk utbildning (35% vs 19%).
Bara 18% av de kvinnliga läkarna med barn jobbade heltid, och 74% av de kvinnliga läkarna utan barn. Motsvarande siffror för männen var 80% resp. 91%.
Lite intressant är möjligen att bland de manliga läkare som var gift med en annan läkare, tyckte 48% att bådas karriärer var lika viktiga, men motsvarande siffra för kvinnorna var 42%. De resterande procenten (utom ca 6% vardera) tycktes överens om att hans karriär var viktigare.
Min tolkning är att kvinnorna tydligt prioriterar familj före karriär, och tenderar att välja en partner med större karriärambitioner än hon själv. Den mest logiska förklaringen är att både mannen och kvinnan (i högre grad kvinnan, ser det ut som) ser mannen som den som skall dra in pengarna.
31 oktober 2012 kl. 9:39
[…] Ström har en övrig-notering, i sitt inlägg Forskare: Kvinnor blir snabbare toppchefer än män, om att det är en myt att kvinnor tjänar sämre. Som kommentatorn Matte skrev så “tycker […]
31 oktober 2012 kl. 9:44
Det jag har sett i mitt 20-åriga yrkesliv så här långt är att kvinnor inte sällan har det lättare att göra karriär, få chefsjobb och så vidare. I alla fall de kvinnor som vill och som är beredda att tacka ja när möjligheten ges (vilket långt ifrån alla gör).
På de flesta större arbetsplatser finns speciella satsningar med fokus enbart på kvinnor. När nya chefer ska anställas finns mer eller mindre alltid ett genustänk med i processen. Ett tänk som nästan enbart innebär att det är kvinnor som ska ”lyftas fram”. Att vara man är inte sällan betraktat som en rejäl nackdel.
Problemet med detta är att mindre erfarna och mindre utbildade kvinnor glider förbi män i karriär och lön. Jag har sett det själv flera gånger. Resultatet blir att de underställda inte känner något solitt förtroende för dessa kvinnor. Istället gror avundsjuka och misstro. Jag har till och med sett med egna ögon hur anställda helt öppet har vägrat samarbeta med kvinnliga chefer som har kvoterats fram på det här sättet. Istället har de gjort allt för att sabotera.
Reaktionerna är såklart helt normala och högst mänskliga. För vi människor har sedan födseln en stark och inneboende känsla för rättvisa. Och när något strider mot vårt rättvisetänk kan reaktionerna bli mycket starka – ja rent av hatiska.
Personligen anser jag att detta är ett perfekt sätt att söndra inom ett företag eller en organisation. Människor märker när någon glider förbi på orättfärdiga grunder. Och det är inget som stärker sammanhållningen, precis. Dessutom blir signalerna att prestation, engagemang och lojalitet inte lönar sig. Och det är lindrigt sagt katastrofalt för ett företag.
31 oktober 2012 kl. 9:58
Har en släkting som jobbat på chefsnivå i ett av Sveriges mest kända företag. Han har flera gånger spontant tagit upp det här, hur det fjäskas för kvinnor på olika sätt. Hur det tas speciell hänsyn, hur de ofta går före i kön osv.
I Sverige, idag!
Men detta är så inrotat och dikterat här på alla nivåer, att nästan inga längre vill/vågar regera offentligt.
Feghet är en farlig egenskap när den kommer upp på nationell nivå så här….
31 oktober 2012 kl. 10:37
@Joakim Steneberg,
Min erfarenhet är också att, även om det skvallras mycket, är det väldigt känsligt att ‘officiellt’ ifrågasätta en kvinnlig chefs kompetens för uppdraget. Det är däremot inga problem att (t.o.m. kraftfullt) ifrågasätta en manlig chefs lämplighet. Jag har många gånger upplevt att man därför tvingas tassa runt frågan om kvinnliga chefers kompetens. Ingen vill ju bli stämplad som sexist…
Det här är en av de svåraste utmaningarna i jämställdhetshänseende, som jag ser det: att vänja sig att kvinnor som gör ‘en mans jobb’ också måste kunna kritiseras och granskas på samma (eller åtminstone motsvarande) sätt. För att det skall gå, får man till att börja med bränna könskortet – och inte använda ursäkten att kritik kommer bara för att man är kvinna.
31 oktober 2012 kl. 10:46
Ulf T: Jo, det är därför det är viktigt att bara befordra kvinnor till chefsposter utan operativt ansvar. Det är förödande för resultatet att ha en person som inte får kritiseras som operativ ledare.
31 oktober 2012 kl. 10:57
Jag aldrig haft särskilt emot Gudrun. Det kan bero på att hon trots allt är relativt analytiskt lagd och åtminstone vet varför hon tycker som hon tycker. Hon vet innerst inne att hon har fel men tycker ändå som hon gör. Hon kämpar endast för kvinnors rätt men står åtminstone för det. Alla vet vad hon tycker och att det inte direkt beror på bittert eller rabiat manshat, vilket tyvärr är fallet med nästan alla andra både vardags och kändisfeminister. I Gudrun finns en viss mån av ärlighet och klarsynthet jämfört med övriga. Även om Gudrun är exceptionell i åsikt så ligger hon i lä rent misandriskt sett.
Ett exempel som jag tycker vittnar om motsatsen är de s.k. ”fittfeministerna” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Fittstim – även om Gudrun likaledes nämns där). Dessa feminister som snart företräds av var eller varannan kvinna verkar hämta energi till mansföraktet direkt från sina kön. Alla har vi allt läst om hur att kvinnan tex ska använda spegel för att upptäcka sin fitta och vi känner alla mansintoleransen som följer i den kontexten. Vad som driver dessa samhällets mörkerkrafter är inte en vilja att förbättra för kvinnor utan en genuin illvilja mot män. Det är detta som är så tråkigt med nyfeminismen, då den nästan helt riktar in sig på revansch, upprättelse, hämnd, fientlighet, hets, könskamp och vars egentliga målsättning endast är att kränka män.
Men det kan finnas en biologisk orskak till feministiskt hat. Män har genom historien varit tvungna att kriga men också lära sig dra ett streck över gammalt och gå vidare när så varit dags eller nödvändigt, medan kvinnor inte behövt detsamma. Kvinnor saknar naturlig förmåga till försoning och det ligger något i talesättet; en kränkt kvinna förlåter aldrig.
