Två journalister kritiserar journalisters eget näthat och kallar journalistkåren mobbare

En brandfackla har kastats in i debatten om näthat. ”Hatiska kommentarstrådar är ett växande problem – och de värsta mobbarna är inte sällan kända journalister”, skriver Sakine Madon och Fredrik Krohnman på Expressen Kultur.

Det rör sig om inget mindre än en total sågning av journalistkårens beteende. Här kommer ett citat till ur artikeln:

”Att ha åsikter som inte delas av journalistkollektivet är som att vara sist i klassen med att få de senaste märkesskorna, eller inneprylen för stunden. Och likt mobbare på en skolgård tvekar journalisten och krönikören inte en sekund att inför allmän beskådan basun­era ut vem som tycker fel, och vem som är dum i huvudet.”

Och ett annat:

”Men när journalister, i sina försök att övertyga varandra om sin egen förträffliga tolerans, sparkar nedåt och hyser förakt mot den som saknar plattform är det kanske inte så konstigt att nätets kommentarsfält fylls av frustrerat hat.”

Det där med ”saknar plattform” grundar sig i ett resonemang om mig. Sakine Madon och Fredrik Krohnman kritiserar det faktum att jag har hånats för att min bok Mansförbjudet inte är utgiven på ett ”riktigt” förlag (vilket beror på att förlagen säger nej till böcker som kritiserar feminismen).

De två artikelförfattarna kommer också in på Facebook-gruppen ”Vita kränkta män”. Jag citerar:

”Liknande tongångar finns att hitta i Facebook-gruppen ”Vita kränkta män”, som grundaren och vänstertwittraren Kawa Zolfagary ska skapa en bok av. Gruppen, vars inlägg delas friskt bland journalister och twittrare, är ett tydligt exemp­el på den självutnämnda toleransens intolerans. I stället för att bemöta åsikter i sak strävar gruppen över att nå en så stor nätmobb som möjligt. Och naturligtvis pryds gruppen av en karikatyrbild av – Pär Ström. Det är inte utan att man undrar om epitetet ”man”, ”vit”, eller för den delen ”gubbe”, kan vara ensam grund för att diskvalificeras från att tas på allvar.”

Det där sista är ett mycket viktigt konstaterande. Jag vet att väldigt många inflytelserika personer tycker att jag inte bör yttra mig i samhällsdebatten, eftersom jag är man, vit, medelålders och dessutom strejt. Att bara vara man är illa nog, har man dessutom ytterligare ett eller i allra värsta fall flera av dessa belastande epitet förväntas man verkligen hålla käften och i tysthet ägna sin tid åt Expedition Robinson och tevesporten tills det är dags att beställa rollator.

Just det sporrar mig att göra precis tvärtom – och jag vill uppmana alla vita medelålders heterosexuella män: Vägra låta dig tryckas ned! Gå ut i debatten, säg vad du tycker och kräv din rätt med precis samma suveräna självförtroende som om du vore en ung färgad queer-tjej! För du är lika mycket värd som hon!

Det enda jag inte håller med om i dagens artikel i Expressen Kultur är att artikelförfattarna skriver att jag har en ”ensidig syn på jämställdhet”. Så här inleds min programförklaring för jämställdismen, som är min ideologiska grund i genusfrågan: ”De båda könen ska ha samma värde, rättigheter och skyldigheter”. Vari består ensidigheten?

Annars är det en mycket bra artikel, och det är modigt av Sakine och Fredrik att gå ut med detta. Jag kan bekräfta att de har rätt i sin grundtes. Jag har själv blivit utsatt för stora mängder näthat – bland annat av etablerade journalister. Inte bara näthat, för övrigt, även pappershat. Eller vad man nu ska använda för ord när hatet trycks i papperstidningen. För det har ju journalister (till skillnad från andra) makten att göra.

Vet du vilken yrkesgrupp som kom allra längst ned på listan när svenska folket tillfrågades vilket förtroende de har för olika yrkesgrupper? Journalister (se här)! Observera: Det finns även utmärkta journalister.

Läs artiken av Sakine och Fredrik här.