Historieförfalskning mörkar mäns uppoffringar på Titanic

Konsten att luras med statistik

Om exakt två månader är det 100 år sedan Titanic sjönk (hon gick på isberget den 14:e april och sjönk den 15:e). Jag läste nyligen en mycket intressant bok om detta skepp, en bok med titeln ”Sagoskeppet”, av Claes-Göran Wetterholm.

Claes-Göran Wetterholm (se nedan) är en av världens främsta experter på Titanic. Boken tar upp mängder med detaljer kring sagoskeppet och dess undergång, och fokuserar särskilt på att punktera de många myter som uppenbarligen existerar kring Titanic. Myter intresserar mig.

Boken är som sagt i huvudsak mycket bra, men jag irriterade mig mycket på en sak. Det har med genus att göra. Redan i texten på bokens baksida har författaren/förlaget valt att lägga in denna formulering:

”Att vi idag berättar mer om det vi önskar skulle ha hänt än det som skedde, är ett av bokens teman. […] Och hur var det egentligen med allt tal om att kvinnor och barn räddades, medan de flesta männen omkom? Hur stämmer detta med statistiken som visar att nästan lika många män som kvinnor räddades?”

Du kan se den delen av baksidan här:

Jag blev förvånad när jag läste detta. Kan det vara så illa att jag själv har hjälpt till att sprida en myt när jag skrivit på GenusNytt och i min första jämställdhetsbok att kvinnors liv prioriterades framför mäns när atlantångaren gick under?

En läsning av boken från pärm till pärm visade dock att jag inte behöver revidera någonting jag skrivit. Ingenting alls. Däremot väcks frågor kring Claes-Göran Wetterholms sätt att hantera historisk information, och om motiven bakom hans agerande.

Här är könens respektive överlevnadsgrad

Låt oss gå till kärnfrågan först. Så här ser överlevnadsfrekvensen ut, uppdelat på kön. Siffrorna kommer från Wetterholms egen bok. Studera särskilt de två könens procentuella överlevnad. I boken anges hur många i varje grupp som räddades respektive drunknade, sedan har jag gjort procentberäkningarna.

Första klass
Antal män ombord: 176 st. Av dessa räddades 33 procent.
Antal kvinnor ombord: 143 st. Av dessa räddades 97 procent.

Andra klass
Antal män ombord: 159 st. Av dessa räddades 8 procent.
Antal kvinnor ombord: 95 st. Av dessa räddades 87 procent.

Tredje klass
Antal män ombord: 449 st. Av dessa räddades 13 procent.
Antal kvinnor ombord: 179 st. Av dessa räddades 51 procent.

Besättning:
Antal män ombord: 862 st. Av dessa räddades 22 procent.
Antal kvinnor ombord: 23 st. Av dessa räddades 87 procent.

(Därutöver fanns ett fåtal musikanter och posttjänstmän, alla män, alla drunknade)

Man kan alltså konstatera att i första klass hade kvinnor ungefär tre gånger så stor överlevnadsgrad som män, i andra klass elva gånger så stor, i tredje klass ungefär fyra gånger så stor. Bland besättningen var kvinnors överlevnad också fyra gånger så stor som mäns.

Att luras med statististik

Sammanfattningsvis: Överlevnaden i procent var mycket större bland kvinnor än bland män. En kvinna ombord på Titanic hade mycket större chans att klara sig än en man.

Det som Claes-Göran Wetterholm framställer som en myt – att främst kvinnor räddades – är alltså en sanning. Wetterholm förtiger helt enkelt det faktum att det var många fler män än kvinnor med på skeppet – vilket resulterar i att det var ungefär lika många manliga som kvinnliga överlevande, trots att överlevnadschansen var mycket högre bland kvinnorna.

Att framställa saken som Wetterholm gör är inget annat än att luras med statistik. Det är ganska dåligt. Försöker författaren plocka PK-poäng? Eller försöker han bara komma med något nytt för att skapa uppmärksamhet för sin bok? Tror han själv på vad han säger om att kvinnor inte favoriserades?

Så hindrades män gå i livbåtarna

Hur kom det sig då att överlevnaden var så mycket större bland kvinnor som bland män? Enligt framställningen i boken Sagoskeppet beror det på tre saker:

1. Till att börja med var det en regel ombord att ”kvinnor och barn” skulle räddas först.

2. Denna regel upprätthölls strikt av den styrman (han hette Charles Lightoller, se nedan) som till stor del ledde evakueringen med livbåtar på babords sida, medan den styrman som till stor del ledde evakueringen på styrbords sids (William Murdoch, se nedan) lät båda kön gå i livbåtarna.

3. En del män lämnade självmant sin livbåtsplats till kvinnor. Antingen frivilligt, beroende på ridderlighet, eller på grund av socialt tryck. I boken står det: ”Många av de män som hade överlevt ansågs inte ha uppträtt manligt. Detta gäller män i första klass”

”I efterhand skulle det visa sig att över åttio procent av de överlevande männen kom att ha sina liv att tacka William Murdoch för. Långt fler män hade omkommit om Charles Lightoller också ansvarat för lastningen av styrbords livbåtar”, skriver Claes-Göran Wetterholm i sin bok. Man kan därmed tycka att författaren säger emot sig själv.