Det är hög tid för män att vakna upp från mer än två decenniers törnrosa-sömn och inse vad som sakta men säkert håller på att hända. Ännu är det inte för sent för frihet och jämställdhet. Ännu finns tillräcklig tid att vända den accelerarande och elakartade feministiska utvecklingen som tagit skamgrepp på både media och politiker och som vi alla tyvärr så länge fått bevittna. Det är dags att driva feminismen dit den hör hemma: över stupet ner mot avgrunden
31 oktober 2012 kl. 11:00
En låt och en känsla av kärlek och gemenskap som jag tycker vi bör sträva efter att återinföra i samhället. Efter att feminsmen fallit dvs
31 oktober 2012 kl. 11:09
@ Femisaurus
”Men det kan finnas en biologisk orskak till feministiskt hat. Män har genom historien varit tvungna att kriga men också lära sig dra ett streck över gammalt och gå vidare när så varit dags eller nödvändigt, medan kvinnor inte behövt detsamma. Kvinnor saknar naturlig förmåga till försoning och det ligger något i talesättet; en kränkt kvinna förlåter aldrig.”
Jag tror inte man skall göra sådana här generealliseringar. Det leder ingen vart.
31 oktober 2012 kl. 11:11
Har också varit med om att en ung och ganska oerfaren kvinna blev utredd sitt chef trots att det fanns flera äldre och duktiga män som var mycket bättre lämpade. Slutade med att man till slut fick göra en omorganisation för att kunna byta ut henne mot en av männen. Men för att behålla ansiktet så befodrades hon till en ännu högre position i staben kring högste chefen.
31 oktober 2012 kl. 11:16
Eftersom detta resultat INTE stämmer överens med de på förhand uppdragna slutsatserna i de ledande feministiska tanketeoretiska modellerna så kommer detta resultat att sablas ner såsom varande ”ovetenskapligt” då det inte uppfyller dessa i förväg uppställda kriterier! 😉
Dess upphovskvinnor kommer att stämplas som köpta av patriarkatet eller i mildaste fall bara lurade. Dock kommer de ändå att bli benämnda ”kvinnofientliga” :-O
31 oktober 2012 kl. 11:17
@femisaurus
Jag har svårt att förstå din syn på Gudrun Schyman.
”Hon kämpar för kvinnors rätt”
Inte lägger hon två strån i kors för de kvinnor som vill satsa på familjen före karriären.
På tal om sånger. ”Jag hatar dig du jävla man” framförs av Schymans partikamrater.
31 oktober 2012 kl. 11:25
”Har också varit med om att en ung och ganska oerfaren kvinna blev utredd sitt chef trots att det fanns flera äldre och duktiga män som var mycket bättre lämpade. Slutade med att man till slut fick göra en omorganisation för att kunna byta ut henne mot en av männen. Men för att behålla ansiktet så befodrades hon till en ännu högre position i staben kring högste chefen.”
Så bör man göra på en gång om man anser att det är viktigt att ha kvinnliga chefer i förhållande till media och politiker. Ge kvinnan en hög lön och en tjusig titel, men undvik för Guds skull att göra andra beroende av hennes ledarskap. Detta är ickså klokt för att de flesta kvinnor bara vill ha statusen. Att göra jobbet, och framför allt att göra det på heltid och ända till pensionen, är inget kvinnor är intresserade av. De vill kunna ”pensionera sig” tidigt och hävda att de kunde ha nått mycket högre om det inte vore för barnen, maken eller andras motstånd.
31 oktober 2012 kl. 11:41
Möjligt att jag har fel men min känsla är i alla fall att Gudrun personligen inte i lika hög grad som många andra feminister drivs av ett direkt manshat. Jag har nog aldrig känt mig riktigt träffad av Schymans patriarkatprat. Det måste vara därför. Urtypen av en riktig hatfeminist är för mig en ung lesbisk rödvinsaktivist med punkfrisyr kombinerat med en medelålders stram vit kvinnan i trenchcoat. Så ser feminismen ut för mig om jag måste klä den i ord.
31 oktober 2012 kl. 11:45
femisaurus, du verkar ha trillat direkt i Gudrunfällan. Vi hatar nog generellt inga här, (detta som hyss var uppe i en diskussion). Inte
Schyman heller, hon är ju ”en källa till ständig inspiration”.
Man kan väl säga att hon inte är direkt oäven med att få ut sitt budskap, och med lågmäld, mjuk röst.
Och ”visst var hon kul” i en TV4 scetch, som överklasskärring…Just eftersom paradoxen blir så tydlig.
Men hon låter andra göra skitjobbet, (precis som kvinnor genom historien ofta gärna låtit män göra det, ta kål på bröder och annat), det som hon har inspirerat till!
Det var Schyman som förde in feminismen i VP och i riksdagen. Och därmed påbörjades en antidemokratisk process som vi alltmer lider av.
Sedan har hon ju fjäskat lite för t.ex. Billy Butt, och även försökt dra sina lovar hitåt nån gång…
Nej, se upp med Schyman, och för att citera henne, ”det ser annorlunda ut…”
Precis! En ulv i fårakläder – ”Säkert trevlig i det privata…”
31 oktober 2012 kl. 11:53
Ang. F.Ö. 3, den här artikeln i Wall Street Journal av Carrie Lucas var rätt spetsig.
De studier jag har sett, både från EU och USA, indikerar att väldigt få kvinnor egentligen vill vara ”primary earners for their families”. Men vem vet? Kanske trenden kommer att förändra det, så att fler och fler kvinnor faktiskt kommer att uppskatta känslan att få sätta ekonomin före den egna hälsan?
31 oktober 2012 kl. 11:54
femisaurus, många av de yngre mediafeministerna är värre, det är riktigt. Om man direkt jämför t.ex. Sveland med Schyman så kan den senare nog uppfattas som en riktig mysgumma.
Det är väl psykologi av nån form.
Tyvärr har jag tappat bort den pamflett som Schyman framförde när hon var lite yngre, bla fanns den i SvD. Innan internet tror jag, kan ej hitta den.
”Efterlyses mannen” hette den, och var ett direkt angrepp på manligt kön utifrån grova generaliseringar och genom fult skudlbeläggande.
Den var rätt obehaglig… Vet någon? (Efterlyser den!)
31 oktober 2012 kl. 12:03
Ursäkta, kan inte hjälpa att passa på…
Om man googlar på Schyman och ”Efterlyses – mannen!”, då kommer man till flera av mina inlägg, på newsmill (och här tror jag)
Ingen annan verkar ha noterat denna pamflett från då!
Och så kommer man till artikeln på sourze där jag bl.a. nämner detta påhopp på manligt kön.
”När Gudrun Schyman for vilse i fädrens spår (och fick med sig en hel riksdag)” Här är den…
http://www.sourze.se/N%C3%A4r_Gudrun_Schyman_for_vilse_i_f%C3%A4drens_sp%C3%A5r_10547015.asp
31 oktober 2012 kl. 12:06
Samma sak på högskolan. Vi fick ansöka om praktikplats. Alla som sökte fick en plats till slut men företagen snappade upp kvinnorna först. Vet ej om det var pga högskolan eller företagen som det blev så. Intresseanmälningen bestod enbart av sitt namn, inget brev, möte med företag eller liknande.
Kan dock bli så i byggbranschen, där det är färre kvinnor och företag då gärna vill locka till sig fler kvinnor. Det i sig är ju inget som är direkt konstigt.
Men det tjatiga är att samtidigt som man ser hur det fungerar i verkligheten så får man inpräntat i sig att byggbranschen är konservativ och kvinnor har svårare att komma in och svårare det ena med det andra. Den ständiga dumheten i att det sägs vara på ett sätt medan verkligheten är en helt annan.
31 oktober 2012 kl. 12:10
@lavazza1891,
Nu finns det ju dock gott om kvinnor som inte alls stämmer in på det där, och som skulle sätta dig på plats rejält om du försökte antyda att just de hade sådan motivation. 😉
Jag känner ett antal kvinnor som är extremt kompetenta och drivna, och som inte har några problem att ta sig fram av egen kraft. De har det gemensamt att de inte vill ha några gratistjänster, utan vill bedömas utifrån sin egen förmåga, på precis samma sätt som deras kollegor. Några av dem har gjort saker som ingen annan (man eller kvinna) lyckats med tidigare. Emellanåt samtidigt som de haft huvudansvaret för barn och hushåll.
Just för dessa kvinnor är insinuationen att de nått sina framgångar pga sitt kön så löjlig att den inte ens är förolämpande, men det finns många som är mer exponerade för sådana anklagelser. Vi skall minnas Peterprincipen, som stipulerar att alla chefer i stora företag till slut befordras upp till sin inkompetensnivå – dvs även många manliga chefer skulle i stor utsträckning vara sårbara för anklagelser att de inte riktigt räcker till för den position de har. Då är det skönt att kunna luta sig mot att man inte tillhör en grupp som kvoteras in till något gott – någonsin. 😉
För de allra flesta kvinnor som skulle kunna komma långt på egen kompetens och drivkraft, är det rimligen en rejäl björntjänst att de inte bara får vara individer, utan måste ses som representanter för den stora Jämställdhetskampen, och därför curlas, kvoteras och skyddas, tills ingen längre kan frigöra sig från misstanken att de nått sin position i kraft av sitt kön snarare än sin förmåga.
31 oktober 2012 kl. 12:45
@femisaurus
Har du missat detta?
På partikongressen 2002 höll Schyman ett uppmärksammat tal om bland annat mäns förtryck av kvinnor som kom att kallas Talibantalet, sedan hon sagt att samma normer, samma strukturer och samma mönster finns i såväl talibanernas Afghanistan som i Sverige.
31 oktober 2012 kl. 12:55
Ulf T
Håller med i din bild, och jag vet också flera kvinnor som förtjänar sina positioner. Sen vet jag personligen att det finns kvinnor som vet att dom tjänar på den här curlingen som äger rum i Sverige år 2012. Som inte skäms för att säga ”jag har ju lätt att få jobb sen som kvinna”. Jag satt bredvid en sådan självgod tjej i somras på en grillfest och jag sa direkt till henne att teknikbranchen är så full av pengar att män ändå inte kommer gå arbetslösa. Hon behövde faktiskt komma ner på jorden där. Men jag såg faktiskt ett intressant uttalande av en av de där amerikansa hollywoodfruarna. Hon sa, utan att ha någon politiskt agenda för det, att spådamer ofta säger två saker när de får kvinnliga kunder. Om kvinnan är snygg så säger dom att hon kommer träffa en man. Om kvinnan inte är snygg så säger spådamerna att dom kommer utbilda sig till något fint och bra.
Av den anledningen trodde hon inte på spådamer, men det som spådamerna säger är ju betydligt närmre sanningen än vad det vore om det var omvänt. Därför tycker jag det finns en viss relevans med de som startade feminismen och de som tjänar på den. De som startade feminismen var ju påfallande ofta kvinnor som inte hade någon sexuell makt över män och sätter man det i relation till vad girlwriteswhat säger om män som bashar andra män (kvinnor älskar när män bashar andra män, exempelvis kapten klänning somv ar älskad av kvinnor inom universitetsvärlden) så undrar man om feminismen till viss del uppstått i vissa kvinnors behov av att kontrollera män på andra sätt när den sexuella makten inte fungerar.
Vad tror du?
31 oktober 2012 kl. 13:11
Kristin
Naturligtvis håller jag inte med Gudrun Schyman i den beskrivningen. Har inte ens lyssnat till det talet men känner väl till debatten om det. Men man kan väl säga så här, många män ser ju kvinnor som sexuella objekt, precis som många kvinnor ser män som agerande subjekt. Kan vi någonsin komma ifrån att män och kvinnor är sexuella varelser? Jag kan ju tycka att det till viss del stämmer om feminister säger att män bedömer kvinnor efter utseende, men inte bara. Men utseendet har relevans och jag är den första att få bort gubbsjuka äldre män som saboterar för yngre manliga kollegor för att få gunsten hos yngre kvinnliga. Ett fenomen som jag tyckte var vanligt inom högskolevärlden också. Hugh Hefner fick frågan varför han objektifierar kvinnor som sexobjekt och då tittade han allvarligt in i kameran och slog ut med händerna och sa ”Because thats´s what they are”. Han menade att män kan inte undgå att tänka vissa tankar om kvinnors utseende och menade på att det är inte fel i sig och att kvinnor själva VET att dom är det. Frågan är om vi kan komma ifrån det, kortsiktigt hade ju män tjänat på om deras sexuella makt hade varit lika stor som kvinnors.