Män hindrades i vissa fall från att stiga i livbåtar trots att dessa bara var halvfulla, och lämnade Titanic halvfulla. Därmed offrades männen förgäves – utan att någon kvinna räddades istället. Jag citerar boken:

”Dagmar Bryhl från Skara [se bild nedan] reste med sin fästman Ingvar Enander från Göteborg. Dagmars bror Kurt tillhörde också sällskapet och de var andraklasspassagerare.  De hade kommit upp på båtdäck och gått fram till båt 12. Till sällskapet sällade sig ytterligare en av de svenskar som reste andra klass, Henrik Kvillner [se hans gravsten nedan] från Göteborg. Dagmar tilläts gå i båten men männen blev kvar på andra sidan relingen. Troligen var det andre styrman Lightoller som ansvarade för lastningen av båt 12, som hade plats för 65 människor. Enligt Dagmar var den halvfull, enligt senare beräkningar fanns det 26 eller 28 människor i den, andra beräkningar säger högst 30. Men Lightoller lät sig inte bevekas eftersom det fanns regler att hålla sig till. Livbåten firades och det var det sista Dagmar såg av sin fästman, bror och Kvillner.”

Operation ”beröva männen deras credd”

Trots dessa fakta försöker Claes-Göran Wetterholm alltså ta ifrån männen den credit de förtjänar för den uppoffring (frivillig eller ofrivillig) som de gjorde för kvinnorna när Titanic sjönk. Det gäller inte bara baksidestexten. Han skriver inne i boken:

”Överallt har det sedan undergången berättats om hur de flesta som räddades var kvinnor och barn, att männen stoiskt stod tillbaka. Myten etablerades med full kraft på löpsedelsnivå när katastrofens omfattning blev känd, och sedan dess har mycket lite av den ifrågasatts. Statistik och siffror talar ett annat språk. Av totalt 712 räddade var 323 män och 333 kvinnor. […] Myten om ‘kvinnor och barn först’ passade mycket väl in i bilden av de uppoffrande männen och det patriarkala samhällets styrka.”

Här kommer alltså det statistiska lurendrejeriet igen – ”ungefär lika många män som kvinnor räddades”. Och när Claes-Göran Wetterholm intervjuades i Svenska Dagbladet (här) tillfrågades han om vilken som är den allra viktigaste av de Titanic-myter som bör punkteras. Han förde fram ”myten om att främst kvinnor räddades”.

Märkligt. Det var ju främst kvinnor som räddades!

Suffragetterna tyckte det var pinsamt

Dock tycker jag som sagt att Wetterholm säger emot sig själv. Så här skriver han på ett annat ställe i boken, där han citerar suffragetter (den tidens feminister) som uttalat sig kritiskt om att kvinnorna på Titanic räddade sig på männens bekostnad:

”Flera suffragetter klagade dock över att kvinnorna på Titanic missat chansen att visa att de var jämställda med männen. En av de aktiva, Lida Stokes Adams, sa bittert: ‘Kvinnliga passagerare på Titanic missade en av de största chanser suffragettrörelsen någonsin fått, när de inte stod upp och bevisade att de var lika modiga som männen’ ”.

Till och med en suffragettledare menar alltså att kvinnor på Titanic utnyttjade ett kvinnligt privilegium som skänkte dem livet. På männens bekostnad.

Varför är detta viktigt?

Det var 100 år sedan sagoskeppet gick under, så frågan om mansdiskriminering när det skedde kan tyckas vara fullständigt överspelad. Men så är inte fallet – av två skäl. Det ena skälet är att den allmänna uppfattningen idag är att män för länge sedan (som för 100 år sedan, exempelvis) gled runt på en räkmacka och hade väldiga privilegier. Patriarkatet var kort sagt ännu ännu patriarkatigare.

Förvisso saknade kvinnor på den tiden många medborgerliga rättigheter, vilket naturligtvis var horribelt, och jag är mycket glad över att det nu är åtgärdat. Men vad som hela tiden ”glöms” i debatten är de fördelar som fanns med att vara kvinna. En är att männen skulle offra sig – även sina liv. Inte bara vid katastrofer utan även, betydligt viktigare, i de många krigen. Männen skulle sköta de farliga arbetsuppgifterna. Männen hade också försörjningsansvar. Med mera.

Många av de räkmackor som män för 100 år sedan gled fram på (enligt dagens feminister) hade destination Dödsriket. Inte mycket till räkmacka, tycker jag.

Det andra skälet till att kvinnofrämjandet när Titanic gick under fortfarande är relevant är att värderingarna lever kvar 100 år senare. När den italienska lyxkryssaren Costa Concordia gick under var det ”kvinnor och barn först till livbåtarna”. Det skrev jag en debattartikel om på Newsmill här. Då svarade Elise Claeson med en debattartikel där hon kräver att män ska ge sina liv för kvinnor vid katastrofer.

För övrigt, här finner du en amerikansk forskare som har gjort omfattande forskning om vilka grupptillhörigheter som påverkade överlevnadschanserna när Titanic gick under.

Uppföljare kommer: Håll utkik på bloggen, för jag kommer att säga mer om Titanics undergång.