31 oktober 2012 kl. 13:19
@ Ulf T
Det här är en av de svåraste utmaningarna i jämställdhetshänseende, som jag ser det: att vänja sig att kvinnor som gör ‘en mans jobb’ också måste kunna kritiseras och granskas på samma (eller åtminstone motsvarande) sätt. För att det skall gå, får man till att börja med bränna könskortet – och inte använda ursäkten att kritik kommer bara för att man är kvinna.
Det här är superviktigt. Och det ”ett steg till”
Förklarar med en anekdot från imorse:
Jag fick ett mail, som gjorde mig förbaskad. I mitt huvud var svordomarna många och däribland könsbunda sådana. Hon var ju inte en ”jävla kärring” i mitt huvud för att hon var kvinna, utan för att hon var inkompetent och inte tog det ansvar som ingår i hennes yrkesroll. Nu är jag inte den som svär och dominerar(oavsett om det är på nätet eller live) utan jag svarade naturligtvis i en god ton, men alla har inte den spärren/förmågan att hålla en god ton även när man blir arg.
Detta, att vi har könsbundna svordomar, bidrar till att kvinnor tolkar kritik mot sak som kritik mot person pga kön. Naturligtvis har varje individ ett ansvar för hur man uttrycker sig, men vi har yttrandefrihet och den måste gälla även för den som inte har så vackert språk. Men jag anser att varje person också har ett ansvar att kunna ta kritik och försöka avläsa om detta är något jag behöver lyssna till på en saknivå istället för att ta kritik mig som kritik mot mig som person. Detta ansvar, att tolka vad man möts av, ökar i kapp med makt och gäller i synnerhet inom politiken(då åsikter ofta upprör och därmed lockar fram dåligt språk). Förmåga att ”ta skit” är helt enkelt en del av arbetsuppgiften oavsett vilket kön man har. Här har många maktkvinnor en del att lära, anser jag.
31 oktober 2012 kl. 13:25
@Torstensson
Intressant, det innebär ju i så fall att feminister inte lider av penisavund, de lider tvärtom av vaginaavund (inte för att de saknar en, utan därför att den de har är otillräcklig).
31 oktober 2012 kl. 13:28
@ femisaurus
Kvinnor saknar naturlig förmåga till försoning och det ligger något i talesättet; en kränkt kvinna förlåter aldrig.
Jaså det gör vi? Tänk det är en förmåga jag skulle önska att kvinnor hade lite mindre av.
För mig personligen är det ett problem att många kvinnor alltid ska vara ense, då jag vill kunna vara mig själv ifred och respekteras som jag är, utan att behöva ”reda ut” i evighet.
Så nej, jag håller verkligen inte med om din tes.
31 oktober 2012 kl. 13:42
@Torstensson,
Var det? Jag kan inte påstå att jag har någon kunskap om det.
Feminismen startade ju rätt tidigt för övrigt. Så här skrev ju t.ex. Ludwig von Mises redan 1947 (även om jag inte är 100% på att formuleringen fanns med då; länken är till 1951-upplagan):
Jag har ju tidigare argumenterat för att främsta drivkraften bakom andra vågens feminism var den radikala förändringen av hushållsarbetet (från 11 tim/dag ca 1900 till ca 2 tim/dag idag), kombinerat med fungerande preventivmedel och lägre barnafödande, vilka tillsammans fick följden att kvinnor, lite tillspetsat, måste hitta något annat att göra. Feminismen under 1800-talet grundades på liknande sätt av framväxten av en köpmannaklass, där det blev mer och mer vanligt och praktiskt att även kvinnor (ogifta och änkor) skulle kunna arbeta, ha förmögenhet och inflytande. I princip, utvecklingen från Den Starkes Rätt, till ett samhälle reglerat med lag och kontrakt.
Återigen, von Mises:
Att feminismens förkämpar då och då varit kvinnor som förblivit ogifta tror jag inte är så relevant. Enstaka individer kan tillskrivas stor betydelse i efterhand, men risken är att det överskuggar underliggande krafter som haft mycket större inflytande. De underliggande trenderna förklarar både varför denna utveckling skett, och varför den inte gått fortare (de ekonomiska och sociala förutsättningarna förändras långsamt).
Tja, det är inte lätt att utreda vad som är orsak och verkan. 🙂 Jag ser mycket av det som sker i Feminismens namn som en förlängning av gamla könsstereotyper, snarare än något nytt och revolutionerande. Omsorg om kvinnors utsatthet är ju inte precis något nytt påfund.
31 oktober 2012 kl. 13:52
Här är lite tråkigheter som jag hade velat åtgärda och jag kommer se vad jag kan göra åt det. Jag vill så länge be er att undvika negativa generaliseringar baserat på kön och lyfta tonen.
Det finns naturligtvis många och mycket kompetenta kvinnor, vilka troligen inte heller uppskattar situationen vi står i. Dessa förtjänar rakt inte att få höra att kvinnor inte kan det ena eller det andra.
31 oktober 2012 kl. 13:52
@Ninni,
Men kan du förlåta femisaurus? Det är den stora frågan. 😉
Skämt åsido, skillnaden ligger kanske rätt mycket i de olika typerna av socialisering som män och kvinnor fått genom tiderna. Män tränas genom idrott, militärtjänst, yrkesliv m.m. att acceptera att de en stor del av tiden kan tvingas arbeta tätt ihop, ibland till och med med livet som insats, med andra män som de kanske inte ens gillar. Då blir det absolut nödvändigt att kunna bortse från groll och koncentrera sig på uppgiften.
En nackdel med detta, kombinerat med förväntningen att man skall kunna bortse från den egna hälsan i någon mån (t.ex. risk för skada, för tidig död, etc.), är att det kan leda till att män får svårt att få kontakt med sina känslor – det är viktigare att kunna bortse från känslorna än att kunna förstå dem, liksom. Men en fördel är förstås att man blir bra på att dra ett streck över gammalt groll och ‘blicka framåt’.
31 oktober 2012 kl. 14:26
@ Ulf T
Men kan du förlåta femisaurus? Det är den stora frågan.
Nej, det kan jag faktiskt inte. Det kan bero på endera två saker
* jag bekräftar hans tes
* Jag anser inte det fanns något att förlåta. Man får ha olika tankar i frågor.
Du får gissa Ulf 😉
Jo, det tror ja. Men jag tror, som vanligt, att det är en fråga om arv och miljö. Hade det bara hade varit könssocialisering(det vet jag att du varken tror eller menar. Vill bara poängtera det):
– varför får jag kramp av det?
– Varför vill jag ha och uppskattar kritik?
osv. osv.
Jag har också gått i ”kvinno-könsskolan”.
Du skriver så här: ”Nu finns det ju dock gott om kvinnor som inte alls stämmer in på det där, och som skulle sätta dig på plats rejält om du försökte antyda att just de hade sådan motivation.
Jag känner ett antal kvinnor som är extremt kompetenta och drivna, och som inte har några problem att ta sig fram av egen kraft. De har det gemensamt att de inte vill ha några gratistjänster, utan vill bedömas utifrån sin egen förmåga, på precis samma sätt som deras kollegor. Några av dem har gjort saker som ingen annan (man eller kvinna) lyckats med tidigare. Emellanåt samtidigt som de haft huvudansvaret för barn och hushåll.”
Tänker på viktoria/viktor(hette han va i hjärnvaske?) och David Reimer och deras likar.
Jag tror snarare att könssocialisering stärker eller försvagar egenskaper vi bär i oss.. men inte omvandlar oss.
31 oktober 2012 kl. 14:28
Ulf T: Visst. Jag har haft ett par bra kvinnliga chefer, men de två absolut sämsta chefer jag någonsin har haft är också kvinnor. Min största invändning mot kvinnliga chefer är att de under sina karriärer i så hög grad undviker tjänster där deras prestationer är lätta att mäta och deras ersättning är prestationsbaserad. Jag har i alla fall svårt att respektera någon som inte är beredd att visa sin förmåga på ett öppet och lättmätt sätt.
31 oktober 2012 kl. 14:36
@lavazza1891,
Själv har jag haft bra, ‘normala’ och dåliga kvinnliga chefer, och samma sak med manliga. De sämsta chefer jag haft har varit män, men det statistiska underlaget är naturligtvis alldeles för tunt för att kunna generalisera utifrån det. 😉
31 oktober 2012 kl. 15:32
Ulf T: Visst, men min poäng är kvinnor som blir chefer oftare än män undviker risken att få sin prestation mätt på ett tydligt sätt, både på vägen till chefjobbet och i sitt chefsjobb. Vilket jag anser framgå av den forskning du har hänvisat till.
31 oktober 2012 kl. 15:39
Jag antar att du i likhet med mig haft sämst chefer på jobb där våra chefers chefer haft dålig koll på verksamheten och på våra chefers jobb, för att de högre cheferna är lättmanipulerade eller inte tycker att vår verksamhet är intressant och viktig.
Det enda säkra sättet att klara sig från dåliga chefer är att arbeta i verksamheter där det inte finns utrymme för några dumheter och allt är lättmätt och prestationsbaserat.
Vill man kunna ha det lugnt ibland är dock risken att man råkar ut för en chef med attityden ”gör som jag säger, inte som jag gör”.
31 oktober 2012 kl. 16:00
@lavazza1891,
Jag har erfarenhet av att vara i ledningsposition själv, så jag vet att det är svårt, och har fått erfara att man bli baktalad nästan vad man än gör. En hel del missförstånd uppstår helt enkelt för att man har så olika perspektiv, andra därför att de chefer som är närmast ‘arbetarna’ ofta inte kan agera efter sitt eget huvud, och heller inte alltid kan berätta allt.
Detta problem ökar givetvis ju större organisationen blir. Desto viktigare då, att speciellt chefer på mellannivå är både väldigt kompetenta och väldigt modiga. Det är viktigt både för högsta ledningen och för de på golvet.
31 oktober 2012 kl. 16:59
@ Lövet: Jag uttryckte mig väldigt klumpigt, och ber om ursäkt till de av er som tog illa upp. Jag formulerade den första meningen som jag gjorde eftersom jag förra gången fick ett bemötande från en annan av kommentatorerna som jag tror tyckte att jag var provocerande. Jag använde mig av orden ”vissa” och ”kan” för att visa på att jag inte menade alla. Sedan ville jag på inget sätt använda ordet ”provocera” som en härskarteknik. Jag anar en sarkasm från din sida i sista meningen, som om du antar att jag gjorde detta med flit. Det gjorde jag inte. ”Provocera” var helt enkelt det ord som bäst beskrev det jag ville förmedla. Att den sedan är en ”feministisk” härskarteknik köper jag inte. Tekniken används säkert av många fler och jag anser att det är fel att stämpla den som feministisk när den inte bara tillhör en grupp. Å andra sidan kan jag ha missförstått hur du menade där.
@ParStrom: Håller med, men det kan vara en av flera tänkbara förklaringar till varför det är färre kvinnor. Jag tror absolut inte att kvinnor hindras medvetet.
@Michael: Nja, den meningen kan kanske läsas på olika sätt. Det jag menade var att företagen (om chefspositionerna är mansdominerade) kan ”pusta ut” om de kan visa att de har kvinnor på chefspositioner och därför arbetar med jämställdhet. ”Fyllt den obligatoriska kvinnokvoten” kanske hade varit bättre? Att det säger allt om hur jag ser på män och företag- nej. Den säger allt om hur jag ser på människor och företag. Bra positioner på mätningar när jämställdhetsutredningar görs –> bra PR –> mer pengar.
@ Ulf T: Mkt bra inlägg!
31 oktober 2012 kl. 17:20
Ulf
Man kan väl säga att jag håller med dig. Men man kan anlägga ett sexuellt perspektiv på det också och se det som att radikalfeminism idag har blivit ett sätt för vissa kvinnor att kontrollera män som dom inte har sexuell chans på. För jag tror att en hel del av de mest rabiata feministerna har i grunden en ganska skev bild av män som dom tillförskansat sig genom livet och inte genom att dom har mer fritid nu än innan.
31 oktober 2012 kl. 17:21
Winberg blev tex illa behandlad av Göran Persson, kan hon måhända tagit ut denna besvikelse på män i allmänhet? Kvinnor som rör sig med alfamän tenderar ibland att vara de mest rabiata feministerna av de alla.
31 oktober 2012 kl. 17:23
Hur kommer det sig att högt uppkomna kvinnor är rabiata feminister? Jag tror det har att göra med en besvikelse över att dom trots sin samhälleliga status inte når upp till hälften av den status som en snygg kassörska gör utan utbildning. Jag tror att feminism för dessa kvinnor är till för att dels kontrolla kvinnor män i synnerhet att kontrolla män.
31 oktober 2012 kl. 18:29
@ Torstensson: Jag har inte läst det Ulf har skrivit utan vill bara svara dig nu ang. att vissa kvinnor försöker kontrollera män som de inte har en sexuell chans på. Visst kan de mer manskritiska kvinnorna ha en skev bild av män, men jag ser inte hur du kopplar ihop det med att de försöker kontrollera de som de inte har en sexuell chans på. Sedan har jag svårt att förstå dig när du säger att högt uppkomna kvinnor inte når samma samhälleliga status som en snygg kassörska. Vi kan ha olika uppfattning om status, men min uppfattning är att de jag umgås med uppskattar en tjej med humor och hjärna snarare än en som endast ser bra ut. (Observera att jag inte säger att en tjej inte kan vara snygg samtidigt som hon är både intelligent och rolig). Jag tror att det är den närmaste omgivningen som mest påverkar om en människa känner att hon räcker till eller inte, oavsett vad majoriteten av den svenska befolkningen tycker. Och tycker majoriteten av hennes kollegor att en kvinnas utseende ger högre status än hennes intelligens- ja, då är något allvarligt fel och det dags för henne att byta företag. Och om majoriteten av befolkningen tycker att en kvinnas utseende ger högre status än hennes intelligens- ja, då är något allvarligt fel och det dags för oss kvinnor att fly landet. (Lyckligtvis så tror jag inte det. Och jag tror inte att kvinnor i allmänhet är så lättpåverkade att de börjar hata alla män bara för att någon av dem prioriterar utseende framför intelligens).
31 oktober 2012 kl. 19:15
Vita svenska feministkvinnor likt Gudrum- framstår som hån mot världens hungrande.
Sveriges Feministadel är ena jävla drägg!
31 oktober 2012 kl. 19:59
T
Lyssnar på vad du säger men jag tror att män tittar på utseendet betydligt mer än vad kvinnor gör. Angående status så menar jag, och det är inte mina åsikter, att kvinnors status tenderar att hänga ihop med deras utseende när det gäller om män gifter sig med dom/ingår relation med dom.
Margareth Thatcher hade inte haft chans på mer killar än vad en skitsnygg kassörska på Willys hade haft. För män gäller andra saker. Söta killar i femman kan inte leva på sin söthet när de är fullt vuxna män.
Män och kvinnor som skiljer sig gör det också av olika skäl. Män tenderar att skilja sig för att dom får för lite sex. Kvinnor för att dom har för lite mänslomässigt utbyte.
31 oktober 2012 kl. 20:01
Gubbklubben
Höj nivån. Sveland tar print-screens.
31 oktober 2012 kl. 20:05
Jag kan ärligt säga att jag som man hellre hade tagit den snygga blondinen som jobbar på ICA i mitt område än att jag hade blivit ihop med Thatcher. Man kan tycka vad man vill om den saken, men varför ska jag hymla om att det är så för andra män också. För det är jag helt övertygad om att det är.
31 oktober 2012 kl. 20:35
@Torstensson
Thatcher passerade förmodligen stadiet som snygg blondin i början på 60-talet (hon var 35 år 1960), jag skulle också ta blondinen på ICA, för inte sjutton vill jag ha ihop det med en 87 år gammal skrumpen kvinna, även om hon skulle vara före detta premiärminister. Men jag misstänker att stod valet mellan en 25 år gammal snygg blondin på ICA och en 25 år gammal Thatcher så skulle läget bli ett helt annat.
31 oktober 2012 kl. 22:27
@ Torstensson: Jag är fortfarande osäker på vad du menar ang. status, men tror att jag börjar få ett grepp om det. Du menar kanske den ”totala” statusen en kvinna kan ha i en mans (eftersom vi pratar om hennes relation till män) ögon, där man både räknar in hennes karriär och utseende? Nu utgår jag visserligen bara från mig själv och mina kvinnliga vänner, men jag tror inte att många av oss jämför oss med den snygga kassörskan på ICA (inget fel på ICA, jag har suttit där själv 😉 ) och blir bittra för att våra manliga kollegor föredrar henne. Det skulle ta för mycket energi (även om du har rätt i att det är en utseendefixerad värld vi lever i, så upplever jag att den inte är så utseendefixerad). Jag har svårt att se att kvinnor i toppositioner (jag läser fortfarande, hör verkligen inte dit) skulle resonera annorlunda, speciellt med tanke på det ansvar som de har i arbetet. Visst kanske de blir bittra på vissa kollegor, men då är min gissning att det är kulturen och bemötandet som skär sig, inte det faktum att de manliga kollegorna föredrar snyggare kvinnor. Den statustävling som hon antagligen är med i är den statustävling som finns på arbetet, och, ja, då kan man kanske bli bitter eftersom man i vissa miljöer halkar efter pga att man är kvinna. http://epubl.ltu.se/1402-1528/2007/04/LTU-FR-0704-SE.pdf, http://www.saco.se/Nyheter–debatt/Aktuellt-fran-Saco/Nyheter/glastak-hinder-i-kvinnors-karriar/. Vi kanske helt enkelt får komma överens om att vi har olika världsuppfattningar?
31 oktober 2012 kl. 22:27
@ dolf. Yes, Thatcher var snygg 😉
31 oktober 2012 kl. 23:51
@ T
Den statustävling som hon antagligen är med i är den statustävling som finns på arbetet, och, ja, då kan man kanske bli bitter eftersom man i vissa miljöer halkar efter pga att man är kvinna. http://epubl.ltu.se/1402-1528/2007/04/LTU-FR-0704-SE.pdf, http://www.saco.se/Nyheter–debatt/Aktuellt-fran-Saco/Nyheter/glastak-hinder-i-kvinnors-karriar/. Vi kanske helt enkelt får komma överens om att vi har olika världsuppfattningar?
Jag bara snabbt ögnade första länken, andra fungerar inte. Det jag vid denna snabba översyn föll på var följande:
Att kvinnor upplever sig vara förhindrade pga sitt kön, det ser jag som en naturlig följd av vår tidsanda. Det säger ju inget om huruvida dom faktiskt är det. (med stor reservation för att jag faktiskt inte läst din rapport än, jag återkommer sen)
Detta inlägg handlar om dess motsats och grundar sig på forskning där man faktiskt MÄTT om kvinnor hindras pga kön och det visar sig vara tvärtom.
Jag kommer naturligtvis gå igenom din rapport med stort intresse snarast(Det är dom som säger tvärtom än min övertygelse som jag finner intressantast, för där kan jag se om jag själv har fel.). Jag hoppas och tror att du gör detsamma med vårt material, tex. det som står i inlägget och Ulf Ts kommentar här.
Det är otroligt viktigt att man verkligen jobbar för att ta hål på ev. myter, och att ifrågasätta sin egen världsbild. Blott att intala kvinnor, så som görs idag, att hinder finns om dessa inte förekommer**, leder till att dom tolkar och upplever situationer som sådana köns-hinder och ”bli[r] bitter”
** Jag har än bara sett saker som talar för dess motsats.
31 oktober 2012 kl. 23:55
@T,
Ett problem jag har med den stora majoriteten av dessa utredningar är att de utgår ifrån att kvinnor borde få jobben i samma utsträckning bara de söker – och får de inte det, måste det bero på att man favoriserar män.
Ur rapporten från LTU:
Men att kvinnor inte behöver välja betyder inte att de nödvändigtvis klarar sig undan effekten av hur en stor del av kvinnor faktiskt väljer när de får familj. Det finns gott om statistik (och jag visade en del tidigare i denna tråd) som visar att betydligt fler kvinnor än män väljer att gå ned i tid och prioritera mannens karriär när de får barn. Många kvinnor väljer redan i sin partner, i praktiken, den vägen. Dels får detta den praktiska effekten att rekryterare förväntar sig denna utveckling, såvida kvinnan inte verkligt övertygande kan visa att hon tänker annorlunda, och dels leder det till att betydligt fler kvinnor än män som hade potentialen att konkurrera om platserna väljer en annan väg. Om de inte väljer att jobba mindre, tenderar de att välja andra branscher.
Där detta får tydligast utslag är just på toppen, enligt samma dynamik som vi ser i många idrotter. Varför finns det så få vita män i amerikansk proffsbasket? Därför att så många färgade män dels inte har så många alternativ till ”street basketball”, vilket är grogrunden för många av proffsen, och vinsten är så mycket högre, eftersom det är en biljett ut ur slummen. Det är inte framför allt talangen som skiljer, utan antalet ivriga kandidater och motivationen hos dessa.
Jag tycker att de flesta trovärdiga studierna visar att kvinnorna väljer primärt, och männen anpassar sig. Männens anpassning betyder oftast i praktiken att de får jobba heltid och maximera inkomsten. Kvinnans val innebär ofta mer livskvalitet, större socialt nätverk, mer kontroll över konsumtionen, längre liv.
Se t.ex. min kommentar här:
Se även http://www.slate.com/articles/double_x/doublex/2010/11/going_dutch.html
En holländsk studie jag inte kan hitta just nu kom fram till att kvinnornas tillfredsställelse var högst när de själva jobbade deltid, och männen jobbade 50-60 timmar/vecka, medan männens tillfredsställelse inte korrelerade med hur mycket kvinnorna jobbade.
För de kvinnor som verkligen vill konkurrera med männen på samma villkor är detta naturligtvis surt – ungefär lika surt, kanske, som för de män som verkligen vill vara hemma med barnen och ägna sig åt mjukare värden.
Så att säga att kvinnorna borde få toppositionerna i alla fall, eftersom de inte nödvändigtvis behöver välja att varva ned senare, väger tyvärr rätt så lätt, så länge en så stor andel av kvinnor faktiskt väljer att jobba mindre så fort tillfälle ges. Att sedan de traditionella valen inte nödvändigtvis leder till det liv man skulle vilja ha haft, är nog rätt vanligt. Så är det för väldigt många män också – så vanligt, att deras panik i mitten av livet t.o.m. fått ett namn – 40-årskrisen. 😉
Illusionen många vill odla är att det är mannen som styr. Det är svårt att förlika den bilden med tillgänglig statistik.
01 november 2012 kl. 0:37
Ulf T
Har du läst den? Jag är på sidan 8. Vad ska man säg? ”Hjälp?!”
Än så länge så är det typ: ”Vi bara vet att det inte finns några andra förklaringar till olika utfall än struuuukturer. Och därför ska vi leta upp varje lovande individ av kvinnokön och göda denna så att män och kvinnor får lika(!) förutsättningar”
Vissa ”forskare” har uppenbarligen mycket otur när dom tänker.
01 november 2012 kl. 0:59
Ulf T
(min markering)
Kanske är läge att börja inse att man gör skada genom att sin fixering vid könsorgan som en merit vid forskning och faktiskt strunta i att räkna kön så kvinnorna får vara ifred och jobba på lika villkor?
01 november 2012 kl. 9:36
@T @Torstensson (& @Ninni, om du är intresserad, jag har åter tagit dig till nåder)
Beträffande det här med vackra kvinnor, chefsskap osv., så har jag två saker jag skulle vilja säga:
1. Skönhet i sig är något subjektivt, och även något som är föränderligt hur det uppfattas hos en och samma person. Jag har själv gjort erfarenheten ett par gånger (och första gången det hände gav det mig en riktig tankeställare) hur kvinnor som jag innan jag lärde känna dem inte alls fann attraktiva, de var inte alls min typ, och jag tyckte till och med att de gränsande till att vara fula, men på något skumt vis blev de vackrare ju mer jag tyckte om dem. Om inte annat fick det mig att inse att de inre kvaliteterna är de som vinner i längden. En fysiskt vacker kvinna utan inre kvaliteter kan fånga intresset inledningsvis, men hon blir snabbt en ”nobody” om hon inte har en vacker personlighet. En kvinna med vacker personlighet förvandlas och blir fysiskt vackrare ju mer man lär känna henne. (det är nån jävla form av magi, fråga mig inte hur det funkar, jag har inte fått min examen från Hogwarts ännu)
2. Ren spekulation från min sida, men jag är ganska så övertygad om att det finns en korrelation mellan skönhet och kompetens. Kvinnliga chefer som blivit chefer pga av sin egen kompetens kommer genomsnittligt att hör till de ”naturligt” vackrare kvinnorna, inte de kosmetiskt plastikopererade vackra (de kommer förmodligen istället att vara överrepresenterade bland de kvoterade inkompetenta cheferna). Anledningen till det är helt enkelt att en bra chef är en som utövar kontroll över sin omgivning, tar ansvar, är öppen i sin kommunikation etc etc. En person som utövar kontroll över sin omgivning kontrolleras normalt också sig själv, det vill säga tar hand om sin kropp och hälsa. Samma sak gäller ansvar. Är man öppen i sin kommunikation strävar man förmodligen efter att var attraktiv, eftersom det inbjuder till kommunikation (det är ju faktiskt vad ”attraktiv” implicit betyder). En bra chef är också medveten om vikten av ”god pr” och goodwill, vilket återigen är sådant som kommer att reflekteras i personen själv. De som tillsätter chefer uppfattar säkert också i viss grad skönhet som en förtroendegivande faktor som talar om att personen har koll på sig själv och läget.
Överdriven skönhetsfixering, besatthet av kosmetika och moderiktiga kläder etc. är nog däremot en nackdel eftersom det visar på en egofixering och felaktiga prioriteringar.
Jag tvivlar starkt på att någon skulle befordra kvinnor enbart för att de är vackra. Varför tillsätta en vacker, högavlönad chef som är dålig för företaget när man skulle kunna anställa en vacker sekreterare som passar upp på en istället?
Motsvarande visar sig nog också om man skulle undersöka manliga chefer, att de är attraktivare och stiligare än genomsnittet.
Den fete, sloppiga chefen hittar man nog främst bland småföretagare där de inte svarar inför någon annan, och de har en ganska säker men liten nisch för sin produkt.
01 november 2012 kl. 10:22
@dolf,
Just nu orkar jag inte ge mig ut på nätet och göra research, men vill minnas att det med jämna mellanrum dyker upp forskningsrön om att vi tenderar att finna attraktivt sådant som regelbundna drag och balanserade proportioner, som i sin tur kan vara en markör för goda arvsanlag. Ganska många av de saker vi finner attraktiva tycks vara de samma i många olika kulturer. Vidare vill jag minnas att det finns forskning som visar att vackra människor får mer uppmärksamhet.
Allt detta bara från minnet, så jag vill inte hålla upp något av det som solid kunskap.
Sedan har vi förstås Warren Farrell’s benämning ”genetic celebrity” specifikt för vackra kvinnor, som han menar har en särställning.
(Why Men Earn More, s. 192)
Relaterat, och apropos det där med att uppskatta den hjälp man får, och huruvida man känner sig hjälpt eller hindrad, gör Farrell också denna observation om mentorer:
[36] Catalyst, “Women in Leadership: Comparing European and U.S. Women Executives,” (New York: Catalyst), 2002. Forty percent of U.S. and 21% of European women still do have mentors.
01 november 2012 kl. 10:26
@ Dolf (jag är naturligtvis inte intresserad, jag håller bara god min så här utåt)
Den där punkt 1 är så sann. Och det är fascinerande hur totalt ens egen subjektiva uppfattning om en persons yttre kan omvandlas. Prince sjunger här om en alldeles speciell person av kvinnligt kön. Hon har ett skratt som klingar så att väggarna darrar och Ninnin är totalt såld för denna älva. Innan jag hörde det skrattet första gången, så tyckte jag hon var allt annat än attraktiv. Nu kan jag inte se något annat än den renaste skönhet även om jag verkligen försöker.
Jag skulle önska jag kunde säg emot på punkt två bara för det är du, men jag får väl instämma, även om det tar emot.
01 november 2012 kl. 11:56
Kan ju lägga till också, att om vi bortser från rena defekter (såsom medfödda missbildningar och/eller vanställningar på grund av olyckor etc) så är väl de fulaste människorna vanligtvis också de som är raka motsatsen till chefsmaterial, oansvariga misslyckade och vinddrivna existenser som lever en väldigt begränsad, isolerad och inskränkt tillvaro.
Och någon mer än mig som har noterat att glada människor generellt är mycket vackrare än sura och bittra? Är man sur och bitter påverkar det saker som muskulatur vilket sätter sina spår i t.ex. ansiktet som får en obehaglig kvalitet, jag ger mig sjutton på att man skulle kunna hitta många andra korrelerande faktorer också såsom muskelton, om huden är skimrande frisk eller sjukligt glåmig osv.
Man föds med en genetiskt definierad kropp, men det är liksom ett kapital som förvaltas och beroende på ens personlighet kan den förvaltas väl och dess ursprungliga skönhet förhöjas, eller så kan den förvaltas illa och förfulas. Vad man gör rent fysiskt har uppenbart betydelse (motionerar man investerar man och förhöjer kroppskapitalets värde, super och röker man förbrukar och förstör man kapitalet. Inte för att jag vill komma med moraliska pekpinnar, utan för att det är så rent faktiskt), men jag tror att hur man är emotionellt och ens inställning till omvärlden och andra människor (och djur, växter, natur och världen på det hela taget för den delen) också har en stor betydelse.
Det som först fångar mitt intresse för en kvinna är de tydliga fysiska karakteristikerna (formerna, håret typ), helt enkelt för det är det första man ser (man uppfattar det även på lite avstånd), men det tar bara någon millisekund när jag ser hennes ansikte för att jag skall helt tappa intresset eller intresset skall stegras. Om jag till exempel kollar igenom en dejtingsajt så är det avgörande för om jag bara går förbi kvinnan eller om jag vill fördjupa mig och ta reda på mer om henne ifall hon ser glad och trevlig ut eller om hon ser sur ut. Den sure, arrogante eller otrevliga blir förbigången. Den varma, sympatiskt glada tjejen som har ett Goldie Hawn-leende som känns naturligt och inte påklistrat undersöks närmare (skall inte förstås som att det inbegriper fysisk besiktning. Tyvärr).